Niva: De är värsta förlorarna – men ändå så nära en derby- seger och en rejäl titelchans
Ny tränare, nytt spelsystem, nytt derby, nya möjligheter.
Samma Atlético Madrid.
Det värsta med den här typen av hopp är att det är falskt.
När Kun Agüero sprang in en andra reducering på lika många minuter och Real Madrid var nere på tio man med en kvart kvar – då kände nog de rödvita att kanske ändå.
Nä.
Givetvis inte.
Det är ju Atlético Madrid, det här, Europas numera kanske allra värsta förlorarklubb.
Då spelar det liksom ingen roll att Simão får ett volleyläge med fem minuter kvar, och att de sedan faktiskt har en boll i nät innan Agüero till sist får ett nytt friläge på stopptid.
De kommer ändå aldrig att lyckas.
Över tio år har gått sedan de senast besegrade sina mäktiga grannar från norra delen av huvudstaden.
Osannolika 85 spelare har hunnit komma och gå genom portarna på Vicente Calderón utan att vinna ett derby.
Lik förbannat har de fortfarande inte hittat en högerback. Eller någon mittback.
Eller en defensiv mittfältare.
Vissa påstår att det sitter i väggarna, andra pratar om att det sitter i tröjorna.
I själva verket handlar det som vanligt om klubbledningen.
Fejd mellan president och ägare
Vare sig presidenten eller ägaren – som för övrigt ligger i en bagatellartad fejd med varandra – har en aning om vart de vill ta klubben.
Efter att förre tränaren Abel Resino fick sparken häromveckan sattes någon sorts illustrativt rekord.
Olika tränarnamn kastades fram och tillbaka mellan de två beslutsfattarna, i en rekryteringshärva där den ena handen fullständigt struntade i vad den andra gjorde.
Efter många om och ännu fler men stannade till slut rouletthjulet på Quique Sánchez Flores.
Han var niondevalet.
Totalt sett en ganska normal tränarutnämning i Atlético Madrid, alltså, och följderna blir ju därefter.
På andra sidan stan har ju chilenske managern Manuel Pellegrini fått en hel del kritik för att han inte fått ihop Real Madrids miljardpussel riktigt ännu – men här fick vi en demonstration i att det är skillnad på ofärdiga lag och ofärdiga lag.
Atlético Madrid har ägnat mer än ett årtionde åt att knappt ens vara påbörjat.
Ett par veckor med Quique Sánchez Flores har vare sig gjort till eller från.
Även det här Madrileño-derbyt såg ut som de alltid gör.
Enda notabla skillnaden var att Pellegrini petat obotlige Atlético-dödaren Raúl, vilket väckt de förutsägbart ilskna reaktionerna.
Skulle du ta en fajt mot Dracula och lämna vitlöken hemma? Skulle du möta Stålmannen utan att bry dig om att ta med kryptoniten?
Jo, menade Pellegrini, det var okej så länge som motståndaren ändå fungerade som en självmordsbombare utan mål.
Fem minuter hann passera innan Atlético Madrid ännu en gång började bulta på självförstörelseknappen.
Flegmatiske innermittfältaren Cléber Santana lämnade frivilligt ifrån sig bollen på gränsen till eget straffområde. Kaká tackade sin landsman och stoppade upp bollen i bortre gaveln.
Trösten för Santana var att han i alla fall inte behövde känna sig ensam om att ge gästerna gratismål.
Ibáñez och Asenjo hjälptes åt att skänka tvåan till Marcelo, innan Pernia sedan bjöd Higuaín på trean.
Hoppet är falskt
Hade det varit något annat lag än Atlético Madrid hade man trott att matchen var uppgjord.
Hade man inte sett det så många gånger förut hade det varit fullständigt häpnadsväckande.
Sedan kom såklart uppryckningen, de dubbla reduceringarna och det där falska hoppet – men allt det där ligger ju också i Atlético Madrids DNA.
De är ju så nära.
De är bara ett par domarmisstag ifrån en derbyseger och bara ett par försvarare från en rejäl titelchans.
Men det värsta med den här typen av hopp är ju att det är falskt.
I realiteten är Atlético Madrid en president och en ägare ifrån att ens vara en riktig fotbollsklubb.