”Kroppen pallar det inte längre”

Thomas Johanssons dröm – DC-kapten: Hade varit roligt

helskärm

En mästare tackar för sig.

Thomas Johansson har gjort sitt på världens tennisbanor.

Han lämnar dock inte sporten – och kan tänka sig en framtid som Davis Cup-kapten.

– Absolut. Det skulle vara jätteroligt, säger 34-åringen.

Förlusten mot italienaren Flavio Cipolla i kvalet till Mastersturneringen i Miami blev den sista matchen i östgötens fantastiska karriär.

Två och en halv månad senare har han värkt fram beslutet att sluta.

– Det känns väldigt skönt, men samtidigt väldigt vemodigt. Det är ett slut på något som har varit mitt liv i så många år, säger Thomas Johansson till Sportbladet.

Sveriges senaste vinnare av en Grand Slam-titel påskyndade en comeback efter höstens fotoperation i början av mars för att hjälpa Sverige i Davis Cup-matchen mot Israel.

Vill vara med familjen

Han har insett att vägen tillbaka till världseliten är för lång och krävande. Samtidigt kräver familjen med hustrun Gisella, sonen Lucas och nyfödda dottern Céline mer tid.

– Foten är en av de största orsakerna. Ska jag ge mig själv en ärlig chans måste jag träna hårdare än någonsin och jag är inte säker på att kroppen pallar det. Jag är ju 34 bast, säger han.

Den senaste tiden har Thomas Johansson diskuterat sina avskedsplaner med dem som blivit en del av hans karriär.

– Det är mycket känslor och tankar inblandade i ett så stort beslut. Jag har pratat mycket med Magnus Tideman. Vi jobbade ihop i 12-13 år och han är fortfarande som en storebror för mig. Han är gudfar till Lucas och jag är gudfar till hans son, Liam. Sedan har jag pratat mycket med Magnus Norman, Jonas Björkman, mina föräldrar och Gisella, min fru. Det är ju inte bara jag som gör ett avslut. Många har stöttat mig i många år. Alla jag pratat med har sagt samma sak, att de stöttar mig men att det i slutändan bara är jag som kan fatta beslutet.

Är det jobbigt att ge upp sin identitet? Du har ju alltid varit tennisspelaren Thomas Johansson.

– Jag får försöka skaffa mig en identitet och trygghet utan en tennisracket i handen och det ska nog gå bra. Jag har en ganska bra självkänsla och känner en trygghet i min kropp.

”Ofantligt stort”

I Peking sa du att OS-silvret i dubbel var höjdpunkten i din karriär. Står du fast vid det i dag?

– OS-silvret var och är ofantligt stort. När vi åkte dit sa jag och Simon (Aspelin) att, ”Tänk att få åka hem med en medalj runt halsen”. Just då var det nära till tårarna. Jag var lyrisk och i extas, men jag måste vara ärlig. För min egen del är vinsten i Melbourne störst. Tittar jag tillbaka på min karriär som tennisspelare har jag vunnit en satellit-turnering, en challenger, en ATP-turnering, en Mastersturnering, en Grand Slam-turnering och ett OS-silver. Jag är jättestolt över det jag har åstadkommit.

Vad ska du göra i stället?

– Jag jobbar vidare som sportchef i Båstad. Jag vet inte vad som väntar runt hörnet, men jag vill väldigt gärna vara nära svensk tennis i framtiden. Det är viktigt att hitta ett bra samarbete mellan oss som har erfarenheten och klubbtränarna, att vi får en mer personlig kontakt. Alla måste försöka hjälpa till och ta ansvar. Jag håller de flesta dörrar öppna. Under min karriär har jag alltid haft mål och det kommer jag att ha i framtiden också.

Ta över DC-laget

Många vill se dig och Magnus Norman ta hand om Davis Cup-laget i framtiden.

– Det skulle vara jätteroligt. Vi har en fantastisk DC-kapten i Mats (Wilander) och en fantastisk assisterande DC-kapten i Jocke (Nyström), men den dag de tackar för sig ... Absolut. DC-veckorna är de roligaste på hela året. Jag kommer att sakna lagkänslan och tugget i omklädningsrummet och på middagarna.

Vad kommer du att sakna mer?

– Adrenalinkicken och känslan i kroppen efter att ha tömt sig fysiskt och gjort en bra match. Då sitter man och myser i omklädningsrummet. Den känslan kommer inte tillbaka. Sedan kommer jag att sakna alla mina vänner på touren. Jag har många vänner från andra länder, som (Ivan) Ljubicic, (Mario) Ancic, Jarkko Nieminen, Jürgen Meltzer och (Roger) Federer.

Vad kommer du inte att sakna?

– Resandet, att leva i en resväska och att ständigt behöva tänka på sömn och kost. ”Nu måste jag käka. Nu måste jag dricka tre liter vatten.”

Stannar i Monte Carlo

Kan man tolka beslutet som att du lämnar Monaco och flyttar hem till Sverige?

– Vi stannar nog i Monte Carlo några år till. Lucas börjar i skolan i september. Tanken är att bo kvar så att han blir trespråkig. Vi trivs väldigt bra, har mycket vänner och vädret är fantastiskt. När vi flyttar hem blir det förmodligen till Östergötland.

Förresten, har tennisintresset gått i arv?

– Lucas är mest intresserad av bilar och att ”parka boll”. Tennis? Nej. Det är helt upp till honom, om han vill spela fotboll, tennis eller något annat, säger Thomas Johansson.