Niva: Fula, skitiga och elaka utmanaren
Det finns olika sorters fotbollskultur, både på och utanför planen
BARCELONA. Fotbollen är som den är – alltid olika, alltid lika.
Överallt sina möjligheter, överallt sina problem.
Så mycket att fundera och reflektera över – och så lätt att glömma precis allt annat under sekunderna då Andrés Iniesta tar emot bollen och vänder upp.
Flög från Sverige till Katalonien, och landade i ännu en stor påminnelse om att fotbollskulturen har flera olika utseenden och sidor.
En Champions League-kvartsfinal våren 2014 har också sin speciella känsla och smak. Poliserna är färre här, men stängslen och gallren både fler och högre. Utanför insläppen luktar det marijuana snarare än starköl, och bara tio minuter före avspark ligger de väldiga läktarna fortfarande ganska öde.
Sedan kommer livstidsmedlemmarna som låter biljetterna gå i arv genom släkten, och sedan kommer tusentals turister som aldrig någonsin varit här tidigare. Barnen och kvinnorna är många, men den som ville ha en bortabiljett högt uppe i skyn fick lov att kunna betala 93 euro för den.
Ingen behöver oroa sig för döden
Flaggtifot är både maffigt och sponsrat. Förolämpningarna som skriks utgår oftast från regionalpolitik. Någon organiserad hemmaklack existerar inte, då den största ultrasgruppen varit bannlyst från arenan i mer än ett årtionde. Inte en enda bengal bränns, men under långa perioder är arenan så gott som tyst.
Vi är 90 000 människor som ser matchen på plats, hundratals miljoner andra tittar på tv.
Ingen behöver oroa sig för döden här ikväll, men det ena laget fungerar som global byktvättare för Qatar och det andra för Azerbajdzjan. Fotbollen de spelar håller hisnande hög kvalitet, men deras gemensamma skulder uppges uppgå till mer än fem miljarder kronor.
Det finns olika sorters fotbollskultur, både på och utanför planen.
När David Villa flyttade till Atlético Madrid från Barcelona försökte han tjuvstarta under en sprintövning på en av de första träningspassen med sitt nya lag. Fystränaren Oscar Ortega kallade tillbaka honom och gav honom en åthutning.
– Vi märker att du har kommit från Barcelona.
Gliringen var lättsinnig, men undermeningen ändå tydlig. I Atlético Madrid tar man minsann inga genvägar, för där får man aldrig någonsin något gratis.
När nu David Villa var tillbaka på sin gamla hemmaarena fick han ändå en jättechans i present efter mindre än fem minuters spel. Barcelonas reservmålvakt José Manuel Pinto missade ett uppspel grovt. Villa sköt på ett tillslag, bollen gick två decimeter utanför.
Bara resten av matchen kvar då.
Beskrevs som idrottens Robin Hood
Under de senaste åren har Diego Simeone och hans Atlético Madrid gjort ett fullständigt fenomenalt arbete för att ta sig till positionen som den fula, skitiga och elaka utmanaren till fotbollsaristokratin. Inför matchen beskrev mittfältaren Tiago dem som idrottens Robin Hood.
De har verkligen inte världens mest bolltekniskt begåvade trupp, utan ska de vinna några stormatcher behöver de vara mer intensiva, organiserade, noggranna och effektiva än sina motståndare.
Att lyckas med det en gång är en sak. Att lyckas med det gång efter gång efter säsong är det nästan ingen i fotbollshistorien som klarat av.
Atlético Madrid är inte den sortens klubb som får fribiljetter till Champions League-semifinalen hemskickade med posten. Atlético Madrid är den sortens klubb som spelar sin första kvartsfinal på 17 år, och förlorar sin enda superstjärna efter en kvart.
Numera är de också den sortens lag som klarar av att hantera det.
En brasse-Diego ut? Okej. Då är det väl bara att skicka in en annan, och se honom valsa in ett drömmål från ingenstans. Då är det väl bara att öka tempot ännu mer, jobba ännu hårdare.
Rövarbandet från Sherwood-skogen gjorde ett rejält jäkla försök att komma undan med kronjuvelerna, och mot ett aningen svagare motstånd hade de lyckats.
Nu mötte de FC Barcelona.
När man koncentrerar sig på en av deras världsspelare lämnar man ofrånkomligen ytor åt en annan. När Leo Messi var relativt tyst lät nu Andrés Iniesta istället trollfötterna tala.
Magnifik avslutning
Framspelningen till kvitteringsmålet var rent remarkabel, men ändå bara ett i raden av Iniestas alla små mästerverk. Föreställningen han satte upp var himmelsk, och Camp Nou svarade upp mot den som en operapublik hyllar en triumfatorisk tenor.
Matchens avslutande tredjedel var magnifik. Barcelona pressade och pressade, Atlético Madrid höll emot och höll emot. Iniesta skapade, Courtois räddade. Domaren blåste, dubbelmötet levde vidare.
1-1. Jakten återupptas om en vecka.
När jag skriver det här har det gått tio minuter sedan slutsignalen, och när jag nu tittar ut över Camp Nou märker jag att den enorma arenan redan är fullständigt folktom.
Slutsignalen gick, massan strömmade ut för att göra ett kollektivt försök att besegra sina egna trafikstockningar. Det var en match ikväll, men det är en dag i morgon också.
Okej för det.