Thorén: Siffrorna skakar om svensk längdskidåkning
Publicerad 2016-10-28
Vem ska man tro på?
Vad ska man tro?
Svenska folket tappar tron på skidsporten och tror på utbrett fusk i både Norge och Sverige.
Själv har jag svårt att tro helt och fullt på Therese Johaug, men jag har också svårt att tro att hon dopat sig medvetet.
Så satt hon där igen. Mer samlad än för två veckor sedan, men ändå med gråt i andetaget.
Therese Johaug har gått igenom en omtumlande tid då vardagen kastats omkull och marken under henne rämnat.
Utvalda norska medier fick ställa frågor på en snabbt inkallad pressträff med stjärnan som hållit sig borta från det offentliga rummet sedan domedagen i Oslo då hon berättade om läppkrämen med den verksamma substansen clostebol, en anabol steriod.
Vilka svar fick vi?
Känslomässigt starka ord och bilder, mindre konkreta detaljer i sakfrågan.
Therese Johaug bedyrade återigen sin oskuld och påpekade hur hon bara litat på vad landslagsläkaren Fredrik S Bendriksen ordinerat, vilket dessutom innebar att hon följde det avtal som norska skidåkare skriver med sitt skidförbund.
Men hon bekräftade också personligen att hon fått salvan och slängt både förpackning och bruksanvisning. Hon agerade i tron om att läkarens besked, att krämen inte innehöll några förbjudna substanser, var tillräckligt.
Det är inte så enkelt, Johaug
Man har ju på ett sätt – i en naiv ambition om att skidsporten är ren och vacker – bara lust att tro på vartenda ord som Therese Johaug delade med sig av. Men så enkelt är det inte.
Therese Johaug är världens bästa skidåkare och medveten om att hon själv har det yttersta ansvaret för vad hon har fått i sig. Hon litade på läkaren, men slarvade själv. Hon kastade förpackningen men borde ha dubbelkollat preparatet. Som hon brukat göra.
Så här sa hon ju själv ett par veckor före detta skedde i en intervju med norska TV2.
– Jag är väldigt noggrann. Du tar inget som du blir erbjuden, om det är en salva eller om det är ett te eller om det är något annat som är köpt i utlandet eller inte på ett apotek eller något sånt så tar jag det inte. Du kollar allt, sa Johaug då.
Det fanns frågor som vi inte fick svar på. Kunde Therese Johaug inte själv berättat om mängden substans som hittades i urintestet? Det vet vi fortfarande inte. Och varför lägger hon all skuld på läkaren och inte erkänner att hon, när hon vet att hon bär det yttersta ansvaret, också slarvade vilket ledde till ett brott mot dopningsreglerna.
Jag har svårt att tro på allt, men det ger mig inte skäl nog att slå fast att Therese Johaug eller resten av det norska landslaget systematiskt dopat sig.
Det vore att dra förhastade slutatser.
Det finns det andra som gör i en ful sörja av skadeglädje, misstänksamhet men kanske också uppgivenhet kring en sport som varit kantstött och där Therese Johaugs case och synen på Martin Johnsrud Sundby, som stängdes av två månader i somras på grund av saknad av dispens för astmamedicin, givit bränsle.
Hård men nödvändig debatt
Efter skidstjärnornas regelbrott har en stormvåg sköljt över norsk skidsport.
Det har varit dagar av hårda ord, vassa anklagelser och spekulationer. Debatten har emellanåt saknat både sans och förnuft, men samtidigt varit nödvändig för att lyfta diskussionerna kring etik, moral och rutiner.
I norsk media har man vänt blickarna till Sverige och Finland. Det har liksom varit okej att hämta in de starkaste rubrikorden, så länge avsändarna varit från grannländerna.
I går hann knappt Therese Johaug avsluta sin pressträff innan norska journalister ringde.
Hur togs det här emot i Sverige?
Ja, hur landade det egentligen?
Snart vet vi inte ens om den här säsongen kommer att lyfta.
Det känns varken roligt eller meningsfullt att åka ut och rapportera från världscupen när möjligheten att värdera insatsen ska vägas mot risken för att det ligger fusk, oetiskt astmamedicinbruk eller gasmaskträning bakom.
En förtroendekris
I Sportbladets undersökning med Inizio framkom i veckan att över 40 procent av svenskarna tror att norska åkare systematiskt dopar sig.
Förtroendet för det svenska landslaget är inte mycket större.
Fyra av tio svenskar tror att det förekommer dopning i svenska landslaget, detta är siffror som kommer spridas i Norge i dag och skaka om svensk skidåkning. Det här ger en bild av vad vi i Sverige tror just nu i den den fas skidåkningen befinner sig på grund av höstens händelser. Det betyder förstås inte att det är sant, men innebär att tvivlen är starka.
Det vi kan förhålla oss till är den fakta vi har, men längdåkningen i stort står inför en förtroendekris.
Vem ska vi tro på?
Vad ska vi tro?
Ska vi ens bry oss?