Förlusterna rår inte på mig längre – det är hoppet som förtär mig
Försäsongsträningen sägs vara det som sliter hårdast på fotbollsspelaren.
Silly Season-perioden är det som nöter ned fotbollssupportern.
På andra sidan av en övergångschock försöker en omtöcknad Erik Niva här famla sig igenom 25 år av transfertrauman.
I torsdags gick jag på sömntabletterna igen.
Egentligen försöker jag undvika den där burken så gott det går – på lite längre sikt gör den betydligt mer skada än nytta för sömnen – men ibland orkar jag inte låta bli.
Det är kvällarna då det susar alldeles för mycket i huvudet. Då det är mycket med livet, mycket med jobbet och svårt att se hur allt egentligen ska gå ihop.
Förhoppningen var att jag skulle lyckas balansera så bra att jag slapp dyka ner i den där burken överhuvudtaget under den här hösten, men elva ynkliga dagar in på det nya arbetsåret så var jag alltså där igen.
Eller rättare sagt, fyra dagar in på fotbollssäsongen. Tolv dagar innan det där dragiga jävla transferfönstret äntligen, äntligen slår igen.
Den här gången var det ju faktiskt inte jobbets fel. I alla fall inte den delen av jobbet där det står en rad oresonliga chefer och kräver en massa saker. I stället var det en ukrainsk-dagestansk brasse med gigantisk mikrofonfrisyr som var problemet.
Egentligen är inte ens Willian min typ.
Jag gillar fotbollsspelare med svarta skor, leriga tröjor och elvapundsklippningar. Jag får allergiska reaktioner av lynniga dribblers som firar en lyckad dragning med ett surftecken och beskriver sin spelstil genom jämförelser till sambakarnevaler.
Kanske var det just därför som jag föll så handlöst för denne Willian. Eftersom det var så irrationellt, så ologiskt.
De senaste två åren har jag varit smått fixerad. På östeuropeiskt avstånd har jag följt Willian när han dyrkat upp motståndarförsvar efter eget humör. Jag har tjatat om honom, velat få världen att upptäcka honom, samtidigt som jag någonstans även har närt en fånigt fåfäng förhoppning om att en dag få se hans namn på en Tottenham-tröja.
Inom rimlighetens ramar har han varit min absoluta drömvärvning, så när övergången plötsligt tycktes ligga inom räckhåll kändes det alldeles för bra för att vara sant.
Och det var det givetvis också.
Strax efter halv åtta i torsdags kväll stirrade jag panikslaget på min datorskärm. Jag läste en och samma mening både fyra och fem gånger, men inte fan förändrades den för det.
”Sky sources: Chelsea in advanced talks to sign Willian from Anzhi”.
Under de tre timmarna som följde uppdaterade jag Twitter maniskt. Med stigande illamående i kroppen tvingades jag följa de ryktesrapporter som spred sig i de dysfunktionella delar av cyberrymden som ägnar sig åt fotbollstransfers.
Willian hade tillbringat både onsdagen och torsdagen på Tottenhams träningsanläggning. Han hade gjort sin läkarundersökning och bara väntat på att klara av formaliteterna då hans agent fick ett oväntat telefonsamtal.
Chelsea ville ha Willian. Jag ville ha sömntabletter.
Första smällen kom 1989
Första gången jag fick en rejäl Silly Season-smäll var jag en helt annan människa som levde i en helt annan fotbollstid.
Sommaren 1989. Jag var tio år gammal, och hade ett fullständigt okomplicerat förhållande till min favoritsport. Jag gillade visserligen Tottenham Hotspur väldigt mycket, men stördes ändå inte nämnvärt av att de tycktes förlora fler matcher än de vann. Jag hade en idol som hette Gary Lineker, men registrerade inte ens att han var petad nere i Barcelona.
Då hände något. När nyheten om att Gary Lineker skrivit på för Tottenham till sist nådde Malmberget – sisådär två dygn försenad – var det som om den utlöste någon sorts kemisk reaktion i mig.
Min favoritspelare i kombination med mitt favoritlag ledde till en omedelbar intresseexplosion. Jag ägnade sommarveckor åt att fingranska mina engelska Shoot- och Match-tidningar, jämföra trupper och styrkeförhållanden.
Självklart att vi skulle vinna ligan
I mina oförstörda fotbollsögon framstod utgången som både självklar och oundviklig. Vi hade nu Gary Lineker, Paul Gascoigne och Chris Waddle. Englands bäste målskytt, bäste innermittfältare och bäste ytter, i en tid då den engelska högstadivisionen fortfarande bestod av engelska spelare.
