In the money!

Dan Glimne skriver dagbok från WSOP varje dag bara på sportbladet.se – läs hans tionde rapport från Las Vegas

LAS VEGAS

Torsdag 12 juli

WSOP, The World Series of Poker – med ett namn som till sin form ytterst är inlånat från baseboll en gång – är pokervärldens motsvarighet till Oscarsutdelningarna, Wimbledontennisen, OS och Grammisgalan.

Hit kommer så gott som Alla Som Är Något för att göra upp i ett antal olika ”discipliner”, omfördela pengar sinsemellan, och framförallt för att försöka bli världsmästare i poker.

VM-titeln är pokerns ultimata Mount Everest. Inget annat enskilt inom detta spel skänker en sådan respekt och evig berömmelse. Har du en gång tagit titeln, kommer du att för all framtid ha respekt. Fortfarande, både två och tre årtionden efter att de erövrat den, får Johnny Chan, Tom McEvoy, Doyle Brunson och Phil Hellmuth oss vanliga dödliga att nästan gå upp i givakt när de går förbi oss här i korridorerna på The Rio, och unga män och kvinnor att sträcka fram autografblocken mot Legenderna.

Något som bidrar till dess status är också pokerns egalitära natur, till skillnad mot boxning. Här under WSOP i Las Vegas är, åtminstone för en halvtimme eller två, alla jämlika i början. Har du fyllt 21 och på ena eller andra sättet kommit över tiotusen dollar som du är villig att sätta på spel, kan du bli placerad vid samma bord som några av världsnamnen – och med lite tur ta en omtalad skalp, i en krigshistoria som du en dag kan berätta för dina barnbarn. Det må vara Jennifer Harman, Joseph Hachem, Annie Duke och Greg Raymer som du sitter mellan vid samma bord, men ingen av dem startar med mera marker än vad du gör. I poker är allt möjligt; kunde en gång revisorn Chris Moneymaker komma från ingenstans och ta VM-titeln, så kan du. Det som börjar som en blygsam fyrtiodollarssatellit hemma på kammaren i Vetlanda, kan sluta med att du bakom ett par kolsvarta Ray-Ban spänner ögonen i Phil Ivey tvärsöver ett finalbord medan ett halvt dussin TV-kameror följer dramat i närbild.

Och hur har

inte mediabevakningen av WSOP förändrats! När jag var här första gången 1994 var bara något dussin manliga, garvade, anteckningsbokförsedda och påfallande ofta cigarrökande journalister på plats, förutom ESPN som filmade det hela för att så småningom göra en ”two-hour special” om årets VM. När jag just nu skriver dessa rader är det i mediarummet på The Rio, omgiven av mängder av män och kvinnor – bland de totalt 600 ackrediterade som är här – som alla knattrar på de laptops de har tryckt ned på långborden mellan dyrbara digitalkameror, bandspelare och kilometervis med kabel medan de med mobilen tryckt mot örat pratar med hemmaredaktionerna på spanska, italienska och tyska, samtidigt som ett dussin TV-team cirklar som gamar runt bytet ute i själva tävlingslokalen.

Och på en del av skärmarna ute i korridorerna, där olika företag gör reklam för allt möjligt i pokerväg medan det krängs t-tröjor och andra souvenirer för glatta livet, rullas närbilder av det armband som någon gång sent på kvällen den 17 juli kommer att lämnas över till segraren här. Det är något sobrare än den diamantbeströdda och tämligen blingiga sak som förra året hamnade i Jamie Golds ägo.

För oss som redan slagits ut, och för alla wannabes, ges tröst i form av ett vykort som ett pokerföretag här delar ut som reklam: på det finns förra årets vinnararmband avbildat i färg och i naturlig storlek, tillsammans med anvisningar om att klippa ut längs de streckade linjerna, sätta runt handleden och tejpa ihop?

Nu, efter dag 3

, börjar vi äntligen få en hanterlig överblick av årets VM. Dag 3 var första gången då samtliga de som var kvar i huvudturneringen – 797 stycken när dagen började – fick plats i tävlingslokalen på en och samma gång; och det var också den dag då man skulle nå fram till ”in the money”, detta åtråvärda ögonblick då man i alla fall inför omvärlden kan skryta med att man gick plus i VM.

