Så blev hon oslagbar

Med tårarna i Osaka föddes en ny Susanna

KARLSRUHE. Susanna Kallur har gråtit sig igenom friidrottens mixade zoner.

Och aldrig har tårarna fallit tyngre än i Osaka så sent som i augusti.

Men då föddes också oslagbara Sanna.

Tre raka segrar i Golden League, en given seger i Finnkampen och fyra raka segrar inomhus.

Sedan VM-finalen i Osaka har inte Sanna tagit stryk av någon.

Åtta raka segrar.

Ett personligt rekord, två svenska rekord och så världsrekordet i Karlsruhe igår.

Och hon bara drar ifrån.

Hennes fyra tävlingar inomhus den här säsongen har gått från Glasgow till Göteborg, vidare till Stuttgart och sedan Karlsruhe.

Tiderna:

7.81-7.75-7.72-7-68.

Nästa tävling är i Birmingham på lördag och alla undrar när förtrollningen ska brytas.

Men inte Sanna.

– Nej, min målsättning är som vanligt att försöka spirnga så fort som möjligt där också, säger hon.

Det är så hon fungerar.

Inte ens ett världsrekord kan ändra på det.

Det är en något ovanlig inställning för en tjej som trots allt är född i USA, där kaxigheten, självförtroendena och förutsägelserna oftast är lika höga som Empire State Building.

Det var där livet började den 16 februari 1981, mitt under den hockeysäsong som skulle göra pappa

Anders Kallur till Stanley Cup-mästare för andra gången i rad.

Men tvillingsyrran Jenny var snabbare på den tiden.

Fyra minuter för att vara exakt.

Det är därför både Sanna och Jenny är amerikanska medborgare.

Pappa Kallur: En bit över elva sekunder

Alla barn som föds i USA blir automatiskt amerikanska medborgare.

Susanna och Jenny bodde kvar på Long Island till 1985 och pappa Anders spelade ihop totalt fyra Stanley Cup-titlar.

De bodde också ståndsmässigt och med en klar koppling till Dalarna.

Anders skeppade över ett helt timmerlass från Dalarna och byggde ett korsvirkeshus mitt bland miljonärsvillorna på Long Island.

Ett stycke Dalarna på 260 kvadratmeter, två våningar och med tre öppna spisar i området Fort Solonga.

Anders var en erkänt duktig skridsko-åkare, men han vill inte ta åt sig äran av döttrarnas snabbhet.

– Nej, alla säger att de fått snabbheten av mamma. Själv gjorde jag väl en bit över elva sekunder på 100 meter, säger han.

Mamma Elisabeth, eller Lisa som hon kallas, hade annars fullt upp med två kvicksilver till ungar.

Anders mest känd som pappa

Jag upplevde det själv då jag besökte en hemvändande Anders Kallur i italienska Brunico 1986.

Han hade då startat en tränarkarriär i italienska ligan och mamma Elisabeth försökte hålla ordning på två döttrar som drog och slet åt alla håll.

Fem år gamla identiska tvillingar som sprang omkring i den itaiienska alpbyn och som då aldrig haft en fast tillvaro i Sverige.

Då var de Anders Kallurs charmiga döttrar.

Punkt slut.

Nu har det gått en generation och historien har en märklig förmåga att sudda ut gamla idrottskarriärer.

I dag är Anders Kallur mer känd som Sannas och Jennys pappa, än som den legendariska hockeyspelare som en gång spelade hem fyra Stanley Cup-titlar ute på Long Island.

Säsongen efteråt flyttade familjen till franska Chamonix och när de slutligen flyttade hem till Falun och Sverige igen, var det precis i tid för att döttrarna skulle börja i svensk skola.

Pappa Kallur: En bit över elva sek

Sedan dess har Falun varit hemma och Susanna och Jenny började sina idrottskarriärer inom gymnastiken.

Varför?

– Jo, för att alla kompisar höll på med gymnastik. Det fanns ingen som höll på med friidrott av mina kamrater. Och jag har faktiskt gjort en landskamp i gymnastik en gång. Men fråga mig inte hur det gick. Jag tror faktiskt att jag kom sist, säger Sanna.

Det gör hon inte längre.

Slumpen gjorde att det blev friidrott och det var legendariska friidrottsledare Kurt Sundin som sett dem på skolfriidrotten.

Han undrade om de inte ville ställa upp på ungdoms-SM som gick i Falun det året.

På den vägen är det.

Redan året efter hade de etablerat sig som två av svensk friidrotts stora framtidshopp.

Ändå är det bara början

Susanna Kallur toppade Sverigestatistiken för 16-åringar i längd (5,71) och 60 meter häck (8,63). 

Dessutom var hon trea i höjd (1,67) och på 60 meter (7,75) fyra i tresteg (11,67) och 200 meter (25,83) och sjua i stavhopp (3,00).

Det var första gången jag intervjuade henne.

– Det roligaste är att springa häck, men i framtiden kanske det blir sjukamp. Vi får se.

Sa Sanna.

Som tur var skippade hon sjukampen.

Där skulle det komma en ännu större svensk stjärna.

Häck skulle visa sig roligare än hon någonsin anade.

EM-guld inomhus 2005, EM-guld utomhus 2006.

Upphöjd till världsstjärna 2007 med tre raka segrar i Golden League.

Och så en inomhussäsong som slår allt världen tidigare skådat.

Ändå är det bara början.