Vi skulle vinna ligan.
Det jag inte visste då var att vårt drömlag monterats ner redan innan det hunnit fogas ihop. Samma morgon som Tottenham presenterade Gary Lineker hade ordföranden Irving Scholar fått ett telefonsamtal från en jugoslavisk spelaragent som hette Barin. Han arbetade på uppdrag för ett Olympique Marseille som bestämt sig för att köpa Chris Waddle.
Genom att börsnotera Tottenham hade Irving Scholar gjort klubben ekonomiskt ömtålig. När Marseille erbjöd världens dittills näst största transfersumma såg han en chans att staga upp läget.
Tiderna må ha varit annorlunda på 1980-talet, men pengar var ändå pengar och affärsmän var affärsmän. Spurs sålde chansen till ligatiteln, nöjde sig med en tredjeplats i stället.
Själv tyckte jag att det var tråkigt och acceptabelt på samma gång. Okej för att jag verkligen hade sett fram emot att se Lineker nicka in Waddles inlägg på Tipsextra, men vi hade ju gjort en bra säsong ändå.
Och det skulle ju komma fler transfersomrar, fler titelchanser.
Åtta år senare hade jag gått ut gymnasiet och var på väg att flytta till London. Säsongsbiljetten till White Hart Lane var redan säkrad, och jag följde protoversionerna av de engelska tidningarnas hemsidor slaviskt.
Det var ett förstadium till Silly Season så som vi känner den i dag. Ena dagen påstods Middlesbroughs sevärde brassesnidare Juninho vara på ingång, andra dagen kretsade det kring en välvuxen bollvinnare från Monaco som hette Emmanuel Petit.
På den här tiden hade man inte alls samma koll på den internationella marknaden, men man kunde i alla fall läsa sig till att Petit varit kapten för laget som vann den franska ligan föregående säsong. Han verkade perfekt för ett kroniskt vekt och ihåligt Tottenham.
Dåvarande ägaren Alan Sugar såg saken på samma sätt, och arrangerade ett möte med mittfältaren på White Hart Lane. Efter ett två timmar långt samtal skulle Petit tillbaka in till centrala London för funderingar, så Tottenham beställde en förbetald taxi till honom.
Fransmannen satte sig i bilen – och gav chauffören Arsène Wengers hemadress. Några timmar senare var han överens med Arsenal.
För egen del hade jag sparat i flera år för att ha råd med min säsongsbiljett på White Hart Lane. Jag hade sett fram emot säsongen i mer än halva mitt liv – och så fick jag se Spurs gå in i den med David Howells och Allan Nielsen på innermittfältet.
Vi tillbringade i stort sett hela spelåret under nedflyttningsstrecket, räddade oss kvar först efter en bortaseger mot ett omotiverat Wimbledon i näst sista omgången.
Och Emmanuel Petit? Jo, när han summerade sin första säsong i ny miljö så hade han vunnit VM-guld och själv gjort mål i finalen. Han hade kammat hem både Premier League och FA-cupen – Arsenal hade påbörjat sin moderna framgångsera.
Livet som Tottenham-supporter innehåller fler motgångar än framgångar. Det är okej, det är en självklar del av paketet som man tvingas ta till sig väldigt tidigt.
Vi har aldrig varit en av Englands allra största klubbar, och så länge man inte har den statusen kan man inte heller räkna med att stapla bucklor på hög.
Kanske är det därför som nederlagen i förhandlingsrummen gör minst lika ont som förlusterna på den. Vad hade hänt om vi slagit Blackburn i Cardiff våren 2002? Jo, vi hade vunnit Ligacupen. Bra det – men hade verkligen någonting blivit annorlunda?
Sir Alex & Abramovitj ändrade sig
För egen del har jag en större tendens att älta de sekvenser som hade kunnat förändra saker på riktigt. Och jo, vi har fler sådana än de flesta, utan att ens blanda in skrönan om när Gerry Francis avstod från Zinedine Zidane eftersom fransmannen var ”too wooden”.
I mars 1984 skakade till exempel Irving Scholar och Alex Ferguson hand. De var överens om att skotten skulle bli Tottenhams nye manager. Hur hade den engelska fotbollskartan sett ut i dag ifall inte den genialiske gubbgneten ändrat sig?
