Gjorde comeback – trots drömfinalen
Publicerad 2016-03-03
Muhrén, 41: Vore kul att vinna ett till SM-guld
Han skrev det till synes perfekta slutkapitlet genom att avgöra SM-finalen 2014.
Två år senare doppade Magnus Muhrén pennan i bläck igen.
– Det är nog lite roligare nu än då, säger 41-åringen inför semifinalen mellan Villa Lidköping och Bollnäs.
16 mars 2014. Sandviken har precis besegrat Västerås med 5–4 i SM-finalen på Friends Arena och ett 39-årigt bollgeni med slutspelsmustasch kan inte hålla glädjetårarna tillbaka.
– I kväll ska vi dricka hinkvis med champagne, klargör Magnus Muhrén.
Klubbikonen som tvingades bort från Sandviken 2010 kom tillbaka, både som människa och bandyspelare, och förtjänar onekligen att få fira.
Han gjorde inte bara två av målen i titelmatchen, utan var finalens bäste spelare.
I normala fall är det lagkaptenen som tar emot SM-pokalen men den här dagen är inget normalt. Christoffer Edlund lyfter bucklan tillsammans med Magnus Muhrén, som dagen till ära har gjort sitt 700:e mål för Sandviken.
Det ska bli slutscenen på en fantastisk karriär och huvudpersonen, som har mått psykiskt dåligt och varit deprimerad under närmare tio år, är medveten om det.
– Jag ska bära med mig minnena resten av livet. Det finns inget som kan slå det här, säger Magnus Muhrén.
3 mars 2016. Gunborg och Gunvor har namnsdag, men i bandy-Sverige talas det mest om en Magnus. Han hade ju slutat, till och med summerat karriären i Mästarnas mästare.
Nu, när det är dags för semfinaler i årets SM-slutspel, ska han visa Villa Lidköping vägen till finalen.
Magnus Muhrén anställdes som players manager, men snörade på sig skridskorna när Jesper Bryngelson lämnade klubben och Tim Persson blev långtidsskadad.
Varför tog du upp pennan när det perfekta slutkapitlet redan var skrivet?
– Jag läste att någon krönikör i bandy-Sverige trodde att jag hade kuppat mig in, att jag verkligen ville spela själv. Det var inte alls tänkt att det skulle bli så här, men truppen var lite tunn och situationen uppstod. Jag fick frågan av Johan (tränare Sixtensson) och efter påtryckningar från stora delar av truppen så kände jag till slut... Ja, kan jag hjälpa till så gör jag det. Villa är min arbetsgivare, det är mitt lag, den grupp jag är en del av. Samtidigt är det en häftig grej att vara med om. Intresset i Lidköping är galet stort jämfört med alla andra ställen i Sverige. Vi har 2 500 åskådare som lägst, och då är det fortfarande bra tryck. Vi måste fatta hur privilegierade vi är. Det är skithäftigt och en stor skillnad mot det jag var van vid i Sandviken. Där har det aldrig varit den stämningen, även om intresset var stort under mina 10-13 första år i klubben, säger 41-åringen.
På sex matcher har du svarat för tre mål och tre assist. Gubben kan fortfarande...
– Det är helt okej, men jag tycker att jag borde ha gjort en del mål till. Jag är lite ringrostig i närheten av mål men ute på planen känner jag ingen större skillnad jämfört med när jag spelade senast. Jag har aldrig levt på min fantastiska fysik eller fart.
Du lär inte göra 700 mål för Villa också...
– Ha, ha, ha. Nej, det kan jag garantera.
Strider inte det här, att du tar en plats som 41-åring, mot din uppgift som talangutvecklare?
– Jag är inte anställd som det, utan som players manager. Visst, jag har varit ett bollplank och jobbat med ungdomsleden, men fokus har varit på A-laget. Tittar man på vad vi har gjort så är det inget annat topplag som har släppt fram så många juniorer. Vi behöver inte ha dåligt samvete. Martin Karlsson är startspelare och Ludvig Johansson spelar varje match. De flesta andra topplag har juniorer med, men de gör inte många minuter per match.
Är det fortfarande lika kul att spela?
– Även om slutet i Sandviken var fantastiskt är det nog lite roligare nu är då. Ja, jag kanske njuter lite mer nu eftersom jag inte har ont. 2014 hade jag problem med motivationen och kroppen. Jag hade ont och det resulterade i att jag gick sönder i början av januari, mot Hammarby på Tele2 Arena. Jag drog baksidan av vänsterlåret. Muskeln gick av och alla, inklusive mig själv, var övertygade om att karriären var över. Jag kom tillbaka men hade absolut inte full kraft i benet. Jag kunde inte backa, för benet vek sig när jag lade tyngden på. Dessutom drabbades jag av en magåkomma. Jag blev magsjuk inför den femte och avgörande kvarten och även om febern försvann och jag slutade kräkas blev jag aldrig av med det. Jag tror att det kan ha hängt ihop med mina glutenproblem, som blivit värre och värre med åren. Jag kunde inte äta riktigt och fick uppstötningar under matcherna. I en semifinal mot Villa fick jag svälja ner spya fem-sex gånger under matchen. Jag mådde inte bra, helt enkelt, och var helt slut. Under SM-finalen dog jag efter 65 minuter. Det blev svart, så jag kommer inte ihåg resten. Det var en tuff avslutning, med ett fantastiskt slut.
