One hell of a ride

Dan Glimnes sista rapport från poker-VM

LAS VEGAS

AB RAPPORT 14 WSOP 2006: 10 augusti, morgon

Morgon i Las Vegas: från min hotellsvit på Rio ser jag bort mot bergen i fjärran. Borta vid norra ändan av The Strip är lyftkranarna igång med två nya gigantiska kasinobyggen, vid sida om Stardust respektive The Venetian. Bara i Shanghai i Kina har jag tidigare upplevt samma furiösa dynamik, samma starka känsla av en stad som expanderar ursinnigt, som här i Las Vegas.

Stadens namn betyder ”ängsmarkerna” på spanska. En gång var detta paiuteindianernas territorium, men så kom den vite mannen, järnvägsbyggandet, silvergruvorna. Nevadas officiella smeknamn är ”The Silver State”, på samma sätt som Florida är ”The Sunshine State” och New York ”The Empire State”. Det känns på något sätt passande att Nevada blev en delstat i Unionen på självaste Halloween, den 31 oktober 1864, när president Abraham Lincoln undertecknade de officiella papperen.

Och av alla städer som grundats i USA under 1900-talet, är Las Vegas den största. Förra året kunde man fira sitt hundraårsjubileum.

Den sista krönikan

Detta blir den sista krönikan för denna gång i Las Vegas. Om några timmar ska Erik Friberg äntra ringen mot åtta andra spelare, för att göra upp om VM-titeln i poker, 12 miljoner dollar i förstapris, WSOP-armbandet, och äran. Svenskkontingenten på plats här i hasardens huvudstad håller tummarna så det knakar för vår representant i detta världens största pokerarrangemang genom tiderna; men hur det går får ni läsa om senare här.

Jag kommer att följa dramat på plats men tvingas lämna Rio i absoluta svinottan, eftersom flighten tillbaka via Newark lyfter härifrån McCarran Airport redan 07.00 – och säkerhetskontrollen på amerikanska flygplatser är numera mördande tuff, sedan 9/11. Det är trist att så många vill sina medmänniskor så fruktansvärt illa, och tvingar oss andra till så omfattande och tidskrävande skyddsåtgärder.

Om du vill få ett exempel på hur världen har ändrats, ska du få det här – och detta är sant: när gode vännen Lennart S. 1970 flög hem från USA, hade han i handbagaget ett salongsgevär och 200 skott. Flygvärdinnan hjälpte honom att stuva det uppe på hyllan...

Vykort och packning

Men innan dess, under dagen och kvällen, måste jag ha packat, skrivit några vykort, och träffat lite folk. En av dem är faktiskt Joe Labero, som är här i Las Vegas för att träffa några kasinochefer och diskutera nya showprojekt; jo, vi har spelat poker ihop, han och jag. Och ja, han är otroligt skicklig på att hantera kort och marker, plus att han är allmänt konversant och underhållande att ha vid bordet.

Kanske kommer så småningom en avslutande krönika, men då hemifrån Sverige när jag har samlat tankar och intryck. Det är kul att veta att dessa krönikor tydligen har uppskattats, att döma av massor av positiva läsarkommentarer. När jag slår på mobilen hittar jag faktiskt ett meddelande från en okänd ”beundrare” hemma i Sverige, som ber att jag ska mms:a en bild på WSOP-armbandet till honom. Jag gör honom till viljes, man får vara rädd om sin lilla fanklubb.

Och jag undrar vad Erik Friberg gör just nu: förmodligen äter frukost ihop med några andra i Sveriges pokerelit, analyserar motspelarna, diskuterar upplägget på strategi och taktik. Och det finns inte en av oss bland alla pokerspelande svenskar här i staden som inte på en mikrosekund hade bytt plats med honom om vi hade kunnat; och inte bara för vinstpengarnas skull, oavsett hur det går vid finalbordet, utan även för den sublima upplevelsen att ha suttit vid finalbordet i VM: pokerns Mount Everest, med bara några meter kvar till absoluta toppen.

