Kinas hemlighet: Fan Zhendong, 16

Del III i reportageserien: Sportbladet på exklusivt besök i bordtennisfabriken i Peking

PEKING. För snart 25 år sedan rev Sverige den kinesiska muren.

De svenska pingisherrarna gjorde det omöjliga, besegrade Kina med 5–0 I VM-­finalen, vilket f­öljdes av år av blågul världsdominans.

Men hur ser sporten ut i dag?

Sportbladet åkte jorden runt, från en sliten idrottshall i Stockholm till det mytomspunna landslagscentret i Peking, och fann två skilda världar där bara en sak förenar de ­gamla ­supermakterna.

Båda saknar den gamla tiden.

helskärm

Bredvid mig på planet från Sverige till Kina sitter en av jordens främsta idrottstalanger.

Fan Zhendong är sexton år gammal och redan en superstjärna i en av de största sporterna i världen.

Under november vann han två tävlingar i rad på världstouren (Polish och German Open), i Swedish Open i Stockholm gick han till final.

I semifinalen slog han världstvåan Xu Xin som nu sitter några stolsrader framför oss och tittar på film.

Men i finalen tog det stopp. Världssjuan som sitter till vänster med en stor pokal som incheckat handbagage och heter Yan An blev för svår den här gången.

Ändå svindlar tanken när man försöker förstå hur skicklig Fan Zhendong är på att spela pingis. Han är född 1997 och är rankad femma i världen i en sport som har 40 miljoner tävlingsspelare.

När den svenske toppspelaren Jens Lundquist skulle beskriva honom för mig tog orden slut efter ”fantastisk”, ”otrolig” och ”underbarn”.

– Sexton år och så bra, det ska inte gå. Det är bara omöjligt, sa Lundquist.

När jag såg Fan spela i Eriksdalshallen kom jag att tänka på ett annat pingisgeni som slog igenom som 16-åring. För precis som Jan-Ove Waldner har Fan ett spelsinne som gör att han emellanåt ser helt överlägsen ut.

Relativt okänd utanför Kina

Medan konkurrenterna nöter ner sina motståndare, tvingar dem att slå nät eller pressar dem att lägga ut så lurar Fan dem helt gång efter annan. Undanläggningarna som förväntas vara diagonala går i stället rakt – smasharna som borde vara raka sneddar bordet. Emellanåt kommer han av sig, kanske spelar han för svårt, men när spelet flyter är det en ren njutning att se på.

Trots det är Fan Zhendong inte särskilt känd utanför Kina.

Hans namn finns inte på Wikipedia på något västerländskt språk.

Själv hade jag inte hört talas om honom innan jag började fördjupa mig i samband med det här reportaget.

Varför är det så?

Ett skäl till att hans namn inte har spridits mer är att han precis inlett sin karriär. Ett annat lär vara att pingisintresset, om vi håller oss till Sverige, har sjunkit drastiskt under det senaste decenniet.

En tredje anledning kan vara att Fan inte gjort så många intervjuer, framför allt inte med utländska journalister. De kinesiska landslagsspelarna har alltid varit hårt styrda vad gäller media, men den här gången är det av någon anledning fritt fram.

Kanske håller Kina på att öppna upp sig lite även här?

– Jag har inte vant mig vid intervjuer. Men det är många som har frågat på slutet, säger Fan när vi börjar prata.

Till vår hjälp har vi tolken Lui som har varit med under Sverigeresan. Hon hänger över sätet framför oss och översätter till engelska.

Inte sugen på att flytta

Är du nöjd med turneringen?

– Det var okej. Jag ville självklart vinna men med tanke på att det är en av mina första internationella turneringar så har jag gjort väldigt stora framsteg.

Vad tyckte du om Sverige?

– Jag gillade det verkligen, det är ett intressant land med en speciell kultur. Vi hade en guide som visade runt. Slottet, stadshuset, Vasamuséet.

Gillar du historia?

– Ja, jag brukade läsa mycket om historia, kinesisk historia, men nu har jag mindre tid.

Vilken period i kinesisk historia gillar du mest?

– Qingdynastin. Då var Kina var väldigt starkt.

Lika starka som ni är i pingis nu.

– Det är en annan sak, säger Fan och skrattar till.

Det gör han även när jag frågar om han tänkt på att flytta utomlands någon gång.

– Nej, det finns ingen poäng.

Finns allt du behöver i Peking?

– Ja.

Första gången han kom till huvudstaden var han tio år gammal. Sedan dess har han stannat. Han föddes i tolvmiljonersstaden Guangzhou i södra Kina men flyttade 200 mil norrut till landslagets pingisutbildning så fort hans talang upptäcktes.