I resten av WSOP har det detta år satts rekord i både deltagarantal och prispotter, men inte i själva VM; men när jag samtalar med den kände journalisten Nolan Dalla, som är med och ”hanterar” media för Harrah’s räkning, får jag förklaringen som mycket riktigt har med förra årets amerikanska antinätspelslag att göra.

Det spelades inte färre nätsatelliter till VM detta år än förra, tvärtom, men eftersom nätspelsbolagen av juridiska skäl inte kunde anmäla och betala in startavgiften för sina VM-satellitvinnare, fick de helt enkelt lämna över 10.000 dollar styck till dem, via bankkonto i hemlandet eller direkt i handen här i Las Vegas, och utgå från att de själva skulle registrera sig till turneringen. Resultatet av det blev att många antingen stoppade pengarna i fickan och struntade i hela WSOP, eller behöll en del av dem och istället anmälde sig till en eller två av de billigare turneringarna som en form av money management. Enligt industriexperterna på thepokerbiz.com var det bara omkring en fjärdedel av satellitvinnarna som valde att spela i VM; hade det hela däremot fungerat på samma sätt som förra året, hade vi enligt uppskattning haft omkring 11 000 deltagare i årets Main Event? och, dikterar den matematiska logiken, därmed ett förstapris på 15 miljoner dollar, över 100 miljoner svenska kronor.

Tanken svindlar onekligen.

Även så kommer årets vinnare att bli den näst rikaste i WSOP-historien. För det utvalda fåtal som når finalbordet om några dagar ser prispengarna ut så här:

Vinnare: 8.250.000 $

Tvåa: 4.840.981 $

Trea: 3.048.025 $

Fyra: 1.852.721 $

Femma: 1.255.069 $

Sexa: 956.243 $

Sjua: 705.229 $

Åtta: 585.699 $

Nia: 525.934 $

Men denna dag 3 fortsätter alltså utslagningarna, och bara neråt 300 kommer att överleva: så ser pokerns grymma villkor ut, förutom att de också dikterar att av de 797 spelare som tar plats i The Amazon Room denna dag, kommer 176 att hamna utanför pengarna.

När man går utanför tävlingslokalen möter man då och då personer som uppenbarligen är nyligen utslagna spelare: de ser förbannade/resignerade/bistra ut, och har oftast en mobiltelefon vid örat där de för någon närstående i detalj redogör för det bittra slutet:

”... the flop comes down with another Eight and gives me a set and the big blind bets out and naturally I stick the rest of my chips in, but dammit, he calls me down and shows...”

Man får lära

sig leva med sådant i poker. Om inte annat så danar det karaktären – även om nu den där runner-runner-kåkutdragningen häromdagen inne på Caesar’s, efter att jag hade floppat en färdig flush, fortfarande svider lite i själen. Det är kanske på sin plats att återge den anekdot som brukar berättas om förre världsmästaren Jack Straus, som efter att ha råkat ut för några riktiga missöden i ett cashgame senare på kvällen får ett sista telefonsamtal från en gammal kompis som sitter på Death Row nere i Texas:

”Jack, min nådeansökan avslogs av guvernören idag, så det blir stolen för mig imorgon...”

”Jaja, men vänta bara ska du få höra vilken j-a dag jag har haft vid pokerbordet...”

Jag avviker under eftermiddagen och tidiga kvällen för att gå på den japanska showen Matsuri på Sahara. Den beskrivs som en ”muskelmusikal” och innehåller ett antal otroligt akrobatiska nummer – mycket sevärd! Sedan jag tar monorailtåget ned till MGM Grand, sneddar till fots över södra ändan av The Strip, och går in på New York New York för att åka deras pampiga stålbergochdalbana Manhattan Express.

Jag har gjort det förr, och den bjuder på en minnesvärd åktur med sina 1457 meter i längd och 44 meter i höjd. Den är brutal och omskakande, med en brant förstabacke, en stor loop och en välexekverad heartlinespin. Även så bjuder den inte på samma enorma fartupplevelse som Speed The Ride på Sahara. Manhattan Express känns som en slägga; men Speed The Ride är mera som en oerhört välslipad stilett.