Shoppingdag

Gårdagen var alltså en vilodag för de nio återstående spelarna här. Själv ägnade jag mig åt lite shopping.

Ett av de viktigaste besöken har jag redan klarat av tidigare i veckan, nämligen det på Gamblers General Store borta på South Main Street: världens största gamblingbutik, med ett fenomenal utbud av allt från kortlekar och pokermarker i femtioelva olika utföranden hela vägen upp till enarmade banditer och crapsbord, för att inte tala om poker- och gamblinglitteratur samt sådant som kylskåpsmagneter, nyckelringar och allehanda outrerade slipsar. Här finns allt, och jag menar ALLT, i gamblingväg, oavsett om du ska dra en stillsam spader med vännerna eller utrusta ett eget kasino.

Men den detaljen var som sagt avklarad, och istället tog jag mig till Boulevard Mall borta på Maryland Parkway. På vägen passerar man åtskilliga ”minikasinon” som Tuscany och Terrible’s Club: Las Vegas består faktiskt inte bara av megakasinona längs The Strip, utan det finns närmare 100 andra och mera okända, utspridda över staden.

I en skobutik på Boulevard Mall köper jag ett par nya Vans, och den gigantiska bokbutiken Barnes & Noble en liten bit bort är en fröjd att plöja igenom. Jag köper bland annat uddafaktaboken ”50 Things You Are Not Supposed To Know”, och på den dignande hyllan med pokerlitteratur hittar jag en nyutkommen illustrerad bok om hur man trixar med marker: rifflestackar, snurrar runt dem i händerna, gör allt möjligt. Kul. Ett annat impulsköp som får slinka med i korgen är en elegant liten bok om ”handduksorigami”: hur man kan vika och arrangera badhanddukar i de mest fantastiska former. Färgbilderna är läckra. Hur ska jag klara viktgränsen för bagaget när jag checkar in om mindre än ett dygn?

Världens största jackpott

Efter det tar jag mig bort till Wynn’s, där jag fått en inbjudan till House of Poker som hyrt en ”tower suite” uppe på 54:e våningen.

Hela kasinot Wynn’s, som kostade 2,5 miljarder dollar att bygga och invigdes förra året, andas pengar. I entrén vimlar det av butiker med Cartier, Gucci och Dior; det är också Las Vegas enda kasino med en ”inbyggd” Ferrariåterförsäljare. Skulle jackpotten trilla ut på en bandit, kan du genast shoppa upp vinsten härinne bland springbrunnar, marmorpelare och guldfiskdammar.

Och ut trillar jackpottar i olika storlekar varje dag här i Las Vegas. I förrgår gick jag på Rio förbi en bandit där en kvinna just hade vunnit över 25.000 dollar. Jag är ingen större banditspelare, men varje gång jag är i Las Vegas brukar jag göra i alla fall en attack mot mina favoritmaskiner: de som ingår i Megabucksnätverket.

Nätverket Megabucks omfattar tusentals banditer över hela delstaten Nevada, och som är uppkopplade i ett elektroniskt nätverk. Av varje dollar som stoppas i någon av dessa banditer går en liten del till den stora jackpotten, som växer timme ut och timme in. Häromdagen var den uppe i 10.326.000 dollar. (Nej, det blev ingen vinst för mig.) Så snart någon lyckas pricka in tre Megabuckssymboler på rad, på vilken som helst av maskinerna i nätverket, har han eller hon vunnit jackpotten just då, och jackpotten börjar om på vad-det-nu-är-för-startbelopp.

Men dröjer det tills någon prickar in vinsten, kan jackpotten växa till sanslösa belopp. Det är just Megabuckssystemet som har världsrekord för enskild vinstutbetalning på ett kasino. Det rekordet sattes i april 2004 på kasinot Excalibur här i Las Vegas, när motsvarande en tredjedels MILJARD svenska kronor trillade ut. Jag har gått förbi platsen och fotograferat den minnesplakett av mässing som satts upp som ett äreminne över händelsen. Only in Las Vegas.

