Alfelt: Vilken käftsmäll – det saknas ledartyper i Sverige
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-19
Vilken käftsmäll vi fick.
Argentina hämtade knockoutslaget från golvet och slog oss rätt in i medelmåttigheten igen.
Ett svenskt landslag utan energi, vilja och offensiv skicklighet åkte på svensk handbolls värsta flopp någonsin.
Den som inte slutat att tro på tomten kan söka tröst i att Sverige fortfarande kan bli enda lag som går in i vårt kommande gruppspel med full poäng.
Vi andra räknar med förlust mot Polen, Argentina vidare och noll svenska poäng in i huvudrundan mot Serbien, Danmark och Kroatien. En logisk fortsättning som inte leder till semifinalspel och medaljchans den här gången heller.
Att falla ihop totalt mot ett lag som Argentina är inte acceptabelt. Sverige ska vara det bättre laget oavsett om Argentinas Matias Schulz får till en målvaktsmässig fullträff som han fick i går.
En dålig start är inget speciellt allvarligt i handboll. Det finns gott om tid att plocka in fem-sex eller till och med tio mål väldigt långt in i matchen.
Förutsatt att man har ledartyperna som kan väcka lagkamraternas sovande fötter och hjärnor. Det fanns en tid när det kryllade av ledare i Sveriges handbollslag. Per Carlén, Magnus Wislander, Ola Lindgren, Staffan Olsson, Magnus Andersson, Ljubomir Vranjes, Stefan Lövgren – listan känns oändlig, men var och en av dessa hade tillräkliga ledarkvaliteter för att skaka liv i laget och vända fiasko till seger. Jag har sett massor av vända underlägen genom åren.
Kollektiv kollaps
I går såg jag inte en enda svensk ledaregestalt på planen. Sverige gick i kapp och till och med om, ledde 9–8, men fortsatte matchen igenom att agera ängsligt med dumma, illa riktade iväghafsade skott. En kollektiv kollaps utan ledare starka nog för att ge laget tillbaka tron på sig självt som lag.
Det här är inget landslag som är färdigt att utmana världens absolut bästa därför att det innehåller för få vinnarskallar och då menar jag vinnarskallar som inte bara blir förkrossade när de förlorar.
Vranjes uttryckte det bra en gång när han sa att det han hatade mer än att förlora var att se någon annan vinna.
Sverige–Argentina 22–27.
Det är ett resultat som aldrig borde få komma in i VM-historikens statistikdel.
Argentina spelade bra, ingen tvekan om det. Men de borde aldrig ha tillåtits att spela bra. Sverige har bättre spelare på alla positioner. Det ska helt enkelt inte kunna bli förlust när det svenska försvars- och målvaktsspelet ändå fungerade bra.
Ansvaret ligger på spelarna
Förbundskaptenerna Staffan Olsson och Ola Lindgren får ta en del av kritiken eftersom de är ytterst ansvariga för att laget ska vara laddat och förberett så gott det går till varje match.
Men när ett lag faller ihop så totalt som Sverige gjorde den här gången ligger ansvaret på spelarna ute på planen. Det är de som måste tro på sin egen förmåga och se till att prestera vad som krävs.
En del otur spelar alltid in också. Niclas Ekberg halkade och släppte förbi en argentinare till ett enkelt mål när det stod och vägde. Sen tappade Ekberg också bollen vid 21–23 efter pass från Fredrik Petersen.
Sista chansen att komma ikapp fumlades bort och det var väl ganska typisk denna fiaskokväll.
Drömscenariot för Sverige är i fortsättningen detta:
Svensk seger över Polen. Chile slår Argentina. Sydkorea öser in mål och vinner över Slovakien. Samtidigt som allt går Sveriges väg i grupp C. Det vill säga att Serbien vinner över Kroatien som sedan slår Danmark.
Skulle allt detta slå in går Sverige in i huvudrundan som enda fullpoänglag i sin nästa grupp.
Möjligt? I teorin, ja.
I verkligheten? Knappast.
Men kanske finns tomten trots allt.