Äta utan någon ångest större än OS-guld

Igelström slutar simma nu ska hon besegra bulimin

En djävul på ena axeln – en ängel på den andra. I mitten står en rädd, vilsen men lugn världssimmare.

För två månader sedan avslöjade Emma Igelström att hon fallit tillbaka in i bulimins helvete.

Nu berättar hon för första gången om sin kamp mot sjukdomen. Hon gör det i en öppenhjärtig intervju med Sportbladets Tina Nordlund.

– Jag ska ta farväl av mina största kärlekar. Bulimin och simningen, säger Emma.

– Nu får det vara bra.

Emma säger till fotografen, snällt men bestämt. Jag blir glatt överraskad av hennes tydlighet. Det är inte lätt att säga nej. Inte för en offentlig person som vill bli omtyckt, inte bara som simmaren Emma Igelström.

– Jag ska ta farväl av mitt livs största kärlekar. Bulimin och simningen. Jag är skiträdd, säger hon.

Vad är du rädd för?

– För vem jag är utan bulimin och simningen. Jag är rädd att misslyckas, att inte bli frisk. Rädd att gå upp 20 kilo, för det känns som att vi äter hela tiden på behandlingshemmet.

Emma har levt med sin sjukdom, mer eller mindre, i åtta år. Det började med en tränare som sa att hon var för tjock för att bli bäst i världen.

Som så många andra med ätstörningar har Emma alltid velat vara bäst i allt.

I skolan hade hon MVG i alla ämnen. I vårt prestationssamhälle ska man vara bra på allt. En bra syster, en bra dotter. Söt, duktig på jobbet. Bra överallt.

”Idrotten en fristad”

– Idrotten har länge varit och är fortfarande en fristad från utseendefixeringen och det sjukt smala idealet som råder. Inom idrotten har det inte varit viktigt att se ut som idealet utan vad man presterar som individ.

Hur känns det när du ser reklampelarna med de smala bikinimodellerna?

– Jag tar väldigt illa upp. Känner mig tjock och olycklig.

Hur har det känts att stå i baddräkt då du har simmat?

– Det har varit mycket värre att ha bikini på stranden, för då är jag privata Emma utan självförtroende. I simhallen har jag självförtroende och bryr mig inte. Men det kanske inte har varit kul alla gånger.

Vad fick dig att bli sjuk?

– Jag vet inte, men det är klart att jag blivit påverkad av det smala idealet. Det är så sjukt, för samtidigt som jag vet att det inte är ett sunt ideal så vill jag ändå se ut som dom i reklamen och på bilderna.

– Jag har alltid tyckt att jag varit tjock. Även fast jag tränat så mycket. Men det är ju för att jag jämför mig med idealet. Bulimin har varit en vän i vått och torrt. Ett sätt att kontrollera min situation.

Det var Emmas far som fick henne att inse att hon var sjuk. Han frågade hur hon mådde tills han fick ett erkännande.

Emmas moster jobbar med ätstörningar och hjälpte henne till Lövenströmska sjukhuset i Stockholm.

Hur reagerade din familj och dina tränare?

– Föräldrar känner ofta skuld. Mamma har haft svårast att förstå. Mina tränare har varit ett bra stöd och även Svenska Olympiska kommittén.

Hur kändes det att berätta för hela svenska folket att du måste sluta simma?

– Jag har aldrig mått så dåligt som den dag jag läste på löpsedlarna att jag var sjuk. Det var den värsta dagen i mitt liv. Det kändes som jag hade svikit så många och jag såg inget ljus i mörkret.

Hur trodde du att folk tänkte om dig när de såg dig?

– Det kändes som att folk tittade på mig som om jag hade pesten. Och att de tänkte ”där kommer den där misslyckade Emma”.

Inte äta alls

Emma kommer inte ihåg hur det är att leva utan att tänka på mat. Hennes mål har i åtta års tid varit att inte äta alls.

Vad har varit svårast att äta?

– Kolhydrater och fett. När jag inte ätit alls eller inga kolhydrater eller fett så har jag känt mig nöjd och stolt.

Vad har du hetsätit?

– Spagetti och mackor. I mängder. Kroppen har ju skrikit efter kolhydrater. Sen har jag fått ångest och kräkts.

Förklara vilka tankar och känslor du har i sjukdomen.

– Det är som att det finns en djävul och en ängel på vardera axeln. Djävulen är viljan och ängeln är den kloka Emma. Djävulen vinner alltid. Han säger ”ät inte fett och kolhydrater, och spy upp allt du får i dig”.

Du kallar djävulen för ”han”. Varför?

– Jag tror att det är för att jag har blivit riktigt sviken en gång livet och det var av en han.

Sedan en vecka går Emma på dagbehandling på Lövenströmska sjukhuset. Från 8.30–17.30, måndag till fredag i fyra månader. Sedan väntar två månaders utslussning.

