Pappa Pärson till attack på arrangörerna: ”Man blir helt tom i huvudet”
Plågas Anja Pärson leds av banan efter sitt otäcka fall. Otroligt nog klarade hon sig från allvarligare skador. Foto: Jimmy Wixtröm
Whistler Mitt i 60-metershoppet tappade Anja Pärson kontrollen och slogs till marken.
Från toppen av störtloppet fick pappa Anders skräckbeskedet att dottern för en sekund låg livlös i målområdet.
– Hon kunde ha slagit ihjäl sig, säger han.
Anders Pärson var upprörd efter Anjas skada. Foto: Bildbyrån
Arrangörerna har radat upp tabbar – och skräckhoppet är den värsta av dem alla.
Den domen ger Anders Pärson, som tröttnat på att arrangörerna medvetet äventyrar åkarnas säkerhet.
– Anjas krasch minskar ju inte intresset. Tvärtom. Det vet Fis och fortsätter därför gå över gränsen, säger han.
”Förstår inte”
Uppe vid starten hörde tränaren och pappan Anders Pärson om allting i radion och blev livrädd.
– Man blir helt tom i huvudet, säger han och fortsätter:
– Jag hörde bara att hon flög långt och kraschade. Sedan kom de magiska orden man vill höra i radion efteråt: ”ja, nu reser hon sig upp och går härifrån”.
Funktionärer hade skyndat till Anja när hon låg kvidande på marken. Hon testade det ena benet, det andra och haltade sedan bort mot kanten där hon föll ihop igen.
– Jag förstår inte varför det blir såhär. Om det är för stort för dem allting, så att de inte klarar av det. Disciplin i backen behövs, det får absolut inte förekomma att man är i vägen, säger Anja Pärson.
Hur är det här jämfört med OS i Turin?
– Där var det bättre, där var det en fantastisk stab i backen.
Hur ser du på hoppet?
– Med det hoppet i början är det absolut inga problem, men det är när benen är helt slut som det kan hända saker. Åker man bra funkar det, men gör man en liten miss som Anja gjorde så funkar det inte.
Anders menar att olyckorna är en del av en olycklig utveckling.
– Internationella skidförbundet Fis gör allt för att blidka publiken och tummar därför på säkerheten. Därför kommer fler åkare hamna i kläm om det härfår fortsätta. Fis är måna om tittarna och intresset för att arrangera, då blir det så här. Man får ändå aldrig gå över gränsen, men det kanske man gjorde med sista hoppet.
Vad skulle arrangörerna mer förändra?
– Vi skulle ha haft den här dagen som träningsdag, då hade det kunnat bli bra.
