Som en högstadiekille som förlorar oskulden

Brenning: Det här är snubbarnas ridsport

PARIS. Jag såg precis historiens snabbaste lopp.

Tre personer gick under det gamla världsrekordet på 15 meter sprint.

Vertikalt, alltså.

OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program

Iraniern Reza Alipour är brandman på dagen och persisk gepard när solen gått ner. Det är i alla fall has smeknamn, och det är träffande.

För han ser ut som kattdjur på väg upp för ett träd i jakt på sitt byte när han i klättringens hastighetsmoment rusar upp för en 15 meter hög vertikal vägg.

Omkring fem sekunder tar varje heat. Här i OS går det snabbare än någonsin tidigare.

Tre tävlande slår under dagen det världsrekord som gällde innan spelen inleddes. Han som är snabbast blir trea.

Själv var det länge i allra högsta grad osäkert om jag ens skulle få komma hit.

Jag har nämligen ett aktivt besöksförbud mot klättergrenen bouldering. Jag får sedan OS i Tokyo inte vara närmare en pågående bouldering-tävling än 100 meter.

Anledningen är att jag gjorde våld på just den klättringsgrenen under spelen i Japan. En disciplin där de aktiva går in en och en, funderar i en evighet och sedan klättrar som bäst 1,5 meter upp. Och som sämst inte alls.

Jag jämförde den med OS i biltvätt, beskrev känslan att vara åskådare som att se någon skriva högskoleprovet och nämnde att säkerhetskontrollen vid ingången var för att hålla åskådare ute.

Det tog hus i helvete.

För klättring är stort i Sverige. Det bekräftade en kär kollega som var mer än lovligt trött på snubbar som skyltade med att de var just klättrare i sina Tinderbios. Tyvärr sa hon det först efter att mitt spamfilter nästan tackade för sig där i augusti 2021.

Sedan dess har jag ordet ”bouldering” som flaggat på alla ingående mejl, och det är nog det närmaste ett besöksförbud en journalist kan komma. Men det är något med klättring som ändå gör att jag inte kan hålla mig borta.

Efter herrarnas kombinationsmoment med lead och bouldering här i Paris får jag också rapporter om att ”kombinerad klättring OS” sökts frekvent på Google. Det är som om klättringen är snubbarnas ridsport.

Litet bland gemene man, men gigantiskt där nere i myllan.

Jag måste därför ge det en chans till och som tur är för mig har Internationella olympiska kommittén till spelen här i Paris brutit ut fartmomentet till en egen gren, och låtit lead och bouldering förpassas till en tynande tillvaro i dess skugga.

(Jag säger inte att det betyder att jag hade rätt. Men allt tyder på det).

Det ger mig chansen att se denna lilla diamant av underhållning som klättringen erbjuder. För fartgrenen är något helt annat än sitt sömniga högskoleprov till syster.

Före start är publiken, fullsatt här på klätterarenan ett par pendeltågsstationer från Stade de France, fullständigt knäpptyst. Sedan går de tre startsignalerna och efter det gäller det att spärra upp ögonen. 

För fem sekunder senare är det över.

Tävlingsformatet är också briljant. Inga bedömningskriterier, inga utdragna uppställningar med tider utan man mot man. Kvartsfinal, semifinal och final.

In i finaldagen är amerikanen Sam Watson favorit, efter att ha slagit det gällande världsrekordet under kvalomgången. 4 sekunder och 75 hundradelar tog det för 18-åringen att likt en spindel springa 15 meter rakt upp.

Det ser verkligen ut som att det är vad de gör. Springer alltså. Som fyrbenta djur löpandes över en matta när jag kommer sättande efter med en rullad tidning i handen. Det är faktiskt svårt att ta in att väggen inte bara står upp utan till och med lutar fem grader utåt.

I kvartsfinalen är Watson återigen överlägsen, och efter bara 5,65 sekunder får Julian David från Nya Zeeland packa sina väskor och åka hem till Nya Zeeland igen.

Men ännu värre är ödet för italienaren Matteo Zurloni som förlorar sin kvartsfinal med två tusendelars marginal! Han lär knappast bli muntrare av att veta att tiden 4,997 hade räckt till en semifinal i hälften av tävlingens kvartsfinalheat.

Även pauserna är tacksamt korta och i semifinalen bjuds vi på en liten aptitretare inför vad som komma skall – när alla fyra kvarvarande utmanare springer upp på under fem sekunder.

Det är förresten extra tacksamt att pauserna är korta, för av någon anledning har speakern bestämt sig för att återigen stjäla showen.

Under bouldering-momentet i Tokyo skrek han närmast förnedrande uppmuntrande ord till de kämpande aktiva. Den här gången ger han sig på publiken istället.

”Det är dags att fira klättring!!!”, vrålar han och ber sedan de måttligt roade åskådarna som faktiskt är här för just klättringen att sjunga med i Journeys ”Don't Stop Believin’”. Det är det ingen som gör.

