Wennerholm: Bengt-Åke ställer tidernas svenska landslag på isen
VANCOUVER. I natt börjar jakten på ett nytt OS-guld.
Bengt-Åke Gustafsson lagbygge är officiellt, kedjor och backpar klara.
Och jag kan bara konstatera:
Det här är det bästa ishockeylag Sverige någonsin ställt på isen i ett mästerskap.
Jag borde alltså skrika GULD och måla ut Sverige som jättefavoriter.
Men det är ett problem.
Kanada och Ryssland är ännu bättre – på papperet.
Alla här i Kanada vill se en final mellan kanadensare och ryssar, en ny klassiker av samma dimension som utmanarserien 1972.
Det passar det här svenska laget perfekt.
Jag hoppas också att vägen fram till kvartsfinal inte blir någon spikrak defilering, då svenska hockeylandslag bara mår bra av tidiga motgångar och svarta rubriker.
Bengt-Åke skiter i gruppspelet
Som när Sportbladets förstasida bestod av en bild av tre trafikkoner efter 0–5 i gruppspelet mot ryssarna i Turin. Svenskarna var rundningsmärken i den tidiga matchen och ingen trodde på guld efter den utspelningen.
Men när slutspelet startade var svenskarna som bäst.
Det är vad jag gillar med Bengt-Åke Gustafsson. Han skiter fullständigt i hur det går i gruppspelet. Han tar gärna en förlust bara för att bygga laget till kvartsfinalen. Han har insett att det är då turneringen börjar och allt som hänt innan är historia.
Nu har han det bästa svenska lag som någonsin stått på isen i en OS- eller VM-turnering.
Och det är centrarna som är det här OS-byggets ryggrad.
Behövde inte ens fundera
Bengt-Åke börjar alltid med centrarna när han bygger sina lag och den här gången behövde han inte ens fundera.
Henrik Sedin och Nicklas Bäckström är ledande förstacentrar i sina NHL- lag och tvåa och trea i NHL:s poängliga just nu.
Henrik Zetterberg är världens kanske bästa tvåvägsspelare just nu, även om han inte varit nöjd med produktionen framåt den här säsongen.
Men det är bara att kolla vad lagkompisarna tycker – Zäta är NHL:s bäste svensk i deras ögon, trots att både Bäckis och Henrik Sedin gått som tåget.
Jag gillar att han får spela med Peter Forsberg. Jag tror det kan bli en perfekt mix, där Zäta skapar yta för Foppa att hitta Patric Hörnqvists högerfattade klubba.
Samtidigt får Daniel Alfredsson chansen att utnyttja sitt fina skott bredvid playmakern Nicklas Bäckström. Alfie blir det svenska svaret på Alexander Ovetjkin.
Den fjärde centern Samuel Påhlsson har väl haft en halvtung säsong i Columbus, men alla som följt Påhlsson vet att han alltid är bäst när det gäller. Han växer alltid en dimension då det är slutspel och trafiken blir tyngre och tätare. Jag skulle inte vilja stå i vägen när han och Franzén kommer farande. Då skulle jag få tillbringa resten av OS i gipsvagga.
Vilket sagolikt hockeyland Kanada är.
Har just sett OS-premiären mellan USA och Schweiz och det var fullt i arenan. Det finns knappt en biljett kvar att köpa till OS-hockeyn.
Redan när jag landade i Vancouver möttes jag av en passpolis som var överlycklig att han kommit över en biljett till Sverige–Finland i gruppspelet. Han hade betalat 220 dollar för den – omkring 1700 kronor – och satt och räknade dagarna som var kvar till nedsläpp.
– Great game, sa han och dunkade stämpeln i passet.
Så är det i ett land där alla älskar hockey.
Århundradets händelse: hockey
När århundradets händelse skulle koras i Kanada när 1900-tal blev till 2000 var det inte akutellt med några historiska månlandningar.
Inte ens fredsdagen efter andra världskriget 1945 hade en chans. Nej, valet var självklart: Kanadas seger mot Sovjetunionen i utmanarserien i hockey 1972. Första mötet mellan NHL och det forna Sovjetunionen.
Det slog allt.
Till och med den kanadensiska femdollarssedeln domineras av hockey, då den pryds av ett gäng ungdomar som spelar hockey på en frusen damm. Det är alla kanadensares bild av fullkomlig lycka.
Nu pratar nästan alla om att den här OS-turneringen kommer att slå det mesta i hockeyväg. Jag tror de får rätt.