Augusti – därför kunde Burnley slå mästarna
LONDON. Ett Spurs på raketbränsle, ett Liverpool på revanschhumör, ett Birmingham räddat av Sebastian Larsson.
Resten handlade om Besten och Festen.
Att nykomlingen Burnley knäcker mästarna Manchester United med 1–0 i sin första hemmamatch i Premier League är naturligtvis sensationellt, men inte SÅÅÅÅ himla chockerande som ni kanske vill ha det till.
Hade jag haft en tipskupong i näven hade jag plitat ner alla tecken. Det är ju så det alltid är i augusti: de nya tar sig an varje match som om det vore VM-final och de gamla rutinerade kanonerna gäspar, gnuggar sig i ögonen och känner sig inte riktigt vakna förrän framåt oktober. Jag hör engelska vänner vråla i förtvivlan redan nu och spå Uniteds död i saknaden efter Cristiano Ronaldo. Jag hör dem idiotförklara Sir Alex Ferguson, som bytte ut sex spelare, mer än halva laget, efter premiärsegern mot Birmingham.
En dansk best mellan stolparna
Men varför denna panik? Ta det lugnt.
Alla känner sig för nu. Provar lite. Startar med en Owen i stället för en Berbatov, testar ett nytt mittfält, slänger in en Deco eller en Sjevtjenko, börjar med en Benayoun på Anfield (eftersom varenda människa i världen utom Rafa Benitez fattade att Yossi borde varit i startelvan i söndags).
Nykomlingar som gamla fina Burnley kan inte lyxa till det på det viset. Det är bara att köra stenhårt från start, precis som Hull gjorde i fjol, och hoppas att det håller ända in i mål.
Burnley har ändå saker som gör laget speciellt: traditionen, atmosfären på Turf Moor, lagmoralen som gjorde laget till både cup- och seriehjältar i ett stentufft program i våras och ... Besten mellan stolparna.
Dansken Brian ”The Beast” Jensen profilerar på nåt sätt detta Burnley. Han är underskattad, lite till åren kommen, ödmjuk inför uppgiften, hård och härdad i kroppen, smickrad av uppmärksamheten ... och inspirerad.
Visst kan Spurs nämnas bland The Big Five
Sen Robbie Blake dundrat in 1–0 på volley efter 19 minuter (bra förarbete av den otroligt konditionsstarke Martin Paterson) var det i stort sett bara United det handlade om, men Besten Jensen räddade en straff (från Michael Carrick) och tog sen allting som United bombade in i straffområdet i andra halvlek.
Jag ska vara ärlig: om den här matchen hade spelats efter nyår, när allting så att säga fallit på plats, hade den slutat 0–4. Men nu är vi som sagt i augusti. Ni behöver inte sätta kräftorna i halsen för resultat av den här typen.
Ändå kanske man, som surströmmingsälskare, kan få höja ett glas för Tottenhams kanonstart i ligan. 5–1 i Hull i går. Harry Redknapp såg ut som en nyskalad mandelpotatis efteråt. Fin i hyn, slät och smakfull. När halva Europa pratar om att Manchester City spöade Barcelona i en match med sjuttiofyra avbytare i går undrar jag varför inte Spurs lika gärna kan nämnas bland The Big Five? När City kan?
Det enda som irriterar mig är att jag i Sportbladets ligabilaga i fjol helt fräckt tippade Jermaine Defoe som skyttekung. Han började lysande, sen blev han långtidsskadad. Nu, när jag ändrat mitt tips till Chelsea-Anelka, är Defoe hetare än nånsin. Två mål för England mot Holland, tre mål för Spurs i går.
Till sist: När Sebastian Larsson fälldes i straffområdet av veteranmålvakten David James (efter 90+2) skrek radiokommentatorer i mina öron att det var en felaktig straffspark.
Det var det inte. Det var en klockren straff. Och både Sebastian Larsson och Birmingham var värt tre poäng i går.