Skidlandslaget anno 2008 vill vinna. Punkt.

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

GÄLLIVARE. Mätta och trötta?

Inte Kalla och Hellner inte.

Medaljskörden växte ytterligare och det gör också hoppet inför Tour de Ski och VM.

”Landslaget i skiddrama”. Nja, riktigt så illa var det inte. Men det blev en skakig avslutning på flygturen mellan Gällivare och Stockholm. Jag satt på samma plan som många av längdåkarna i går kväll då snöstormen tvingade oss att i hårda vindar landa på Bromma i stället för Arlanda. En sak är säker: hänger man med det svenska skidlandslaget blir det aldrig tråkigt ...

Ändå var vi lite negativt inställda i går förmiddags.

”I dag bara måste det bli antiklimax. Det kan inte bli något annat efter gårdagen”. Så sa vi när vi klev ur bilen vid Dundret och stegade iväg på kyligt knarrande snö upp mot spåren.

Det såg också först ut att bli en beige fjärde-, femte-, sjätteplats från damerna. Jenny Hansson hängde inte alls med tättrion Norge, Finland och Italien på förstasträckan och vi gäspade och frös om fötterna. Men Britta Norgren hängde i och när sen Anna Haag kom, då liksom kändes det i luften att det nog fanns en medalj inom räckhåll trots allt. När Charlotte Kalla öste i väg på sista sträckan visste vi att hon skulle klara att hämta in bronset.

”Jag älskar att jaga”, sa Kalla efteråt med lysande ögon.

Av trötthet eller emotionell utmattning från den omtumlande gårdagen syntes inte ett spår. Anna Haag, den så skönt pratsamma och spontana, sa på sjungande dalmål:

”Att ladda om för stafett är det lättaste av allt”.

Första sträckan en akilleshäl

I fjol var Sverige inte på pallen i stafett och bronset i går var en bra självförtroende-skjuts inför VM. Dock måste man få ordning på förstasträckan. Att Jenny Hansson ”kände lagets stöd” var ju roligt. Vi i pressrummet kände å vår sida förundran över hur hon kunde vara nöjd med att ha växlat in som tolva med bland annat Sveriges andralag framför sig.

Annars märks det ändå att det svenska skidlandslaget anno 2008 inte är ett lag som är nöjt med att ha kämpat väl. Man vill vinna. Punkt. Det märkte vi inte minst när Marcus Hellner efter herrarnas stafett var glad över silvret men ändå rejält besviken över att ha förlorat spurten mot Petter Northug och guldet till Norge.

Detta trots att herrarnas stafettsilver var en större skräll än dambronset. Undan för undan märkte man under loppet att ”vi hänger med, vi hänger med” och började inse att denna magiska svenska helg nog faktiskt skulle få en lika fin avslutning som inledning. Även herrstafetten känns nu betydligt mer intressant i det VM som väntar i februari. Hellner försäkrade att han kommer att göra allt för att slå Northug i nästa spurt.

”Jag hade orken, det är tekniken i spurten jag måste förbättra”.

Hellner hade vaknat klockan 04 natten till i går, väckt av alla omtumlande tankar och känslor och benen som ”pirrade” efter guldloppet, och han hade även stört Johan Olsson i nattsömnen. Ändå såg vi inget av trötthet hos någondera i går.

”Nej, det var inga problem att ladda om”, försäkrade Hellner.

Lämnar inte åt slumpen

Dagens bästa var annars landslagschef Gunde Svan och proffsige presschefen Tobias Nordvall som skyndade sig att vika ner tröjkragar för att sponsormärken skulle synas och gjorde allt för att alla journalister skulle få sitt. Det här landslaget lämnar inget åt slumpen och det är självklart en av förklaringarna till att man reser från Gällivare med två guld, ett silver och ett brons.

Precis som jag skrev i går är det ett tag än till Tour de Ski och VM och säkerligen är ingen av konkurrenterna formtoppad. Men det är inte svenskarna heller. Ett VM är ett VM, med allt vad det innebär av anspänning och förväntan. Ändå skulle jag bli förvånad om vi reser hem medaljlösa från Tjeckien.

Helgen som varit har i alla fall gett oss alla möjligheter att drömma, tro och längta.