Sedan dess är det träning som gäller, i snitt säkert fem–sex timmar spel plus ett antal timmar teori per dag. Träffa föräldrarna, som båda jobbar i en fabrik i Guangzhou, gör han ungefär en gång om året.

Saknar du dem?

– Det är okej, jag är ganska självständig av mig. Det är min dröm att spela, då är det okej att vara borta från föräldrarna.

Pratar du med dem?

– Jag ringer dem nästan varje dag.

Vilka råd får du?

– De brukar inte ge mig råd om spelet. Men de säger ät bra, sov bra, skada dig inte.

Är de stolta över dig?

– Ja.

Har du flickvän?

– Nej. Och om jag skulle ha det så skulle jag aldrig berätta för dig, haha.

Men finns det tid för det?

– Nej, det har jag verkligen inte.

Vad gör du när du inte spelar pingis?

– Man måste slappna av ibland så att man inte blir stressad. Jag gillar att se basket och fotboll på tv. Real Madrid är mitt favoritlag.

Är Ronaldo favoritspelaren?

– Ja.

”Har ett tydligt mål”

Sextonåringen ger ett lugnt och säkert intryck men svaren är ofta korta. För att få fart på samtalet ger jag honom en present som jag köpt av Spårvägens tränare Robert Svanberg under turneringen i Erikdalshallen: signerade JO Waldner-frimärken.

Fan fingrar på dem, synar dem noga.

– Tack så mycket! Det är en fin gåva.

Har du sett Waldner spela?

– Jag har sett honom på video från OS 2000. Jag har stor respekt för honom, han är väldigt speciell. Han är en legendar i Kina.

Han är 48 men spelar fortfarande. Kommer du att spela när du är 48?

– Haha, det tror jag inte.

När jag pratar med svenskarna så säger de att man omöjligen kan vara så bra som du när man är 16 år gammal.

– Ända sedan jag började har jag jobbat väldigt hårt. Jag har ett tydligt mål att gå framåt hela tiden. Mina tränare har en väldigt bra plan för mig och de har mycket erfarenhet. Det är inte konstigt för mig.

Du måste också ha en speciell talang?

– Kanske lite.

När var första gången som du insåg att du hade något speciellt?

– Jag har alltid varit bland de bästa i min ålder, det har gett mig självförtroende.

Vilket är ditt mål?

– Bli världsmästare och olympisk mästare.

Hur långt bort är det?

– Jag måste förbättra mig mycket, både taktiskt och tekniskt. Jag måste också utveckla mig som person, lära mig att ha mer tålamod, skaffa mig mer kunskap om spelet.

Favoritdrycken: Öl

Hur tacklar du en finalförlust som i SOC?

– Det är viktigare att utvärdera vad som är fel än att prata om att vinna eller förlora. Det viktigaste är att lära sig.

Fan Zhendong pratar som en fullfjädrad idrottspsykolog, inte som en 16-åring som hoppat över stora delar av skolundervisningen för att spela pingis från morgon till kväll.

Därför överraskar svaret när jag frågar om hans favoritdryck.

– Öl!

Vilken sort?

– Kinesisk. Tysk öl är för bitter för mig.

Du är 16 år, får du dricka?

– Lite öl är okej.

Brukar du släcka klockan tio på kvällen varje dag?

– Nästan alltid, haha.

Till sist undrar jag om Fan är redo för att bli en av Kinas mest berömda personer, vilket han med stor sannolikhet kommer att vara inom bara ett par år.

– Självklart är jag det. Jag valde pingis som karriär och då kommer jag njuta av berömmelsen.

Fan pekar på sina Waldner-frimärken.

– Jag ska behålla dem som inspiration.

Det ser ut som vanlig dimma, men är ren och skär gift. Smoggen är så tät i Peking under veckan som jag är här att det talas om rekordnivåer.

Decemberkylan har kommit och Pekingborna har börjat elda med kol, vilket förorenar den redan smutsiga luften ännu mer. När det är som värst ser man inte mer än tjugo–trettio meter framför sig mitt på blanka dagen.

På Air Quality index-skalan, som mäter luftens kvalitet, betyder ett värde mellan 100 och 200 ”mycket ohälsosamt”.

Under min sista natt i Peking når mätaren 487, vilket nästan är så högt att det räknas som ”utanför skalan”.

Det ser inte bara otäckt ut, det känns rent fysiskt. Det sticker i ögonen, det kliar i ansiktet och irriterar halsen hur försiktigt man än försöker andas.