Det här med överengagerade kommentatorer, experter och speakers är ett återkommande symptom på mindervärdeskomplex hos nyare idrotter. Som om de känner att de måste rättfärdiga sin idrotts närvaro och existens.

Det behöver inte klättringens hastighetsmoment. Den är en alldeles utsökt liten pärla som utan problem står på egna ben.

Det finns också till och med fördelar med att den är relativt ny.

En är att de aktiva här i OS-finalen representerar såväl olika stilar som kroppsformer. Att det inte redan är känt och bestämt hur en fartklättrare ska se ut.

Iranske kroppsbyggaren Reza Alipour påminner om ett litet stycke brottare, amerikanen Sam Watson om en gänglig medeldistanslöpare och indonesen Veddriq Leonardo om en liten gymnast.

Efter att ha pressats till tusendelar i kvartsfinalen mot italienaren Zurloni står Wu Peng nu för finaldagens stora skräll när han slår ut Samuel Watson redan i semin.

Amerikanen ser bedrövad ut när han efter att ha dunkat näven i toppen av väggen får se sin skylt lysa upp i rött – och efter lite mer tyst allsång slår han som i rent raseri till med ett nytt världsrekord i kampen om bronset mot den iranske geparden Alipour.

4,74.

Finalen blir en duell mellan Peng och Leonardo. En blixtrande uppvisning i hastighet, styrka och teknik. Om än en kort sådan.

För tut, tut, tut och sedan är det över. Som en högstadiekille som förlorar oskulden.

Makalösa 4,77 noteras Peng för, en tid som hade inneburit ett nytt världsrekord innan OS här i Paris men som ändå inte tillfredställer. För här är Leonardo osannolikt nog även han under det gamla rekordet – och två hundradelar snabbare än kinesen. Det är det snabbaste heatet sett till sammanlagd tid i grenens historia.

Publiken ställer sig upp för att hylla Leonardo samtidigt som Peng sjunker ner på kanten av scenen. Där sitter 21-åringen sedan och deppar tills en funktionär blir orolig för att mannen som precis visade att han kan springa vertikalt upp för en 15 meter hög vägg ska ramla ner för en två meter hög avsats.

Då reser sig kinesen upp och lunkar ut med huvudet sänkt och snart kommer indonesen springandes efter med händerna i luften.

Firandet är ändå relativt återhållsamt, och inramningen av de galna tiderna inte alls på samma nivå som när till exempel Armand Duplantis satte sitt världsrekord i stavhopp häromdagen.

Men klättringen är fortfarande ny och under utveckling. Det finns ingen lång och stolt historia som ger den tyngd. Inga äldre resultat som ger de nya relevans.

Men det kommer komma, det är jag säker på.

Det har samtidigt varit intressant att följa klättringens intåg i de olympiska sammanhangen, för den har även delat själva rörelsen.

När de tre momenten infördes som en kombinerad gren till Tokyo skapade det ramaskri.

– Fartklättring är en konstgjord disciplin, sa tjecken Adam Ondra.

– Det är som att be Usain Bolt springa maraton och sedan löpa häck, sa brittiskan Shauna Coxsey.

Diskussionen har också handlat om hur anpassningen till tävlings- och tv-format flyttat klättringen från klippor och friluftsliv till väggar och storstäder. Lite som att köra OS i längdskidor i Torsbys skidtunnel. 

Det kanske blir sportsligt rättvist och produktionsmässigt tacksamt, men vad händer med sportens själ?

Har en del av klättringens gått förlorad när det mest naturliga (att ta sig upp för en klippvägg till en lockande avsats) ersatts av det mest artificiella (industritillverkade grepp på en målad vägg)?

Hastighetsgrenen är också den allra mest kommersialiserade.

För att kunna ha ett världsrekord krävs nämligen att väggen alltid är exakt identisk med samma lutning, avstånd och grepp. 

Det finns därför bara åtta godkända producenter av väggar och en för grepp. Och väggen i sig har till och med en förutbestämd färgkod som alltid måste hållas.

(Ref RAL 7035/7001/7038/7044/9002/9018 om någon undrar).

Tävlingsformatet har förvandlat hela sporten till en inomhusgren eller en arenaidrott. Var det poängen från första början när människan gav sig i kast med att tygla världens högsta berg och brantaste klippor?

Eller har klättringen på jakt efter uppmärksamhet och pengar låtit sig själv tyglas och pryglas för mycket?

Jag vet inte, utan nöjer mig med att konstatera att hastighetsklättring är en gren värd att se på det olympiska programmet. Det tycker också den indonesiska klack som slagit läger utanför utgången för att tacka alla åskådare, konkurrenter och sympatisörer för att de kom och såg nationens första OS-guld någonsin utanför badmintonsporten.

Knappa fem historiska sekunder värda att åka över jordklotet för att se.

Så tävlar svenskarna – hela schemat dag för dag