Vilka diskussioner, vilken förvirring – vi fick se en bisarr halloweenkväll
MANCHESTER. Folket kom denna Halloween utspökat och utklätt till föreställningen på Drömmarnas Teater, där var vitmålade ansikten, blodiga ansikten, gröna ansikten och ansikten endast en mor kan älska.
Efter matchen såg alla likadana ut.
75 223 paffa människor vandrade ut som frågetecken i De Långa Ansiktenas Natt.
Ja, ni därhemma vet ju redan:
Ni har hunnit spolat tillbaka, studerat ruta-för-ruta, spolat tillbaka igen, slagit fast sanningen (beroende på vilket lag ni håller på), slagit varandra på käften, skickat hatmejl till motståndarfansen, skickat era hånmejl till journalisterna och eventuellt också skickat brevbomber till domaren Mark Clattenburg.
Men ni skulle hört snacket på läktarna, i pressrummet och på Sir Matt Busby Road efter Nanis freak-mål i går kväll. Vilka diskussioner! Vilken förvirring! Och vilka konspirationsteorier! Kennedymordet är tydligen ingenting mot domare Clattenburgs ständiga attentat mot Tottenham.
Det enda vi nånsin kommer att vara överens om efter Manchester United-Tottenham, 2-0, är:
Vi fick se ett mål värdigt en Halloweenkväll. Det var bisarrt. Det var en skräcksituation. Det var ett spöke som tittade förbi i ett straffområde på Old Trafford, och vi får nog aldrig se det igen.
Sir Alex borde ta tag i Nani
Ska vi bena ut det hela från start till mål, från alla infallsvinklar, med mänskliga reaktioner och fel och brister, med moraliska frågor (inte minst), kan det bli så att vi måste analysera vad den där linjemannen åt till frukost i går, hur Mark Clattenburgs hårtransplantation har påverkat hjärnan och hur matchen blivit om inte en passning gått till inkast i sjunde minuten.
Spurs-Gomes gjorde fel och domarna gjorde fel, så låt oss bara säga att det blev fel till slut. Det enda som verkligen retar mig är att Nani (som för övrigt är i kanonform) fick bli Uniteds hjälte. Mannen är ju ett vandrande bedrägeri. Vilken skitstövel till fotbollsspelare. Det har inte med hans 2-0-mål att göra – det har med en hel höst full av filmningar och fusk att göra. Redan efter ett par minuter i går sparkade han sig själv på hälen, föll och började vråla och vifta på straffspark. Nani personifierar den moderna fotbollens vidrigaste sida. Jag tycker Sir Alex borde ta tag i detta, precis som han faktiskt fick bättre ordning på Ronaldo så småningom. Men för tillfället är kanske poängen viktigast?
För övrigt är jag besviken på Tottenham. Laget såg aldrig ut som om det ens TRODDE att det kunde vinna. Det vi betraktade var ett enda stort fenomenalt mindrevärdeskomplex på en grön gräsmatta. Spurs fans kanske säger att ”jamen, vi var ju rätt bra med i matchen, vi hade lika gärna kunnat vinna”, men det är trams. Den möjligheten fanns inte. Det här var Uniteds match från första sekunden, eftersom 22 spelares kroppsspråk berättade vilka som bestämde och vilka som var och hälsade på.
Drabbad av folksjukdomen
Eller, okej, 21 spelare, då. Den som bröt mönstret var Rafael van der Vaart i första halvlek. Han var den ende i Spurs som vågade gå ut på Old Trafford och säga: titta på mig! Jag är en stjärna!
Det kan bero på att han är en sån där holländare som egentligen är en räka, men som slår sig för bröstet och säger: jag är en hummer. Den typen av självförtroende är rätt bra att ha ibland.
Hade Spurs haft fler van der Vaart hade man inte spelat 68 bortamatcher i sträck (!) utan seger mot Arsenal, Chelsea, Liverpool och man United. Vilken tabellrad, alltså: 68 0 20 48.
Nu blev Rafael drabbad av folksjukdomen hamstring efter paus, vilket gör Harry Redknapps jobb lite knepigare framöver. Jag gillade dock att gamle Rödknappen visade sån klass i eftersnacket. Han hatade allt som pågick runt Uniteds 2-0-mål, ändå sa han:
– Clattenburg är en bra domare. Det som hände var en fars, ett skämt. Men det kan drabba vem som helst. Clattenburg är fortfarande en av de bästa.
Snyggt, tycker jag. Jag tror inte kompisen Sir Alex skulle varit lika förlåtande i samma läge.
Resultat i den matchen:
Rödknappen-Blånäsan 1-0. Apropå Halloween.