Jag blir mycket riktigt sjuk när jag kommer hem till Sverige igen.

Den statliga tidningen Global Times lyckas däremot skriva om smoggen i positiva ordalag:

Dimma är effektivt ur försvarssynpunkt eftersom det blir svårare för potentiella motståndare att anfalla eller fotografera från luften.

Flyttade från Sverige

När jag träffar Huang Dawei är AQI-värdet veckans lägsta, det vill säga bara ”mycket ohälsosamt”. Dawei använder heller inget munskydd som många Pekingbor gör.

– Äh, det spelar ingen roll, säger han.

Dawei öppnar dörrar för mig. Det var han som hjälpte mig till Fan Zhendong-intervjun på planet hit. Via Jan-Ove Waldner fick jag kontakt med Mats Bandstigen, vd för bordtennisföretaget Stiga och via Mats fick jag kontakt med Dawei.

Han är 38 år gammal och flyttade för tre år sedan tillbaka till Peking efter tolv säsonger som pingisspelare i Sverige. Först två år i Malmö, därefter tio i Halmstad.

När han blir gammal ska han flytta tillbaka till lugnet i Sverige, berättar han, men innan dess ska han göra karriär och tjäna pengar.

Som svenskspråkig kines med sin bakgrund inom pingisen var Dawei som klippt och skuren för rollen som general manager när Stiga skulle öppna sin Pekingavdelning 2010.

Det går bra för företaget på den kinesiska marknaden.

För om de svenska spelarna har långt till världstoppen så är det Eskilstunabaserade företaget redan där. Dawei berättar att 70 procent av de kinesiska landslagsspelarna använder sig av en stomme, det vill säga själva racket utan gummi, från Stiga.

Däribland Xu Xin och Fan Zhendong.

– Made in Sweden, säger Dawei.

”Gå dit med ert ljusa hår och fråga”

Vi träffas på Stigas huvudkontor i Chaoyang, en stadsdel där nya moderna skyskrapor poppar upp ur jorden som svampar.

Det är Dawei som ska se till att vi ska få besöka landslagets träning. Utan hans hjälp hade vi, jag och fotografen Jojje Olsson, en svensk journalist bosatt i Peking, förmodligen inte kommit någonstans.

– Eller ni kan testa. Ni går dit med ert ljusa hår och frågar om ni får komma in, skrattar Dawei.

Anledningen till att Dawei är välkommen beror inte bara på Stiga-kontakterna. Han känner även de flesta tränarna och spelarna.

Precis som Fan Zhendong flyttade han från sin hemstad och lyftes in i landslagets träning när han var tio år gammal. Dawei berättar att han tränade varje dag, förutom vissa söndagar. Torsdag eftermiddag kunde också vara fritt.

– När jag var liten tränade vi mer än landslaget. När vi hade läger och jag var 13–15 år kunde det bli fyra pass om dagen. Bara servar mellan sex och sju, sen frukost. Kvart över åtta till halv tolv träning, sen mat och sova. Kvart i tre till halv sex träning. Sen duscha, äta mat, och så ett pass till på kvällen. Stenhårt varje dag.

Orkar hur mycket som helst

Vad tyckte du om det?

– Mycket bra. Efter tre–fyra månader var vi mycket, mycket bättre. Är man tretton år orkar man hur mycket som helst. Skulle jag göra det nu hade jag behövt vila i tre dagar, haha.

Var det någon som ville sluta?

– Från träningen? Nej.

Dawei berättar att reglerna även gäller för dagens världsstjärnor. De bästa spelarna må tjäna uppåt 20 miljoner kronor per år (de största intäkterna kommer från den kinesiska proffsligan) men de bor fortfarande med sina lagkompisar en bit bort från landslagscentret och är helt styrda av sina tränare.

– Absolut. Vissa dagar kanske de kan släcka senare än tio. En dag i veckan, kanske två.

Vi sätter oss i Daweis silverfärgade Mercedes och kör söderut mot landslagets träningscentrum.

Jag är spänd på vad som väntar.

När jag träffade JO Waldner i Stockholm berättade han om ett fyravåningshus fyllt med pingisbord vilket gjort att jag fått inre bilder på en ”pingisfabrik” där unga spelare nöter dag och natt.

Men jag är inte helt säker på hur vi kommer att tas emot. Det är inte Dawei heller.

– De brukar inte prata med media, spelarna måste koncentrera sig. Ni är utlänningar, så jag vet inte om ni får ta bilder. Men jag ska prata med dem.

