Den rätta utrustningen för islandshästar

Betsel, träns och tyglar

Det enkla är oftast det bästa. På islandhästar använder man framförallt två typer av nosgrimmor.

Tysk modell, med s k remontgrimma spänns nedanför bettet. Man räknar med att nosremmen ska sitta tre fingerbredder ovanför näsborren och den ska inte spännas hårdare än att man får in två fingrar mellan hästnosen och nosremmen. Det gäller att kontrollera att nosremmen inte är för lång. Är den för lång trycker nosremmens ringar mot bettet och bettringarna och det kan skada hästen och irritera den i munnen.

   Engelsk nosgrimma med enkel nosrem, spänns ovanför bettet, innanför tränsets sidostycken. Se till att spänna den en fingerbredd nedanför hästens kindben, men inte längre ner, för då finns risken att hästens mungipor kläms mellan remmen och bettringarna när man tar i tyglarna. Spänn inte hårdare än att du kan få ett finger emellan hästnosen och nosremmen.

Det engelska tränset kan kompletteras med en nedre smalare nosrem som då spänns nedanför bettet. Inte hårdare än att du får två fingrar emellan.

  Oftast ser man islandshästryttare rida med tysk nosgrimma. Våga byta och prova den engelska modellen, den kan ibland fungera bättre.

   Bettet ska vara tillräckligt långt så att det passar hästens mun och sticker ut en halv cm på varje sida. Var uppmärksam om du rider flera hästar med samma bett! Ett för kort bett skadar hästen eftersom bettringarna trycker in mungiporna mot tänderna i munnen.

Tänderna ska kontrolleras två gånger per år. Vassa tandspetsar gör att hästen rispar sår i kinderna när man tar tag i tyglarna och bettet inverkar. Följden blir att hästen gapar, vägrar lyda eller rentav sticker iväg. Veterinär eller hovslagare kan hjälpa dig att kontrollera och raspa tänderna regelbundet.

Bettmodeller finns det många. Pröva dig fram. Hästarnas munnar är olika och det som passar en kanske inte passar en annan. Ett vanligt tränsbett med en led, inte för tjockt och inte för tunt, passar de flesta. Tredelade bett har blivit väldigt populära och verkar kännas skönare för många hästar. Många har en kopparbit i mitten. Den kan framkalla obehag, galvanism, i hästens mun. Detta leder ibland till att hästarna tuggar väldigt mycket på bettet, inte för att det är gott, utan för att det är obehagligt. Bättre då att välja ett tredelat bett i ett material, gärna vanligt järn eller "gulmetall".

Nytt är också att betten är tillverkade av svartjärn som rostar. Det är mjukare, varmare och smakar mer än de traditionella stålbetten. Även "gulmetallbett" är mjukare och varmare än stålbett.

Gummibett och gummibett med fruktsmak passar en del och kan vara skoj som omväxling.

Isländskt stångbett är ett alldeles utmärkt bett om det används av en erfaren ryttare som har respekt för dess kraft. Hästen bör vara vältränad och lydig och kunna ge efter i munnen och nacken på vanligt bett innan du rider på stång. Det är aldrig bra att använda stången för att tvinga en häst som inte är musklad och tränad nog för att t ex orka tölta. Är hästen stel och styv och svarar dåligt på bettet är risken stor att det bara blir ännu värre med stång.

Pelhamstång används av en del islandshästryttare. Även den kräver van ryttare och en häst som är mogen för detta hjälpmedel.

Tungfelsbett finns i många modeller, med eller utan leder och med större eller mindre böjning mitt på. De med alltför liten upphöjning kan trycka obehagligt mycket på hästens tunga. Rådfråga en erfaren islandshästryttare eller instruktör innan du provar detta hjälpmedel.

Tyglarna ska vara tillräckligt långa så att hästen kan gå på lång tygel med hela halsen utsträckt i sin fulla längd utan att ryttaren behöver luta sig fram i sadeln och sträcka ner armarna. De flesta "Islandshästtyglar" är för korta. Kolla innan du köper. Karbinhakar att knäppa fast tyglarna i bettringarna är praktiskt, men, de är ofta tunga och det kan verka irriterande för en del hästar. Välj då vanlig tygel där läderremmen knäpps om bettringarna.

