Hoppa till innehållSportbladet

Allhelgonadagen (ingen namnsdag)

Darrigt & lojt – sedan tog heta Kallur över showen

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-08

Lasse Anrell: Svensk friidrott visade sig vara hetare än på mycket länge

Det var en ljummen sensommarkväll och jag satt och undrade om jag kanske bevittnade början på slutet på det svenska friidrottsundret.

Tre timmar senare lämnar jag ett lika ljummet Stadion – det är snart midnatt men det är fortfarande tropiska 22 grader i luften – och jag vet att det svenska friidrottsundret mår bra och vi kan sen fram emot ett fantastiskt VM i Japan om tre veckor.

Det kändes verkligen inte bra i början.

Johan Wissman strök sig hastigt på 400 meter och hade han varit bulgar eller grek hade vi alla stått i främsta ledet och frågat om han haft problem med dopningspolisen.

Det frågade vi inte Johan. Ibland är det nog rätt skönt att vara svensk.

Jeremy Wariner som just gjort ett fantastiskt 400 meter sa att Wissman visst fått feber?... eller nåt?... och det var ju synd. Så sant. Jeremy Wariner gjorde ett av de bästa lopp jag sett på 400 meter. Tredje bästa tiden någonsin. Det var friidrottshistoria. Jag var på plats i Sevilla 1999 när Michael Johnson satte världsrekordet på 43,18 och jag tyckte nästan att det såg ut som om Jeremy Wariner sprang med lättare steg i går än Johnson hade den gången i Sevilla. Det kan bli ett historiskt 400 meter i Osaka.

Wissman om han varit med i går?

Tja, hade han slagit sin drömgräns på 45 sekunder hade han kommit femma. Så långt är det till världstoppen.

Tittar man noga så syns det – Kallur är bäst

Men det var annat svenskt som såg risigt ut i går.

Christian Olsson borta. Mattias Claesson lite seg.

Linus Thörnblad lite darrig. Stefan Holm lite loj.

Kajsa Bergqvist hade problem att klara 1,92 (!) medan Blanka Vlasic hoppade som om det var en söndagspromenad hon var ute på.

Då hände nåt. Då kom Susanna Kallur in på banan och visade att nu var det dags att visa att svensk friidrott faktiskt är en glödhet företeelse.

Hennes 100 meter häck var briljant. Bra start, även om LoLo Jones ledde efter halva loppet. Då sträckte Susanna ut och fick det där fantastiska klippet över häckarna som jag ibland tycker att hon är ensam om just nu i världstoppen. Det går att se rent visuellt om man tittar noga att hon viker ner benen lite snabbare än de andra och tappar mindre fart över häckarna. Hon slog Michelle Perry och eftersom det är den regerande världsmästaren från Helsingfors vi talar om är det en seger som sätter Susanna i ett psykologiskt övertag inför årets VM.

Susanna slog henne visserligen två gånger redan förra året men det har ändå varit Perry som varit den psykologiskt starkare. Not anymore.

Och sen fortsatte Susanna psykkriget genom att säga:

– Nä, jag är inte i toppform.

Hur långt från toppformen?

Leende:

– Ja, det är ju sånt som ni kan spekulera om.

Så gärna. Tiden i går – 12.66 – var ju sådär. Före gårdagens briljanta uppvisning i teknik och vinnarinstinkt hade jag tänkt spekulera i att Susanna nog i bästa fall tar medalj i VM.

Nu säger jag att Susanna i bästa fall tar guld i VM. Tänk er själva hur stort det skulle vara. Det blir något att se fram emot. Bästa psyket vinner.

Sensationella hopp av den dansande Holm

Sen fortsatte de svenska framgångarna.

Stefan Holm visade att han är en världshoppare igen – med råge.

2,35 sätter honom i position för favoritskapet i VM, även om höjdhoppet i år har en stor och jämn topp. Även Linus Thörnblad började hoppa riktigt anständigt med årsbästa på 2,27. Han behöver inte skämta om att han ska stanna hemma från VM. Ingen kommer att tro honom. Kvalgränsen i Osaka är rekordhög – 2,30. Den kommer Linus att klara.

Holms hopp på 2,35 var sensationella. Och att se honom dansa igen. Herregud, det trodde jag inte att jag skulle få uppleva mer. Dansen efter både 32 och 35 var det mest förtjusande och hårresande jag sett sen EM i Budapest.

Och så Kajsa. Ständigt denna Kajsa. Kajsa dansar inte, men hon hoppade som en skadeskjuten längdhoppare på 1.92. Men plötsligt – Gud, så makalöst skönt – var det delar av den gamla Kajsa vi fick se.

Att sen Blanka Vlasic var totalt överlägsen spelar inte så stor roll. Hon kommer att resa till Japan med ett gigantiskt favorittryck över sina späda axlar och stora fötter. Hon är Kroatiens lilla fästmö på ett sätt som får till och med Janica Kostelics ikonskap att verka futtigt.

Blanka har strulat till det för sig i mästerskap tidigare. Faktiskt i alla mästerskap hon deltagit i. Det kan hända igen.

Och Kajsa leder trots allt med 41–12 i inbördes möten.

l?l?l?

Så kul var det.

Den här ljumma kvällen i Stockholm när svensk friidrott visade sig vara hetare än på mycket länge?...

Följ ämnen i artikeln