Wennman: Mest synd om fansen
BELO HORIZONTE. Det var ju mest synd om fansen.
Det här var alltså vad de fick.
De fick tre skott på mål mot Costa Rica och en applåd av Roy Hodgson.
Peter Wennman chattade med Sportbladets läsare tidigare i dag. Läs svaren på frågorna längre ner.
De hade betalat tiotusentals kronor för sina drömmars VM i Brasilien, de hade målat sig i rött och vitt, släpat på flaggor och banderoller, klätt ut sig till korsriddare och krånglat sig fram från Rio till Amazonas till Sao Paulo till Belo Horizonte.
De hade snyftat efter 1-2 mot Italien, men haft hoppet kvar.
De hade gråtit fullt ut efter 1-2 mot Uruguay och ett fullbordat fiasko.
De hade åtminstone hoppats på en snygg avslutning mot Costa Rica.
Efter 0-0 och en chockerande usel match fick de applåder av Roy Hodgson och en tårögd Frank Lampard. För visad tapperhet, så att säga. För visat stöd. För sina tömda bankkonton.
Det var inte värt mer än en spark i arslet i Flemingsberg.
Slogs med varandra
Vi som satt på pressläktaren hade betalt för att se eländet. Vädret var soligt och fint. Och ni därhemma kunde kila ut i köket och hämta nåt kallt i kylskåpet.
Men fansen, de som var på plats?
De var så förbannade på sina Premier League-idoler att de till och med började slåss inbördes (och med läkarvakterna) när det återstod nån kvart av eländet i Belo Horizonte.
0-0. Tre skott på mål. En poäng på tre matcher. Sist i gruppen. Minst dåliga insatsen mot Italien – som också blev utslaget.
Inget lag i fotbolls-VM:s historia har spelat fler 0-0-matcher än England: elva stycken.
Den här gången kunde de inte hitta rätt trots att Hodgson ställde upp med en nästan helt ny startelva, en som borde varit sugen på att bevisa nåt – och som mötte ett Costa Rica som definitivt sparade energi inför större uppgifter.
Det var, med andra ord, helt bedrövligt.
Det var också obegripliga ord från manager Hodgson efteråt. Han hävdade att England gjort en bra insats och dominerat. Han var mycket ledsen och nedslagen och var nog rätt nära ett sammanbrott på presskonferen. Men såg vi samma match?
Jag har redan skrivit det en gång: jag tror inte på det där snacket om att England har ett framtidslag som kan vara redo att blomma ut i EM i Frankrike om två år.
Det finns inget hopp. Det ljus i tunneln som sägs skymtas i form av Raheem Sterling, Ross Barkley, Luke Shaw, Daniel Sturridge, Jack Wilshere, Jordan Henderson och ett par till känns slocknat. Talangen och bollkänslan räcker inte till.
AIK-spelare utklassade Gunners-stjärna
En sån som Wilshere, till exempel, blev utklassad av AIK:s Celso Borges på mittfältet. Jack The Lad, killen som de närmaste åren skulle vara vägledande för England, låg mer än han stod i går. Han föll i varenda närkamp. Det var ledsamt att se honom. En ung grabb med korta, starka ben och hopplös balans.
Det var också ledsamt att se veteraner som Frank Lampard och Steven Gerrard, fast på ett annat sätt. När Gerrard fick hoppa in med 20 minuter kvar bildade han åter ett mittfältspar med Lampard (kapten i sin sista landskamp). Det var slutet på det som påbörjades av Sven-Göran Eriksson i början av 2000-talet, och som aldrig slog riktigt väl ut. Skulle den generationen vunnit nåt skulle det varit 2004 eller 2006.
Nu är det för sent. Tiden och den övriga världens talangutveckling har sprungit ifrån England. Jag tror att de ALDRIG mer kommer att nå framgång i VM.
Men de har i alla fall nåt värt att beundra:
Troligen världens mest lojala fans.
De borde kräva pengarna tillbaka.