Sadel

Sadel är en stor investering. Det brukar löna sig att satsa på en kvalitetssadel, ny eller begagnad. Sadeln ska passa hästen. Har du flera hästar som är olika stora kanske du behöver ett par olika sadelmodeller.

Riktlinjen är att sadeln inte ska vara för lång så att den trycker mot hästens länd när man rider t ex tölt. Välj gärna en sadel med böjlig bom som ger efter när hästen rör på ryggen. Sadeln ska vara väl stoppad, helst med naturmaterial, ull eller tagel. Fåran i mitten under sadeln, mellanrummet mellan bossorna, ska vara tillräckligt brett, så att sadeln vilar stadigt och skönt mot hästens två långa ryggmuskler som löper varsin sida om ryggraden. Är den för bred riskerar dock sadeln att åka fram.

Därför bör spännremmarna till sadelgjorden sitta ganska långt fram och dessutom helst vara riktade framåt. Då hamnar sadelgjorden en dryg handsbredd bakom hästens framben, det smalaste stället på hästens mage och där brukar den ligga kvar. Tvingas man spänna sadelgjorden längre bak, mitt på hästens mage, är risken stor att gjorden och sadeln glider fram.

Stigbyglarna ska helst vara av säkerhetsmodell, med gummisnodd i ena sidan eller svängda. Glöm inte att rida i skor eller stövlar med klack, som tar emot så att foten inte glider igenom stigbygeln så att du fastnar om det händer en olycka.

Svanskappa för att hålla sadeln på plats använder man främst på unga hästar vid inridningen och när man rider i svår terräng. En del använder stoppgjordar av olika slag, men som sagt, ju mindre extragrejor, desto bättre och bekvämare för hästen.

Tänk på att sadeln ska ligga 10-15 cm bakom hästens bogblad. Lyft på ena frambenet och känn efter hur bogbladet rör sig och använd det som riktmärke när du sadlar. Annars får hästen inte tillräcklig rörelsefrihet i gångarterna. Men lägg inte sadeln för långt bak så att du sitter halvvägs upp på länden. Då stör du hästen och gången blir sämre.

En del sadlar är djupa andra är platta, en del är släta andra stoppade, vad man väljer är en smaksak. En tumregel är att den vanliga brukssadeln fungerar bäst både för vardagsridning och tävling. Men visst kan man satsa på en extremt flat tävlingssadel om man har lust.

Vojlock har man för att skydda sadeln mot svett och smuts. Glöm inte att tvätta den ofta annars skaver ingrodd smuts på hästens rygg. Använd gärna geléunderlägg under sadeln. Det skonar hästens rygg från tryckskador och kan påverka rörelserna positivt.

Boots och ringar

Boots används framförallt för att skydda hästen från att trampa sig själv i de snabba gångarterna pass och tölt, men också för att påverka hästens rörelser. Genom att lägga på tunga boots eller tyngdringar fram kan man få hästen att gå i renare takt i tölt och trav och med större rörelser och högre lyft. Ibland lägger man tunga boots på bakbenen för att få fram tölten eller passen. Men det är inte alltid det blir bättre med tunga boots. Rådfråga en erfaren tränare eller instruktör och pröva dig fram. Bootsen och ringarna kan vara ett bra hjälpmedel, men rätt grundträning är det viktigaste för att hästen ska gå bra i gångarterna.

Lindell, halsring, sidepull, halstygel

Det har kommit fram en hel del ridutrustningar som kan vara värda att pröva. En del har anor från de gamla ryttarfolken och indianerna.

Att rida bara med en halstygel eller halsring runt hästens hals är en fascinerande upplevelse både för ryttare och häst. Pröva helst i paddock först och lär dig tekniken av en instruktör som kan.

Bettlöst träns, "Lindell", som används inom TTEAM (The Tellington Jones Equine Awareness Method, Tellington-Jones metod att medvetandegöra hästen) eller "Sidepull", som används inom westernridningen, kan fungera mycket bra som omväxling. Det kan också vara bra för hästar med munproblem. Pröva de här sakerna under ledning av en instruktör och helst i paddock de första gångerna.