Vi blir inte besvikna.

Efter att ha passerat olika gym, omklädningsrum och kontor på de två nedersta våningarna kommer vi in i damernas träningshall på våning tre.

Just i dag är det bara två spelare som kör på egen hand, resten är på ett läger i Shanghai, men synen är ändå spektakulär.

Pingisbord så långt man kan se.

Tusentals bollar utspridda över golvet.

I taket hänger en jättelik kinesisk flagga, längs väggarna står prisskåp fyllda med pokaler, över dem hänger stora banderoller med olika slagord.

Dawei säger att de är svåröversatta – de betyder egentligen bara ”kämpa” på olika sätt.

På våningen ovanför möts vi av samma syn, med skillnaden att träningen pågår för fullt. Många av herrspelarna är också i Shanghai men en del är hemma och tränar, däribland Yan An och Fan Zhendong.

Tränar exakt samma serve i timtal

Dawei hälsar och pratar med ledarna som godkänner att vi sitter längs ena långsidan.

Så länge vi är tysta och bara fotograferar utanför pingishagarna är det okej. Efter att Fan Zhendong gått fram och hälsat på mig märker jag att de andra spelarna sneglar nyfiket mot oss.

Men det betyder inte att träningen är lättsam. Två spelare, de ser ut att vara 18–20 år gamla, tränar på exakt samma serve i säkert en timme.

Andra kör ”bollådan”, övningen som chockade JO Waldner på 80-talet, det vill säga repeterar samma slag i högsta möjliga hastighet. Tempot är häpnadsväckande.

Fan Zhendong står längst bort från oss med sin tränare. Under en timme och en kvart nöter de backhandsmashar enligt samma mönster.

Fan tar ett steg åt vänster, sedan ett steg tillbaka.

Tränaren skickar en boll, Fan nyper till.

Ett steg åt vänster, ett steg tillbaka, tränaren skickar boll, Fan nyper till.

Om och om igen. Tempot är inte lika högt som i ”bollådan” men jag räknar ändå till 25 slag per minut.

Någon gång avbryter tränaren för att peka på olika punkter på bordet samt visa rörelser med handleden, men Fan måste ha slagit över tusen identiska slag innan övningen är över.

”Du måste bli bättre snabbt”

Efter träningen kommer Fans tränare, som heter Wu JingPing, fram till oss.

60-åringen är legendarisk inom sitt yrke och har drillat en rad storspelare genom åren. När Peking arrangerade OS 2008 möttes två av hans adepter i finalen: Ma Lin och Wang Hao.

JingPing ger först ett allvarligt intryck, men verkar tycka att det är roligt när jag ställer frågor.

Den här gången är Dawei min tolk.

Jag frågar vad som är viktigt för att bli en bra pingisspelare.

– Tre saker. Spelaren måste ha bra talang och älska pingis. Sedan måste spelaren kämpa, jobba hårt hela tiden. Och så måste spelaren ha en bra tränare som kan ta fram de bästa egenskaperna.

Hur mycket måste man träna för att nå världstoppen?

– Det går inte att säga hur många timmar. I Kina finns så många duktiga spelare att det inte räcker att utvecklas långsamt. Du måste blir bättre snabbt hela tiden. Du måste träna hela tiden – det tar aldrig slut.

JingPing skrattar och gestikulerar.

– Det tar aldrig slut!

Är du hård som tränare?

– Nej, spelarna är inte rädda för mig. Träningen är hård, men jag är snäll personligen.

Vad gör Fan Zhendong så speciell?

– Han kämpar och tränar hårt. Man behöver inte jaga honom, han vill kämpa. Och han är en mycket smart spelare, han vet när han ska spela taktik även om han bara är 16 år.

Hur bra kan han bli?

– Att bli världsmästare för honom…det kommer inte att vara svårt. Jag tror att han blir nummer ett i världen och vinner allt, även OS.

Drömmer tillbaka till magiska åren

Jag frågar vad JingPing tycker om svensk pingis i dag.

– Sverige har duktiga spelare men de saknar ett bra system för att få fram de bästa. De tränar inte alls som vi gör. I slutet av 80- och i början av 90-talet var Sverige lite bättre men 1995 vann Kina lag-VM igen. Det var stora matcher, men efter det blev Kina för starkt. Det är synd att Sverige inte är som förr.

Mycket riktigt.

Även JingPing, som har varit med om att göra Kina så överlägsna, drömmer sig tillbaka till de magiska åren när de slogs mot Sverige om att vara bäst i världen.

Han nickar ivrigt.

– Det var fantastiskt!