Johan Esplund, Daniel Andersson, David Karlsson... Är det, med tanke på alla stjärnor i truppen, skönt att slippa pressen?
– Absolut. Kravbilden på mig är att avlasta – men jag funkar inte så som person. Jag vill inte vara någon i periferin. När jag spelar vill jag bidra. Å andra sidan... Sista året i Sandviken var jag, även om jag höll en bra nivå, inte heller den mest drivande spelaren. Att det blev så stort fokus på mig berodde på att jag sa att jag skulle sluta.
Det finns ingen risk att det blir för många artister med dig, Esplund och Daniel på isen, så att ni tar udden av varandra?
– Det finns alltid en risk, men det har inte blivit så i de sex matcher vi har spelat. Man måste bygga varandra, ge varandra, föda varandra. Det har vi gjort bra. Vi vinner inte själva utan genom att göra varandra bra.
Hur ska ni ta Bollnäs i semifinalen?
– Jag går inte in på några detaljer, men det är två bra lag med väldigt tydliga spelidéer. Det lag som kommer upp på högst nivå, kan driva sitt spel och är effektivast kommer att vinna. Det kan gå hur som helst.
Hur slutar bonuskapitlet i bandysagan om Magnus Muhrén, om du får regissera?
– Det vore kul att vinna ett till SM-guld. Ja, vi spelar för att vinna och lyckas vi med det kommer jag vara lika glad som vid de tidigare SM-gulden. Jag är beredd att offra mycket för att lyckas med det, säger Magnus Muhrén.
Magnus Muhrén - en gigant inom bandyn
1974: Föds den 4 november, in i en riktig bandyfamilj. Pappa Lars och farfar Henry var tongivande spelare hemma i Skutskär. Henry vann skytteligan 1937 och 1953 och spelade i landslaget. Lars blev också uttagen till landslaget, men tackade nej.
1990: Debuterar i A-laget, 16 år ung.
1991: Öser in mål när pojk-VM avgörs i Syktyvkar, Sovjetunionen.
1992: Hjälper Sverige att vinna U20-VM i Härnösand och ska byta klubb, till Sirius. Kontraktet är påskrivet, men av olika anledningar blir flytten till Uppsala aldrig av.
1993: Skriver på för Sandviken och gör två mål i debuten.
1994: Debuterar i A-landslaget.
1995: Sandviken vinner den allsvenska norrgruppen men räcker inte till i semifinalen mot Boltic.
1996: Spelar sin första SM-final, men Sandviken förlorar mot Västerås med 3-7.
1997: Vinner både SM- och VM-guld. I SM-finalen besegras VSK med 5-4.
1998: Spelar tredje raka SM-finalen, som Västerås vinner med 5–4.
1999: Sandviken faller på nytt mot Västerås, den här gången i semin.
2000: Magnus vinner skytteligan med 55 mål och tar SM-guld.
2001: Saik blir utslaget av Hammarby i semifinalen, men Magnus har annat att glädjas åt. Han blir pappa till dottern Izabella.
2002: Blir svensk mästare igen och utses till Årets man inom svensk bandy. Sonen Jack föds.
2003: Ytterligare en lysande säsong med SM-guld, VM-guld och Årets man-utmärkelse. I SM-finalen besegras Hammarby med 6-4.
2004: Sandviken blir utslaget i semifinalen, av Hammarby, men det hindrar inte Magnus från att bli utsedd till Årets man för tredje året i rad.
2005: Leder Sverige till VM-guld och blir Årets man på nytt. Efter säsongen skriver han på för Zorkij. Gifter sig med sin Ida.
2006: Drabbas av diskbråck och får en boll i ögat under sin första säsong i Ryssland. Zorkij vill inte behålla den skadebenägne svensken, som hittar en ny arbetsgivare i Dynamo Moskva. Han får ingen speltid och lånas ut till Kazan.
2007: Lämnar Ryssland och flyttar hem, det vill säga till Sandviken.
2008: Når ytterligare en SM-final med Sandviken, men Edsbyn vinner.
2009: Blir världsmästare med Sverige, men jublar inte. Ryggskadad tvingas han lämna truppen under gruppspelet.
2010: Sandviken förlorar en rafflande semifinal mot Bollnäs. Muhrén erbjuds inget nytt kontrakt och skriver på för Gais, som håller till i allsvenskan. Sonen Noel föds.
2011: Magnus lyckas med sitt uppdrag och för Gais till elitserien.
2012: Klarar nytt kontrakt genom att bli nia i elitserien.
2013: Magnus tackar för sig i Gais, flyttar hem till Sandviken och skriver kontrakt med Saik.
2014: Meddelar under SM-slutspelet att han slutar efter säsongen, som han avrundar med att avgöra SM-finalen mot Västerås.
2015: Är tillbaka inom bandyn, som players manager i Villa Lidköping.
2016: Gör comeback mot Broberg och svarar för ett mål och en assist.