Och en försommardag 2003 hade en tystlåten rysk investerare lyckats manövrera sig fram till ett möte med Spurs vd, Daniel Levy. Mannen var okänd, men det var uppenbart att han hade pengar. Eftersom White Hart Lane ligger så långt från centrala London tog han helikopter därifrån till Heathrow.
Enligt de journalister som står hyfsat nära huvudkällan var det under den här helikopterresan som den nyligen fotbollsfrälste herren för första gången fick syn på en särskild fotbollsarena med kungsblå stolar.
Vad var det för ställe, undrade han. Jo, Stamford Bridge. Klart närmare centrala London än White Hart Lane. Chelsea var namnet. Klart mycket billigare än Tottenham, och dessutom kvalificerade för Champions League.
Roman Abramovitj ska ha tagit in sina rådgivares uppgifter, för att sedan ställa en retorisk kontrollfråga till ingen särskild.
– Varför köper vi inte dem i stället?
Jag är absolut inte säker på att jag hade velat se Tottenham förvandlas till en oligarkklubb, men varje gång Chelsea lyfter en Champions League-buckla eller en afrobrasse tvingas jag ändå förhålla mig till tanken.
Vad hade hänt om Tottenham-ledningen hade gått in i det där mötet med en annan hållning? Om Roman Abramovitjs helikopter hade tagit en annan rutt därifrån? Var i fotbollsvärlden hade vi befunnit oss då?
Det är sådant jag ligger och tänker på under de där täckessnurrarsvettiga timmarna som hinner gå innan jag suckar och öppnar medicinskåpet.
Jag trodde jag var på rätt väg
Nästan 25 år har hunnit gå sedan Tottenham sålde Chris Waddle, och intellektuellt sett inser jag ju att jag verkligen borde hade utvecklats i en annan riktning.
Ska jag föreställa någon sorts vuxen familjefar funkar det liksom inte att tappa greppet fullständigt för att en fotbollsspelarpojke från något avlägset hörn av världen väljer en miljonhög framför en annan.
Och för att vara ärlig: Jag trodde faktiskt att jag var på rätt väg. De senaste säsongerna har jag hanterat en hel rad övergångsfarser med ett rätt stoiskt jämnmod. Jag såg Tottenham ersätta Dimitar Berbatov med en inlånad Frazier Campbell på transferfönstrets sista dag. Jag konstaterade att vi missade Charlie Adam eftersom faxmaskinens tonerhjul lämnade smutsspår som ogiltigförklarade kontraktet. Och jag accepterade att vi gick miste om João Moutinho, trots att vi till och med beviljades en extra specialdispens för att hinna sy ihop affären.
Willian lät mig sväva i väg
Ser jag nyktert på det var inte det här med Willian något som jag inte hade upplevt förut – men precis just nu får jag lov att acceptera att jag inte klarar av att se nyktert på det.
För första gången sedan 1989 hade jag tillåtit illusionerna att sväva iväg med mig. Willian var ju så nära en favoritspelare jag kunde komma i gårdagens fotbollsvärld. Inte bäst i världen, okej, men överutrustad med precis de kreativa egenskaper som Tottenham alltjämt saknar. Han var pusselbiten som skulle komplettera sommarens avancerade transferpussel, den utvalde låsöppnaren som skulle visa vägen till en högre nivå för både klubben i allmänhet och mig personligen.
Vi skulle nå Champions League. Vi skulle utmana om titeln. Vi skulle ge oss ut på en resa vi aldrig tidigare varit på.
Äh. Fuck it. Can’t win, don’t try.
I stället slutar vi sprattla emot, inväntar den stundande försäljningen av Gareth Bale och sjunker stillsamt tillbaka mot tabellmitten.
När allt kommer kring är de mest harmoniska fotbollsår jag haft de jag upplevde då Spurs prenumererade på elfteplatsen under sisådär ett årtionde. Lugnt, skönt, odramatiskt. Det är först under den senaste femårsperiodens uppvaknande som jag fått min molokna resignation hotad av någon sorts neurotisk bluffoptimism.
Bort med det bara.
Förlusterna rår inte på mig längre. Det är hoppet som förtär mig.
Hur lider du som supporter? Vilket lag är mest "plågsamt" att följa? Skriv i kommentarerna! Ett urval publiceras i söndagens tidning.
Skriv till oss – hur lider du som supporter?
Hur lever du med ditt lag? Vilket lag är mest "plågsamt" att följa? Ett urval av kommentarer i Nivas krönika publiceras i söndagens tidning