Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Lovisa, Louise

Äntligen fick vi lära känna Sixten

Leifby: Tack, tv-licensen för reklamfri dokumentär

Legend. Jens Linds dokumentär om Sixten Jerngberg sågs av 1,1 miljoner tv-tittare. Men hur hade den blivit med reklamavbrott?

Om ni sitter och funderar på om det verkligen är värt att betala tv-licens varenda år så tycker jag att ni ska se Jens Linds dokumentär ”Sixten”.

Då behöver ni inte fundera mer.

VM-krönikan från 1994 finns inte i jultablån, tyvärr!

Riktigt så enkelt är det förstås inte, men det finns starka krafter som anser att public service borde avskaffas. Att det enda utbudet som fortfarande är någorlunda oberoende och självständigt i förhållande till politiska och kommersiella intressen ska skrotas.

Det var ingen slump att Cecilia Stegö Chilò, hon som gett fan i att betala tv-licensen i sexton år, blev Fredrik Reinfeldts första kulturminister.

SVT står i vägen för kapitalismen och det är själva poängen med public service. Att erbjuda ett brett innehåll för alla, inte att stilla glupska vinstintressen.

Jag är inte helt säker på att Jens Linds fantastiska film om Sixten Jernberg hade kommit till om det bara hade funnits kommersiella tv-bolag.

”Sixten” sågs visserligen av 1,1 miljoner när den sändes i tisdags men var i den timslånga dokumentären spränger man in tolv minuter reklam om Android-telefoner, SMS-lån och billigt skithuspapper?

Strax efter historien om Jernbergs uppväxt i en fäbod med jordstampat golv, eller precis innan det framkommer att hustrun Kerstin lider av Alzheimers?

Det hade bara blivit oanständigt. Nu fick historien i stället ta sig fram i sakta mak, i precis rätt tempo.

Lysande, Lind

Och vilken historia det var. Jens Lind har en trollbindande ton, han formulerar och återger med inlevelse, men det är förmågan att upptäcka detaljer och skildra karaktärer och personligheter som gör honom till en av våra bästa berättare.

Som det här med att kargheten i trakterna kring Lima har format människorna där, att de lärt sig konsten ”att vårda en oförrätt”.

I Jernbergs alla bråk med byråkratin och hans vägran att ge upp sin fritidsby (trots att den aldrig gick runt under de 40 år han slet med den) låg också förklaringen till varför just han kunde bli en av de allra största vinterolympierna.

Envisheten, viljan, tjurskallen. Det var anlagen och barndomen som beskrev skidåkaren Jernberg. Inte träningen, tekniken eller materialet.

En fattig och tuff uppväxt stöper inte världsskidåkare per automatik. Men det ger förutsättningar att nå riktigt långt.

Att kämpa och slita, bita ihop och inte ge upp – det är i mångt och mycket det som skidåkning handlar om.

Efter OS 1960, som Jernberg avslutade med att i feber och hosta knipa en femteplats på femmilen, kom han hem till Dalarna sent en lördagskväll.

Dagen efter steg han upp, knäppte på skidorna och vann Vasaloppet med fyra minuters marginal.

Efteråt konstaterade han:

”Ja, inte känns det här så farligt, det var alldeles lagom”.

Femton medaljer

Jernberg tog femton OS- och VM-medaljer och det hade varit lätt att bara prata segrar och medaljer.

Då hade vi fått ett tecknat porträtt av en våra mest framstående idrottare och hans karriär.

Nu fick vi i stället en film om en människa och hans kynne, om att leva ett långt och händelserikt liv men ändå känna att det gick för fort.

Sixten Jernberg dog i somras, 83 år gammal.

Det var fint att äntligen få lära känna honom.