Milano – en delad stad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
MILANO
Blåsvarta flaggor vajar från balkongerna i en vind varm som en sommarbris.
En småsömnig stämning vilar över den annars så stressade staden.
Fem dagar har gått sen ligasegern, men ett behagligt bakrus efter scudettofesten sitter fortfarande i.
Alla svartblå vill suga på vinstkaramellen en stund till. Medan den rödsvarta delen av stadens befolkning storknar, vänder ligan ryggen och blickarna mot den avgörande semifinalen i Champions League.
Det är det Milano jag i går kom till, en stad i fotbollsfeber, men en delad stad – mellan fest och förväntan. Inter kan redan triumfera, Milan som är vant att dominera måste ännu leverera.
Vid Appiano Gentile återsamlades i går Inter till hyllningssång från fansen innan träningen återupptogs. För Zlatan är det dock färdigtränat; han opereras och vi får aldrig veta om han kunde kört i kapp och om Francesco Totti i skytteligans topp.
En tung jury
Vem som är bäst av de bästa, det fick man däremot veta av Gazzetta dello Sport i går. Italienarna har blott ett lag kvar i Champions Leauge, engelsmännen tre och Manchester United har ett grepp, om än löst, om Milan.
Då får de uppfinningsrika trösta sig bäst de kan. Alltså satte Gazzettan ihop sin egen tio tungviktare starka jury: Marcello Lippi, Arrigo Sacchi, Luis Felipe Scolari, Paolo Rossi, Hernan Crespo och andra experter i a-klass. Uppdraget: att rösta om vem som är störst, Kaká eller Cristiano Ronaldo? En oenig jury valde brasilianaren framför portugisen och rubriken blev ”Kaká är den bäste”.
Europa mer viktigt
Det verkligt intressanta är dock inte själva resultatet utan den allt större plats Champions League tar även i Italien. Fokus flyttas allt mer från ligaspelet och det handlar inte bara om att Serie A varit avgjord sen länge. Över en rakt igenom milanesisk lunch – risotto alla milanese och cotoletta alla milanese – bekräftade Gazzetta dello Sports utrikeschef Edi Signati att italienarna mer och mer börjar mer inse att de inte är sig själva nog.
”Champions League betyder allt mer. Det har alltid varit stort, men det blir bara större. Den internationella fotbollen räknas mer och mer, för lagen och för fansen och då även för oss. Det gäller även VM naturligtvis, för oss var det en enorm triumf att vinna där efter allt som hänt. Folk kan avfärda ligan, men inte VM-guldet”.
Efter lunchen fick jag sen se de nyuppsatta storbilderna på Gazzettans redaktion. Toni och Totti som äter tårta i VM-omklädningsrummet. Cannavaro med bucklan höjd mot himlen. Gazzettans inramade förstasida från den 10 juli 2006, dagen efter guldet då tidningen sålde 2?302?088 exemplar. Rubriken: ”Tutto vero! Campioni del Mondo”. (Allt är sant! Världsmästare).
En sanning som blev extra skön av att så mycket annat som framkom under den smärtsamma vår som föregick VM-guldet visade på allt som varit förljuget. Ett efter ett sprack Moggi och de andra trollen i den italienska fotbollens topp i förundersökningarnas obarmhärtiga ljus.
Önskan: Ren lycka
Fortfarande avslöjas varje vecka nya detaljer i den process som kommer att ta år, för att inte säga årtionden. Medan lite verkligen ändras i grunden och de högsta på sedvanligt sätt alltid kommer tillbaka till sina toppositioner.
Påminnelsen om det fick jag redan när jag landade på Linates flygplats. Fem och ett halvt år har gått sen 118 personer där miste livet i en olycka som aldrig borde fått ske och där alla höga chefer efteråt skyllde på varandra. Att då vänta sig en fotboll som är mindre korrupt vore naivt.
Ändå känner jag något som liknar barnatro när jag ser bilderna på det vinnande Italien; ögonblicksbilder av ren och oförfalskad lycka. Det är så jag en gång trodde att fotbollen var.
Det är så jag skulle önska att den var.