Utsikten...

Var var jag? Jovisst, på Wynn’s uppe på 54:e våningen.

Den lyxsviten trotsar det mesta i bekrivningsväg: tjocka, heltäckande mattor, plasmaskärmar runtom på väggarna, speglar i taket, egen bar varifrån det serveras det mesta från 8-årig bourbon till Coca-Cola. Jag blir visad runt: här finns ett specialinrett massagerum, med en läderklädd brits. Enbart huvudbadrummet – det finns flera – är större än en av de ungkarlslägenheter jag hade när jag en gång pluggade på LTH i Lund.

Och utsikten – oj, utsikten ned över The Strip. Medan vi vimlar därinne faller skymningen sammetsmjukt utanför och den förföriska neonreklamen tänds, formar gradvis det Las Vegas alla har på näthinnan när vi tänker på eller talar om staden. Jag lovar mig själv att nästa gång det trillar in en tillräckligt stor pokervinst, ska jag unna mig en eller två nätter i en sådan svit på Wynn’s, som avslutning på ett Las Vegasbesök. Samt helikopterturen bort till Grand Canyon, som inte heller denna gång hanns med.

”Dagens lunch”

Efteråt hugger jag en taxi bort till Mandalay Bay, för en avtalad middag på den kombinerade nattklubben och restaurangen Mix på 64:e våningen. Medan vi väntar på vårt bord ställer vi oss ute på terrassen vid baren. Det är ännu en av dessa hänförande utsikter över Las Vegas, i detta fall över södra ändan av The Strip. Nedanför oss ligger Luxor, Tropicana, Excalibur; och långt där borta, i andra ändan, reser sig Stratosphere Tower.

Det blir ännu en magnifik middag. Vi lyckas hitta en champagne för under 100 dollar i vinlistan, avnjuter den till räkcocktail, pilgrimsmusslor och striped bass, och avslutar med en chocolat fondant. Det är den sista riktiga kvällen i Las Vegas för denna gång; imorgon måste jag packa och följa upplösningen i VM.

”Snart nog är det tillbaka till dagens lunch,” säger en i sällskapet och sammanfattar vad vi alla tänker. Staden är overklig; en slags drömmarnas horisont där verklighet, fantasier och fiktion smälts samman.

Vi avslutar med en drink i baren. På ett litet dansgolv, med utsikt över Las Vegasnatten genom panoramafönstren från golv till tak, rör sig några stillsamt och rytmiskt.

Vi skiljs åt i lobbyn igen, tar taxi åt olika håll. Det blir ingen mera poker i Las Vegas denna gång, eftersom klockan är nästan midnatt. Om ett och ett halvt dygn ska jag byta kontinent för sjunde gången hittills i år.

Slutdramat

Och snart inleds slutdramat i detta VM, med en svensk vid finalbordet.

Ni som sett mig i Pokermiljonen har kanske lagt märke till den slips jag haft i alla tre finalprogrammen hittills: med ett känt citat av legendariske amerikanske coachen Vince Lombardi, och där det står ”Winning is not everything; it is the only thing.”

Och denna morgon tänker jag på ett annat känt citat av Lombardi: ”Winning is man’s finest hour.”

För vem det än blir som någon gång sent i kväll kommer att triumferande kunna lyfta WSOP-armbandet bakom dollarbuntarna inför hundratals fotoblixtar, kommer livet att kunna indelas i före och efter Vinsten.

Och vi andra fortsätter att drömma, att sträva efter att spela bättre poker, att sikta på själva få sitta där vid finalbordet i VM 2007. För oavsett om vi som var med här slogs ut redan den första dagen eller hamnade in the money, har det varit ett otroligt äventyr: One hell of a ride, som man säger här i USA.

One hell of a ride.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)