Pokerns mysterier: brända kort och nötter

Läs Dan Glimnes krönika

Ibland, när jag sitter vid ett pokerbord här i Sverige, händer det att jag av en medspelare får frågor om pokerns mera esoteriska ting: ”Varför bränner man kort?” och ”Varifrån kommer uttrycket nötterna?” är två av de vanligare som tas upp.

Kanske är förklaringar på sin plats här.

Ja, varför ska ett kort läggas undan – ”brännas” – före flopp, turn och river i hold’em, respektive inför varje utdelningsrunda utom given i stötpoker?

Företeelsen har sin förklaring i den dåliga kvaliteten på 1800-talets kortlekar. Har du någonsin hållit en äkta sådan i din hand, och jag har några i samlingen, skulle du häpna över hur undermåliga de är jämfört med dagens plastlekar. Eftersom korten i dåtidens lekar snabbt fick repor och hundöron, införde man vanan att inför varje satsningsrunda låta översta kortet i leken – som ofta på grund av dylika skavanker var identifierbart av spelarna som till exempel klöversjuan – ligga kvar som ett slags skyddande lock: helt enkelt för att maskera det eller de ”riktiga” kort som strax skulle delas ut, och vars identitet det var viktigt att hålla hemligt. När väl satsningsrundan var över, stoppade given undan (brände) det där översta kortet, och lade upp kortet/korten som gällde.

Bättre kvalitet

I dag, när lekarna är av så mycket bättre kvalitet, skulle man egentligen inte behöva bränna något kort; men traditionen sedan Vilda västerns salooner sitter djupt. Dessutom kan den fortfarande fylla sin funktion, i ett homegame där värden inte har vett att investera i en fräsch lek …

Och uttrycket nötterna då? Det är helt enkelt en felöversättning av det amerikanska originalets ”the nuts”.

Med nötterna avses den hand som just då, beroende på de synliga korten, är den bästa möjliga: alltså den ”oslagbara” handen. (Men observera att till exempel en nötstege eller nötflush efter floppen mycket väl kan bli slagen av en kåk, när väl riverkortet har landat.)

Uttrycket går precis som seden att bränna kort tillbaka på Vilda västerns dagar, när man spelade no-limit i ordets sämsta bemärkelse. Om det hände att en spelare fick slut på kontanterna, ville han ibland satsa sin häst och sin vagn som stod utanför. Det markerades genom att den deltagaren rusade ut på gatan, och lossade på ett eller flera hjul så att ekipaget inte längre kunde köras iväg. I potten placerade den deltagaren så hjulmuttrarna och bultarna (”the nuts and bolts”), som symboliskt fick representera det överenskomna värdet av den insatsen. Vinnaren fick sedan helt enkelt montera tillbaka delarna igen.

Så nu vet du det – att du borde säga ”muttrarna” snarare än nötterna. Men, misstänker jag, här sitter nog den svenska traditionen för djupt.

Dan Glimne