Fyra damer – 76 män

Sanna Törngren: Det känns som att besöka ett fängelse

När jag först kommer upp till pokerrummet på Casino Cosmopol i Stockholm tittar jag efter någon skylt såsom ”kvinnor undanbedes vänligen”. Rummet är nämligen proppfullt med testosteron. När turneringen börjar sitter 76 killar, gubbar och män runt borden. Och fyra tjejer.

I början känns det som att besöka ett fängelse där männen inte har sett kvinnor på länge. Många blickar vänds mot mig. Men jag gör samma sak och spanar in mitt kvinnliga motstånd. På något sätt känns det som att vi måste göra bättre ifrån oss än männen. Jag vill inte bidra till att den idiotiska myten ”tjejer kan inte spela poker” förstärks

Kvällens turnering är casinots billigaste, med inköp på 500+100 kronor. Vid mitt första bord är spelet först väldigt tajt och alla känner in varandra. Vid bordet sitter också en av de andra tjejerna, Jeanette. Hon är här med sin pojkvän som sitter vid ett annat bord. Vi börjar direkt prata med varandra och efter bara en liten stund är stämningen vid bordet mer avslappnad.

Dåligt bet

Jag gör en dålig bet på floppen med AT, får en höjning mot mig, inser mitt misstag och lägger mig. Samtidigt så undrar jag varför inte fler tjejer spelar. Vågar de inte? Tror de att de inte är tillräckligt bra? Många tjejer spelar på nätet, så varför tar de sig inte till casinot? Den enda teorin jag kan komma på är att de överskattar motståndet, eller underskattar sig själva. Kanske vågar de inte gå hit ensamma, eller så är de rädda för att åka ut tidigt.

Jeanette har den överlägset största stacken vid bordet när det är dags för oss att byta bord. En av fyra tjejer har åkt ur turneringen.

Mitt andra bord är machokillarnas bord. Det skämtas friskt och rått och jag inser att jag har underskattat mitt motstånd stort när jag sitter bredvid pokerproffset Mikael Norinder. Undrar bara vad han gör på en 500-kronorsturnering. Jag får inte chansen att spela en enda hand. Jag vet att om jag höjer, så ställer någon in, precis hela tiden. Så jag lägger mig, skämtar med grabbarna och ber till pokergudarna om en monsterhand.

”Damer är vidriga”

Min monsterhand kommer vid nästa bordsbyte. Då sitter jag återigen vid samma bord som Jeanette och plockar upp AA. Mörkarna är ganska höga vid det här laget, jag ställer in och blir synad av AJ. Min hand håller och jag dubblar upp. Det behövdes.

Jeanettes stack är fortfarande stor. En kille bettar hårt mot henne och men blir slagen av hennes par i damer.

– Damer är vidriga, säger han och tittar på mig och Jeanette. Sedan ler han stort.

Helt plötsligt är vi bara 20 deltagare kvar och vid mitt bord sitter både Jeanette och en annan tjej, Ingela. Jag sitter precis efter Mikael Norinder, den bästa positionen jag kan få, men är inte överdrivet glad för det när jag sneglar på hans gigantiska markerstaplar. När jag sitter på stora mörken sätter Mikael mig självklart all-in.

– Nu åker du hem, säger han.

– Du är rätt kaxig, säger jag och synar hans höjning.

Jag sitter med QT men jag tror inte en sekund på att han har bättre än så.

Han sitter med J8. Jag träffar tian på river och dubblar upp.

”Nu åker du hem”

Ingelas stack ser oroväckande liten ut men hon verkar helt lugn.

– Jag är farligast short-stacked, säger hon menande till Mikael.

– Din man säger att du är farligast på morgonen, kontrar han.

Ett par varv senare tittar jag hoppfullt på mina kort. AK. Jag har inget val än att ta den här chansen, mörkarna kommer att äta upp mig och i bästa fall lägger sig de andra spelarna.

Alla lägger sig faktiskt förutom Mikael som höjer. Jag ställer in, och är inte överdrivet orolig.

– Nu åker du hem, säger Mikael igen och synar mig.

– Ja ja, säger jag, Det sa du sist också.

– Det här är helt fel läge för dig, säger han och slänger upp AA.

I samma sekund vet jag att jag är död.

Bordet visar 688 2 6 .

Jag slutar på plats 15. Jag är lite sur. Jag vet att jag spelade rätt och att den starkare handen vann. Men varför skulle jag få AK när han sitter på AA? Inte roligt.

Vännerna hejar

Bakom repen som avgränsar spelar från publik står finalisternas vänner och hejar på. Ingelas man har för länge sedan åkt ut och pratar stolt om henne.

Senare åker Jeanette ur. Ingela slutar på plats fem, i prispengarna. Det känns roligt att tre av fyra tjejer som startade i turneringen hamnar på topp 15-placeringar. Det förvånar mig inte, det verkar som att de tjejer som spelar här är duktiga, verkligt duktiga, medan många av killarna har ”jag är bäst”-attityd redan från början.

Mikael Norinder vinner turneringen överlägset. När jag frågar varför han spelar en 500-kronorsturnering svarar han att han råkade anmäla sig till fel. Men det som är riktigt roligt är när jag frågar honom hur han tyckte hur vi tjejer skötte oss. Han svarar direkt att vi helt klart är över medel. Han är inte överraskad och säger att det är så runt hela Europa. Standarden på resten av deltagarna var skapligt, tycker han. Men det märks att många inte inser hur mycket livepoker skiljer sig från nätspel.

Fördomarna bortblåsta

Alla fördomar om en mansdominerad casinovärld är som bortblåsta. Förutom bristen på kvinnor så är det inte mycket av en machokultur att finna. Vid borden står inte konjak utan apelsinjos, och cigarrerna får rökas i det officiella rökrummet. Men det är ändå något speciellt med att spela i ett casinolandskap. De klassiska casino-mattorna, de gröna borden och belysningen får mig att känna mig som någon i en b-film om Las Vegas. Jag saknar dock gratisdrinkarna.

Istället för att sitta hemma i morgonrock, med en kopp te och klicka på musen, så slängs korten upp med finess av professionella dealers. Vid live-bordem handlar det inte längre bara om potodds och sannolikhetslära utan även om psykologi, och det i en riktig casinomiljö, snarare än vid någons kompis rangliga köksbord. Det blir en helt annan stämning. Och ett helt annat spel.

Jag hoppas bara att jag får se minst tio tjejer nästa gång. Eller varför inte 76 stycken, så kan vi stirra ut männen.

Sanna Törngren (websport@aftonbladet.se)