Wennman: Torres fick vakna upp till fiaskorubriker i dag
LONDON. Utbytt, utbuad, utmanövrerad ... till och med utskrattad.
När skylten kom upp som visade att Chelseas nummer 9 skulle bytas ut hade Fernando Torres 50 meter att gå.
41 000 åskådare följde varje steg.
Ändå var det hans livs ensammaste vandring.
Han hann knappt sätta sig på bänken förrän Raul Meireles gjorde 0–1, Liverpools segermål, och medan tv-kamerorna zoomade in Torres uttryckslösa ansikte sjöng de röda fansen ”You´ll Never Walk Alone”.
Men det är just vad man gör en sån här dag, om man spelar i blått.
Tjugo minuter senare, efter slutsignalen, skanderade de ”Torres, Torres, what's the score?” och höll ett vilt, rödvitt läktarparty på bekostnad av sin förre hjälte.
Fotbollen skriver sina egna manus. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Men samtidigt så typiskt: är hjälterubrikerna tryckta i förväg slutar det oftast i ett snopet antiklimax.
Aldrig under alla mina promenader till Stamford Bridge genom åren har jag upplevt maken till förtätad, förväntansfull, spänd, upptrissad stämning längs Fulham Road. Det sjöngs nyförfattade sånger. Det viftades med knytnävar i luften. Det vrålades och skrålades högre än nånsin inne på Chelsea-pubar som So Bar och namnet alla skrek var ”Torres”.
Ett blått väloljat säljmaskineri
Det var nya halsdukar, nya tröjor, nya idolbilder i supporterkioskerna längs vägen och alla hade nytryckta bilder på Torres i blått. DEN maskinen är sannerligen väloljad – det är obegripligt hur snabbt de engelska klubbarna kan fixa fram nya grejer att sälja. Så sent som i måndags kväll tillhörde ju Fernando Torres Liverpool!
Inne på The Bridge var det som väntat:
Pool-fansen i sin hörna vecklade ut diverse banderoller med hatbuskap till svikaren Torres. ”The One Who Betrays Will Always Walk Alone”, löd en. ”You Lying Judas”, stod det på en annan. Och på en tredje hade man tryckt ”Breaking News: Ya Paid 50 milj For Margi Clarke”. Om ni undrar vem denna Margi Clarke är så är hon en 57-årig, blonderad skådespelerska som kallas Drottningen av Liverpool.
Hörde hånfulla skratt
Vakterna försökte slita ner några av de där budskapen, det var dragkamp och rätt stökigt ett tag, men fansen vann matchen och skickade bara banderollerna till polare högre upp på läktaren. Bra. Lite sånt måste man väl tåla från entusiasterna som håller mångmiljardindustrin rullande. Vakterna fick koncentrera sig på att samla upp resterna av de sönderrivna Torres-tröjor som seglade ner längs kortsidan efter spanjorens första missade målchans.
Mina fyrbenta vänner i pressdrevet var uppskruvade. Alla var på plats. Alla sprang omkring och tisslade och tasslade och låtsades ruva på tidernas scoop, nervösa och förväntansfulla som inför en VM-match med England.
När Torres gick sin ensamma vandring mot sidlinjen efter 65 minuter, för att bli utbytt mot Kalou, hörde jag överdrivet höga, hånfulla skratt från ett par av dem. Det var nog inte så illa menat som det lät, mest en besvikelse över att hela upplägget, hela planeringen, hela manuset, hade spruckit. Det skulle inte bli nån målfest det här, det skulle inte bli nån Torres-succé, det skulle kanske inte ens bli nån Chelseaseger.
Mellan upphetsningen före och den iskalla avrivningen efteråt spelades det en match också. Och den var sannerligen inte ointressant.
Chelsea kom ut med ”all guns blazing”, som lovat. Torres och Drogba däruppe. Anelka strax bakom, på topp i en mittfältsdiamant med Lampard, Essien och Mikel.
Totalt utklassad
När jag såg hur de ställde upp kunde jag lätt gått in på ett vadslagningskontor och satsat på 5–0. Vilken ruggig offensiv power.
Vilken potential!
Och vad fick vi?
Vi fick ett Chelsea som sköt ETT skott på mål på hela matchen. Vi fick en Torres, som innan han byttes ut, hade rört bollen minst antal gånger av alla spelare på planen. Vi fick en Lampard som i vänsterposition var systemets loser, totalt utklassad av den andre mäktige 8:an, Steven Gerrard. Vi fick ett uddlösare, tandlösare, fantasilösare Chelsea än på länge.
Men vi fick också en uppvisning i absolut världsklass: Liverpools organisation, Liverpools försvarsspel, Liverpools hjärta.
Jag må överdriva i brådskan, men jag kan inte påminna mig att jag under tio år i England sett Jamie Carragher bättre. Mannen var helt fenomenal när han täckte både högersidan och förstärkte mitten i en strålande backlinje. Hans tacklingar var otroligt vältajmade. Och Carra hade inte spelat en match sen i november!
– Han är ju ingen tonåring längre, så han är nog inte så pigg i morgon bitti, sa Kenny Daglish efteråt.
I morgon är han mindre ensam
Kommunikationen i gästernas försvar var avsevärt bättre än den i Chelseas. Ena sekunden höll mål-Cech på att klippa till Ivanovic för att denne skoningslöst kastade sig fram och slog bort bollen. I nästa vågade varken Cech eller Ivanovic gå på bollen – varpå Merieles sköt sitt fjärde mål på fem matcher. Jag ger skulden till Cech här.
Manager Daglish har nu fört upp Liverpool från tolfte till sjätte plats. Det finns hugg på högre. Han får folk att kämpa som dårar för honom. Merieles. Agger. Gerrard. Lucas. Den outtröttlige Kuyt. Johnson till vänster numera...King Kenny har gjort skillnad.
Det jag gillade mest i eftersnacket var att han inte tog åt sig en millimeter av äran. Han sa inte ”jag”. Han sa inte ens ”vi”. Han sa ”dom”. Och hyllade spelarna.
Torres vaknade upp till fiaskorubriker i dag. Men så fungerar det ju. I morgon är en annan dag, ge killen tid att vänja sig vid den blå färgen.
I morgon kan det vara Chelseas fans som sjunger, i morgon kan han känna sig mindre ensam.