Emma säger att hon aldrig lärt sig så mycket om sig själv som de senaste veckorna. Hon tar en tugga på smörgåsen hon beställt in, och säger sakta att hon först nu förstått hur få människor i hennes omgivning som står henne riktigt nära.

Hur mycket saknar du simningen?

– Otroligt mycket. Allt runt omkring. Resorna, kompisarna och träningen. Men inte identiteten som simmare. Jag har inte kunnat prata med mina simmarkompisar om bulimin. Det är för känsligt, de är för nära simningen.

Hur tränar du nu?

– Jag har träningsförbud, men min kropp behöver successivt varva ner från all träning. Men jag får inte simma.

Undviker fällor

Emma petar bort osten från smörgåsen och påpekar att hon inte kräkts på fem dagar. Hon berättar att det är viktigt att försöka undvika fällorna när djävulen slår till. Som när hon är ensam och inte har annat att tänka på än mat.

Hur mår du när du kommer hem efter en dag på behandlingshemmet?

– Jag bor hos en kompis, för jag klarar inte av ensamheten än. Jag har inte klarat att behålla maten på kvällarna och jag behöver inte stoppa fingrarna i halsen längre. Det räcker att jag tänker på vad som finns i min mage så kräks jag.

Hur ser dina dagar ut?

– Vi äter gemensam frukost halv nio. Vi får inte veta hur mycket det är, utan portionerna står framdukade. Maten vägs eller mäts inte.

Om ni inte blir mätta på det då?

– Vi ska vänja magen att bli mätt på den mängden. Sen är det terapi två gånger i veckan före lunch, gruppterapi en gång i veckan eller bara fritt till kvart i tolv då det är lunch. Efter lunchen är det vila två timmar. Då är det högläsning, musik, eller så sover vi. Det är som att gå på dagis, skrattar Emma.

Hon är hela tiden allvarlig när hon berättar men har samtidigt nära till skratt och kan skämta om att hon ska gå på toa och k i s s a. Inte kräkas.

Efter vilan är det mellanmål. Sedan är det skapande aktivitet (målning, göra armband, skriva dikter, tv), middag, dags att gå hem.

– Maten är nyttig och jättegod men det känns som att vi äter hela tiden, säger Emma.

Vilket mål mat är jobbigast att äta?

– Kvällsfikat som jag äter själv. Jag är så mätt och sen är det jobbigt att äta innan jag går och lägger mig.

Hur är människorna som går i din grupp?

– Alla har varit där olika länge. Det fungerar lite som i ett landslag, de äldre lär de som är nya. De allra sjukaste anorektikerna är på en annan avdelning och det är skönt.

Hur är det att vara en offentlig person?

– Jag är en vanlig tjej och inte simmerskan Emma Igelström. Simmerskan Emma ligger för tillfället på Eriksdalsbadets botten, skrattar Emma.

Har du lagt OS helt åt sidan?

– När jag blir utskriven från behandlingshemmet är OS redan över.

Hur känns det?

– Jag har ju hela tiden haft OS som mål. Direkt efter OS i Sydney började jag fokusera på Aten. Men vad är ett OS-guld värt om man inte är lycklig? Det är ju bara kul för stunden. Att kunna äta varje dag utan att få ångest, skulle göra mig mer lycklig än ett OS guld.

”En seger för mig”

– Att jag sitter här och äter en smörgås med dig utan att jag mår så dåligt över det gör mig mer stolt än ett OS-guld. Att få säga till min handledare i morgon att jag åt en smörgås på ett fik utan att kräkas är en seger för mig.

Hur ser du på din karriär?

– Det är först nu jag har stannat upp. Jag har aldrig varit nöjd med det jag presterat. Ju bättre det har gått i bassängen, desto sämre självförtroende har privata Emma fått. Varför har jag inte uppskattat alla resor, världsrekord, alla vänner och det jag presterat? I dag förstår jag hur dåligt jag har mått. Men jag har sopat mitt mående under mattan och tänkt att jag kräks bara en gång till sen ska jag sluta. Så har det fortsatt i åtta år.

Hur ser du på framtiden?

– Jag lever i nuet. Det är skönt att inte behöva planera sin dag. När jag simmade fick jag planera varenda minut på dygnet.

Hur rädd är du för återfall och vad skulle få dig att halka tillbaka tror du?

– Jag är rädd att jag blir frisk och fri, men vad händer om det inträffar någon besvikelse eller sorg i mitt liv? Tar jag ut det i mat och kräkningar igen då?

Det slutar så, med ett frågetecken.

Det börjar bli sent och Emma ska upp tidigt nästa dag, en ny dag på vägen till ett nytt liv och en ny identitet. En ny Emma Igelström.

Utan bulimin – och utan simningen.

Tina Nordlund