Vi fick se cirkusclownen - men inte utbrottet

Så satt vi där alla som på cirkus och sa:

- Ut med kamelerna och lindansarna och jonglörerna nu, skicka in clownen!

Det är så det har blivit och det är kanske så framtidens idrott ska se ut:

Send in the clowns.

Klockan närmade sig 22 i går kväll och ändå var det fullsmockat i Kungliga Tennishallen när det vankades herrdubbel i första omgången, John McEnroe/Jonas Björkman mot reservparet Andreas Vinciguerra/Johan Landsberg (6-3, 6-2).

Det är ju inte klokt, egentligen.

Häromdagen fylldes Råsunda av människor som ville se Ronaldinho trolla med fotbollen.

I går var det folkvandring för att se en 47-årig McEnroe spela volley. Eller...vänta nu...var det därför vi var där?

Hur många satt inte och hoppades på ett utbrott av samma kaliber som för 22 år sen?

Jag njöt verkligen av att se "Mackan" spela tennis live igen (och han gjorde det bra) men kunde samtidigt inte skaka av mig den där känslan av att han kommit hit som...nej, inte en apa i bur, men...som en clown på cirkus.

Föreställningens höjdpunkt, liksom. Figuren som kan bjuda på nåt oväntat. Figuren som vi inte riktigt vet var vi har.

Att vara clown är emellertid helt okej.

Om jag tolkar tidens tecken rätt så är vi på väg mot en idrott som skriker allt högre efter artisteri (eller galenskap) och som inte har tålamod med det förutsägbara.

Vi är snabbspolare, allihop

Vi, som publik, vill gå direkt på godbitarna och skippa transportsträckorna. Vi börjar behandla sporten som man behandlar många cd-skivor: man hoppar direkt till hitlåten och skippar det andra.

Tänk efter:

3 Vi ser NHL på tv och när Peter Forsberg varit på isen i sina 40 sekunder måste vi vänta i en evighet på att en massa andra hockeyarbetare ska bli klara med sina skift så vi får se Foppa igen. Då rätar vi upp oss i fåtöljen.

3 Vi ser Zlatan lira i Inter och väntar otåligt på att han ska få bollen nån gång. Så det händer nåt spännande. Om inte Zlatan spelar alls kanske vi inte ens sätter på tv:n.

3 Vi kan, som i går, sitta och se Andreas Vinciguerra kämpa tappert mot en tjeck (Tomas Berdych) i två timmar och tio minuter och mumla för oss själva: det var då djävulen att det skulle bli historiens längsta match precis nu, in med MCENROE nån gång!

Vi har blivit en samling bortskämda snabbspolare, allihop.

I det bristande tålamodet och de nervösa zappningarnas tid ska det vara action, pang på rödbetan, direkt till huvudnumret. Skit i för-banden. Håll scenen ren från det ovidkommande.

Det kanske räcker med att ställa ut Ronaldinho på Råsunda för att trixa med bollen och skjuta frisparkar. Det kanske hade räckt att göra samma sak när Maradona hade nån slags uppvisningsturné nyligen. Folk kommer ändå för att se just HONOM, precis som det blir kaos i Las Vegas när Mike Tyson står i en hotellreception och slår på en sandsäck.

Det är som en senare utveckling av 1950-talets folkparksshower där Nacka Skoglund fick stå och klacka en enkrona i bröstfickan.

Hur orkar McEnroe?

Profilerna har blivit större än själva spelet, samtidigt som vi alltså vill förkorta allt, öka tempot och komma snabbare till hjältarna.

Det är tiebreaks. Det är pingis till elva. Det är skidor sprint och skridsko sprint. Det är till och med särskilda slagsmålsturneringar bland hockeyspelare i USA. Pang på, då slipper man ju se matchen.

Dagens tennis kan vara väldigt profillös, och får man sig till livs en fyratimmars holmgång mellan två järnmän som knappt visar en min är det lätt att få träsmak även i den mjukaste fåtölj.

Det är nog i skenet av det resonemanget man ska se fenomenet John McEnroe, som verkligen fick ett fantastiskt mottagande av stockholmspubliken i går.

Cut the crap, liksom. Ge oss en lirare. Ge oss framför allt en man som plötsligt kan få tuppjuck på banan, DET är värt att vänta på.

Man kan undra hur han orkar med den bilden av sig själv, men det är en annan fråga.

Peter Wennman