Thorén: Tala med oss, inte om oss
TOBLACH. Fler och längre stunder på bänken, blickar på tallriken, medlidande.
Men ingen som vågade lyfta frågorna om kilona som rasade, krafterna som sinade och handbollsspelaren som försvann.
Tiden går, mönster består så därför en önskan 2020.
Tala med oss, inte om oss.
Skidstjärnan. ”Jag grät hela tiden – jag hatade mig själv”Tycker jag möter mitt unga jag i olika sammanhang och miljöer.
A-flickan som vill prestera, vara bäst, vara till lags, som aldrig är nöjd.
Och det är alltid lika tyst. För känslor är komplicerat.
Ännu svårare är det att dryfta det som ögat ser. Kilona som rasar, den initiala förbättringsfasen, den följande avgrunden. Utebliven mens? Ah, det känns läskigt.
Tränare och till stor del lagkamrater runt om mig vågade aldrig säga något ordentligt och jag klandrar dem inte. Men det krävdes att någon satte ner foten för att jag skulle vakna till liv. 42 kilo, ständigt ledsen och med sned självbild fick min fars ord, min väninnas hjärtliga hot och idrottslärarens omtanke mig att vända kompassen rätt.
Det var inte idrottens nät jag landade i.
Det är inte enkelt
Mycket har hänt sedan jag drabbades av anorexi i tonåren. Samtidigt har ingenting skett.
Vi får fortfarande till oss berättelser om unga flickor, unga pojkar för den delen också, som lider i tysthet. Ledare utbildas i att se signaler, att fånga problematiken men få vågar bli konkreta när de väl ringat in kännetecknen.
Det har blivit bättre, men vi har fortsatt en lång väg att gå. Alltför många tränare ser resultaten före personen.
Skidåkaren Jessica Diggins är öppen med de bulimiska maror hon red i sena tonåren. Syftet är att guida unga vilsna själar och att uppmuntra deras mentorer.
Öppenheten och självklarheten från amerikanskans sida är fin och känns ärlig.
Det är inte enkelt.
Under senhösten har debatten om näringsbalans och blossat upp i Norge och Sverige. Viktfokus engagerar, det är dags att avdramatisera och normalisera diskussionen. Ämnet är komplicerat, men blir svårare med alla tabun.
Två av landets största förebilder har passerat gränser, exakt vilka vet vi inte och det vore orättvist och inte alls vår sak att dra förhastade slutsatser kring Ingvild Flugstad Östberg och Frida Karlsson.
Men debatten finns där så låt oss omfamna den och lära oss något.
"Flugans" svåraste utmaning i samband med beskedet kring hälsotestet var insikten om att hon blivit en dålig förebild.
Karlsson – en role model
Jag skulle nästan vilja vända på resonemanget: det kan vara nyttigt för ungdomar att se att vägen inte är rak, att alla inte är perfekta. Vilken enorm förebild du är Ingvild som vågar dela med dig. Att göra fel är mänskligt, att omvärlden reagerar och agerar skapar trygghet.
Frida Karlsson är vad jag hör en role model på landets skidgymnasier. Såklart. Stjärnskottet som vinner VM-medaljer före studenten väcker drömmar hos yngre talanger. Men kan ledare på skidgymnasierna vägleda studenterna rätt i sin strävan mot det extrema?
"Det är ett ämne (vikt) som är svårt att tala om, helst när du är en flicka och så ska det inte behöva vara. Det är bra att man talar om det, men man måste vara noga med vad som gäller för en elvaåring eller en tolvåring och vad som gäller för en som är med i ett landslag", påpekar Ingvild Flugstad Östberg.
Ledare bör skapa ett mjukt prestationsklimat där människan kommer i första rum.
Om du som tränare, lärare, förälder, vuxen inte vågat tidigare så är det dags.
Tala med oss, inte om oss.