Lasse Anrell: OS-mästaren kanske trots allt kände sig en smula nöjd

HELSINGFORS

Det var ett fullständigt och totalt fiasko.

För Stefan Holm - och för hela höjdhopparcirkusen.

Aldrig i modern tid har så många bra höjdhoppare hoppat så fruktansvärt uselt.

Ibland kan det kanske vara nyttigt att bli en smula påmind om sin dödlighet.

Det gäller för idrottare i allmänhet och det gäller för svensk friidrott i synnerhet som jag verkligen tror behöver bli påmind om sin omedelbara dödlighet.

Även svenska världstjärnor kan misslyckas.

Och det gäller även för svenska medier som är världsbäst på en sak: att ta ut segrar i förskott. Det finns inga såna segrar.

Stefan Holm visade sig verkligen vara dödlig. Redan på 2,20 kunde man se att han visserligen var över men att han inte var de där vanliga tio centimetrarna över.

Sen kom rivningarna en efter en. 2,25 klarade han med darr vilket bara det var både illavarslande och nåt man inte sett på åratal.

Det var lätt att se Stefans frustration. Han slog ut med armarna efter rivningen på 2,29 och tittade hjälplöst bort mot tränaren Johnny.

Ett tag tyckte jag att det såg ut som om de andra piggnade till av den synen. Som om de plötsligt såg lite starkare och självsäkrare ut av att se att den olympiske mästaren äntligen såg en smula mänsklig ut igen.

Men även det var en synvilla; alla hoppade som krattor. Alla var dåliga. Alla verkade hoppa som någon sorts grupp-Sokolovski.

Obegripligt dåligt

Det var det märkliga: alla var dåliga. Trots att det sagts hela veckan att banorna är stenhårda och som gjorda för hoppare av alla slag. Det var ju här Kajsa hoppade sina strålande hopp på världsrekordshöjder. På exakt samma banor vi fick se den sämsta höjdhoppsfinalen i modern tid. Det är obegripligt.

Stefan hade ingen förklaring när jag frågade honom.

Johnny Holm hade ingen förklaring heller.

Vad jag kunde se var vädret normalt, så normalt det nu kan bli i Helsingfors. Det regnade inte, det blåste inte, temperaturen var ljummen, luftfuktigheten normal, lufttrycket ganska normalt - med andra ord, det var inte barometerns fel att Stefan och de andra hoppade som loja spastiker. Det var nåt annat. Vad det var i Stefans fall kan man bara spekulera om.

För det var ju inte den gamla vanliga svenska nationalsporten Hela Nationen På Dina Axlar heller. Ingen krävde ju guld av Stefan av skäl som att alla andra misslyckats. Nej, vi hade ju våra guld redan. Vi är inget Finland som är desperata. Vi har många stjärnor, en del har råd att misslyckas.

Så svarat är kanske - att det inte finns nåt enkelt svar.

Stefan hade en dålig dag samtidigt som alla andra hade en dålig dag.  

Möjligen, möjligen - och jag säger verkligen möjligen - kan Stefan ha gett den bästa förklaringen i ett uttalande efter tävlingen. Han pratade länge och grundligt om att han saknade kraft i benen och att han inte kunde förstå varför eftersom allt kändes väldigt bra ända in på uppvärmningen.

Men så sa han:

- Jag har trots allt ett olympiskt guld hemma i byrålådan, jag får trösta mig med det.

Inte lika förkrossad denna gång

Det behöver inte betyda nånting egentligen, men det skvallrar kanske ändå om att Stefan trots allt kände sig en smula nöjd.

Det var inte den förkrossade Stefan jag sett många gånger efter misslyckanden, allra mest förkrossad minns jag honom från OS i Sydney där ingenting i hela världen kunde trösta honom för guldmissen. Då spydde han sin galla över Sotomayor. Den här gången var det en lugn, sansad, analytisk och eftertänksam Stefan.

Ingen galla.

Den här gången var det en kille som... trots allt har ett guld hemma i byrålådan.

Jag vet inte, det här kanske är onödigt psykologiserande.

Men Stefan sumpade 60 000 dollar och det borde svida även i en värmländsk höjdhopparsjäl och inte ens ett guld i byrålådan kan rimligtvis ta bort den svedan.

Stefan pratade efteråt om att han kanske lägger av efter EM i Göteborg. Inte för det här misslyckandet utan för... ja, vadå?

Johnny Holm var inte särskilt imponerad:

- Lägga av? Varför då. Han kan inte ha ett bättre liv än han har i dag som höjdhoppare.

Jag håller med - svensk friidrott utan Stefan Holm känns väldigt avklädd.