Under tiden når

man ner till 621 spelare i VM. Den som hamnar på den oturliga 622:a platsen är amerikanen John Sigan, som plockade upp Q-Q i fel ögonblick bara för att få damparet knäckta av ett hålstraightdrag som går in på fjärde gatan. Han får dock trösta sig med att han ihop med spelarna på platserna 630-623 får spela i ”2nd Annual Bubble Playoff”. Liksom förra året arrangerar ölföretaget som är huvudsponsor en frirulle för de nio som precis missade prisplatserna, och där vinsten utgörs av ett inköp till VM 2008? samt ett års gratis öl.

En hand som efteråt diskuteras med beundran utspelar sig mellan Darrell Dicken och Kenny Tran. Dicken höjer före floppen till 17.000 och Tran synar från knappen. Floppen är hjA-kl4-sp3, och bägge spelarna checkar. Fjärde gatan är sp10. Dicken betar 25.000, Tran höjer till 96.000, och Dicken synar. Femte gatan är klJ.Dicken checkar, Tran betar ut 160.000 och Dicken lägger sig. Tran visar upp ru7-hj8: en iskall bluff. Dicken grinar surt. Vad han hade på handen får ingen veta. A-K?

Dessvärre försvinner ytterligare ett halvdussin av de svenska hoppen under denna dag 3: de har startat shortstackade, men nu tar de sista markerna slut. Vi får dock ett antal svenskar som cashar in i årets VM, med reservation för att jag k-a-n ha missat någon:

355:e Nils Ersson 34.664 $

413:e Michael Tureniec 34.664 $

489:e Shayhan Salehi 25.101 $

536:e Jules Dreamell 25.101 $

538:e Per Linus Johansson 25.101 $

564:e Patrik Petersson 20.320 $

574:e Nikolas Liakos 20.320 $

584:e Jonas Jerlström 20.320 $

600:e Patric Mårtensson 20.320 $

Sent i nattimmarna

– som vanligt – är dag 3 över: 337 trötta men stillsamt belåtna spelare är kvar. Chipleader med mycket bred marginal är italienaren Dario Minieri med hela 2.398.000, följd av amerikanen Jeff Weiss med 1.533.000 i marker. Elva av de kvarvarande spelarna har en miljon eller mera i marker: sist bland dessa är dansken Gus Hansen – dock med ”Monaco” angivet i listorna som hemort – med 1.044.000 i marker. På 29:e plats ligger norrmannen Dag Martin Mikkelsen med 734.000, och på 31:a plats den just nu ledande svensken Kristian Obbarius från Härnösand. Obbarius, som dessutom är den ende helt döve spelaren i detta VM och just nu har 704.000, har därmed gjort en fin insats! På 32:a plats finns ännu svensk, Sven A. Runing med 703.000. Totalt är åtta svenskar kvar i leken efter dag 3, samt ytterligare nio andra nordbor inklusive Gus Hansen.

Fem tidigare världsmästare

är fortfarande med: Huck Seed med 544.000, Robert Varkonyi med 424.000, Scotty Nguyen med 321.000, Carlos Mortensen med 284.000, och Berry Johnston med 203.000. Bland övriga intressanta namn hittar jag Bill Edler med 673.000, Julian Gardner med 471.000, fältets ende ryss Alex Kravtjenko med 371.000, norske veteranen Thor Hansen med 342.000, Humberto Brenes med 210.000, och Spidermanskådisen Tobey Maguire med 131.000. Endast sex kvinnor är kvar, däribland Amanda Baker och Mimi Tran.

Som jämförelse gör jag ett snabbt överslag, och får medianvärdet marker – alltså det där 50% av de kvarvarande spelarna har mer än så och 50% av dem mindre än så – till cirka 305.000.

Och idag rullar dag 4 och nivå 16 igång, med en ante på 1000 och mörkar på 4000-8000, när pokerliemannen på nytt och obarmhärtigt ska gå fram mellan borden, timme ut och timme in. Jag känner ett egendomligt medlidande med spelarna som är kvar och har timmar av slitsamt och dramatiskt beslutsfattande framför sig – men hade inte tvekat en millisekund, om jag fått chansen att byta plats med vem som helst av dem.

Tidigare rapporter