POOLS MAGPLASK
Engelska bjässen faller – men två andra klarar sig
Målskillnad hit och inbördes möten dit i en lång rad invecklade tabellkalkyler?
Äh.
Ni kan få bjässarnas Champions League-facit redan nu.
Barcelona och Inter reder ut det.
Liverpool är borta.
Skulle det nu ta slut så skulle det väl ändå inte ta slut såhär. En måstematch de knappt försökte vinna. Ett ledningsmål de inte förtjänat, utraderat av en kvittering inget friskt lag någonsin skulle ha släppt in.
Det här var inte Liverpool.
Att problemen är betydligt större än Steven Gerrards ljumske och Fernando Torres ömma lår har vi anat länge, men aldrig tidigare har vi fått lika tydliga bevis som den här kvällen.
Jag kände över huvud taget inte igen laget.
De liksvepningsvita matchställen och östeuropéerna med hästsvans är väl en sak – hålrummet där det brukade finnas ambitioner och matchvinnarplaner är det verkligt främmande.
Det här var inte Rafa Benítez. Sedan jag lärt känna den här tränaren har han aldrig någonsin skickat ut ett lag som så frivilligt lämnat över initiativet, som spelat med en så håglöst låg intensitet.
Lyon var ju inte ens bra. Med en skadelista längre än Peter Crouch hade de rasat ihop ifall någon knuffat lite mot de vingliga styltorna som deras defensiv stod på.
Babels bomb helt ologisk
Liverpool måste ha känt av det. De fick ett knippe gratischanser, men inte ens därefter infann sig någon blodvittring i presspelet.
Ryan Babels sena bomb till ledningsmål var helt ologisk. De förvirrade kommunikationsmissarna mellan Insúa, Agger och Kyrgiakos som bjöd Lisandro på den ännu senare kvitteringen var det däremot inte.
Så vad händer nu? Läget är paradoxalt.
Oförlåtligt, Benitez
På kort sikt tror jag inte att det finns någon tränare som kan få ut så värst mycket mer av Liverpools material än Rafa Benítez.
Truppen består oundvikligen av Gerrard, Torres och ett gäng mer eller mindre medelmåttiga komplement.
Och just, precis där har vi också Rafa Benítez grövsta misstag. Att bygga i fem år, för att sedan stå där med en såhär ihålig och obalanserad spelargrupp – det gränsar till det oförlåtliga.
När Champions League-lottningen förrättats sammanfattade Barcelonas partiorgan Mundo Deportivo gruppen i rubrikform:
– Muchos kilómetros, mucho frío. Många kilometer, mycket kallt.
Efter en nolla i Tatarstan kan nu katalanerna lägga till en dimension. Mycket komplicerat.
Det går att sysselsätta en matematiker med tabelläget i Grupp F. Det går också att strunta i Professor Kalkyl, och helt enkelt konstatera faktum. Trots allt ordnar det här sig för storklubbarna.
Barcelona är inte så värst illa ute nu, och har heller aldrig varit det.
Det finns inga strukturella problem med vare sig deras spel eller resultat. Förlusten hemma mot Rubin Kazan var ett naturfenomen – något sånt där som inträffar vart hundrade år eller så – men därutöver har de spelat av tre matcher med normal poängskörd.
Inter låg illa till
Spelar de såhär tar de sex poäng i de två återstående matcherna, och så är det inte mer med det.
Inters läge var långt mycket mer utsatt. Halvvägs in i matchen mot Dynamo Kiev var de ute. Med fem minuter kvar av matchen var de fortfarande ute.
De var nog fan i mig ute med två minuter kvar också – trots att Diego Milito vid det laget kvitterat Inter-dödaren Andrij Sjevtjenkos ledningsmål – men då lyckades den ukrainske reservmålvakten Stanislav Bogusj med ett avancerat jongleringsschabbel i tre led.
Den imponerande Wesley Sneijder forcerade in vinstbollen.
Den intrigerande José Mourinho lyckades krångla sig ut ur fängelsehålan sekunderna innan dörren slog igen.
Inter slår nu Rubin Kazan hemma i sistamatchen, och så är det inte mer med det heller.