Simon Bank: Det gäller att simma snabbt vid rätt tillfälle

MONTREAL. En svenska var snabbast i världen, den andra var snabbast i världen i år.

Tyvärr finns det ett otäckt moment i simning:

Man måste visa det också.

Det är förstås svårt att vara besviken efter två svenska medaljer i en VM-final, men det var lätt att se att det gick att vara besviken efter en.

I natt - när en skönt obarmhärtig sol gått och lagt sig bakom Parc Jean-Drapeau - såg Therese Alshammar nöjd och belåten ut. Anna-Karin Kammerling, däremot, såg ut som om hon simmat 50 meter i citronvatten.

Inte åkte hon ända till Montreal för att ta silver.

Det ska hon inte göra heller. Att ta medalj i ett VM på lång bana är en stor och stark prestation, vi ska inte glömma det. Men Anna-Karin Kammerling kan ju så mycket mer.

Som hon sa:

- När man ser vad hon vinner på så är det lite" eh" lite satan också.

Hon, Danni Miatke från Australien, vann på 26,11. Det är en tid som en Kammerling i bra form skulle äta upp.

Är hon toppad och stark ska hon inte ta stryk i en final, i alla fall inte när Inge de Bruijn bestämt sig för att stanna hemma och putsa på sin medelålders simmarstjärna.

Men Anna-Karin var aldrig på banan i finalen.

Hon brukar trycka ifrån och sätta sin stämpel på loppen direkt, men hamnade omedelbart på Danni Miatkes axel och kom aldrig ifatt. När hon andades med 15 meter kvar var loppet redan kört.

Knappt bättre än SM

Tiden, 26,36, var marginellt bättre än vad hon gjorde på SM för några veckor sedan, i ett lopp där hon ändå brände lite i målgången.

Silver eller inte - självklart är det en besvikelse.

Simning handlar inte om att simma snabbast, utan om att simma snabbast vid rätt tillfälle. Det gäller att lyckas perfekt med alla inställningar av den hyperkänsliga sprinterkroppen och att få ut allt under rätt halvminut.

Kammerling sa att hon inte fick grepp om vattnet, och det syntes. Hon låg fint i vattenytan, men den norrländska urkraften saknades.

Förmodligen nyste hon bort den.

Sjukdom ryckte sönder både inomhussäsongen och veckan före VM för henne, och även om hon såg läcker ut i semifinalen så hittade hon aldrig sitt turboläge.

Måste vara nöjd med brons

Det var annorlunda för Therese Alshammar.

Hon tog platsen efter Kammerling nu, som i Fukuoka fast tvärtom. Men hennes brons hade gladare färg. Hon simmade sitt livs näst snabbaste lopp på distansen, och tog sin första VM-medalj (50-meter) på fyra år.

Om Anna-Karin Kammerling var ute efter guldet så var Therese ute efter en medalj, och ett besked inför nattens final på 50 meter frisim.

Hon fick både och.

Simningen såg lugn och kontrollerad ut, och med ett brons om halsen (bildligt talat, det hade sett ut annars) kan hon slappna av och växla ut för fullt i frisimmet i natt.

Det kan fortfarande bli en svensk guldkväll i Montreal, det kan fortfarande bli tidernas första VM-seger för en svensk kvinna.

Men i natt var det bara nära.

Mörkret åt bit efter bit av Montreals skyline, och i ett vitt tält stod Danni Miatke och berättade om sitt guldlopp. En tanig liten 17-åring från Melbourne hade fått sin dröm uppfylld och sa "awsome!" och "cool!" och "great!" i varje mening.

Det var gulligt.

Men jag tror inte att Anna-Karin Kammerling hade velat se det.