Armand kan komma tillbaka - om han verkligen vill

MALMÖ

En gång i tiden hette det: "They never come back" - de kommer aldrig tillbaka.

Boxningsvärldsmästare som förlorat var körda. De ville, de försökte, men de kom aldrig tillbaka.

Armand Krajnc kan komma tillbaka. Bara han verkligen vill.

Muhammad Ali kom tillbaka och sen har de gjort det om och om igen.

En ändlös rad av förlorare har blivit vinnare igen.

Därför att de verkligen menat det när de sagt att de ville tillbaka. Ingen annan sport är så beroende av motivation som proffsboxning, detta ett av världens allra märkligaste yrken.

En proffsboxare kan aldrig vara en självbedragare. Försöker han lura i sig själv att han vill satsa även om hjärnan egentligen bara vill till hälften, är han en fara för sig själv.

I månader måste proffsboxaren varje dag motivera sig för att stiga upp och träna stenhårda pass, bara för att vara redo att göra ett bra jobb en dag i en framtid han aldrig kan vara säker på verkligen blir av.

Snabba ryck

Alla andra idrottsmän har en kalender med fastställda tävlingsdagar, oftast med en stor regelbundenhet, men för proffsboxaren är tävlingstillfällena få och de kan komma plötsligt eller inte alls.

Med ungefär en veckas varsel fick Armand Krajnc chansen till en VM-match. Han tog chansen, slog britten Jason Matthews och blev världsmästare. En framgångssaga som tog slut i en av svensk boxnings riktigt stora matcher genom tiderna då Krajnc förlorade mot namibiern Harry Simon i Köpenhamn. Krajnc fick definitivt besked om matchen alldeles för sent för att kunna förbereda sig maximalt och förlorade trots snudd på hemmaplan och en defensiv av yppersta världsklass.

Harry Simon har inte boxats en match sen kvällen i Köpenhamn 6 april 2002, medan Armand startade om med en märklig förlust mot ryssen Sergey Tatevosyan.

Utan att något riktigt allvarligt slag delades ut i matchen hamnade Krajnc på sjukhus i Braunschweig med två blödningar tryckandes mot hjärnan.

Krajnc var chanslös

Förnuftet sa, denna hemska dagen efter när jag besökte den av sitt boxningsstall Universum övergivne Krajnc på sjukhuset, att detta var slutet. Men proffsboxaren lockas alltid av nya möjligheter. Krajnc startade om och fick gå sitt livs största match i våras mot Sven Ottke, då en av världens fem bästa boxare oavsett viktklass.

Ottke ville - i denna sin sista match - visa sin klass och var grymt bra. Matchen var en ren uppvisning i snabba händer, snabb hjärna, taktik och bländande fotarbete.

Krajnc var chanslös utan att skakas av något slag.

Att möta Ottke om två världsmästartitlar borde vara den ultimata motivationsfaktorn, men så var det kanske ändå inte då för Armand Krajnc. Fortfarande led han av färska minnen från Simon-förlusten och de allvarliga blödningarna - även om flera läkarundersökningar klassat honom som fullt frisk. Motivationen fanns i chansen till titlarna. Samtidigt var Krajnc fortfarande inne i en jobbsituation där han drabbats av motgångar och ett lugnt familjeliv lockade alltmer för varje ny hotellnatt på bortaplan.

När Armand bestämde sig för att sluta efter Ottke-fighten andades han ut. Det var över. Men precis som för så många andra som accepterat en slutpunkt blev det en start för en groende saknad av passionen han närt till sporten i så många år.

När Krajnc drivs av en passion att vinna är han som bäst.

Pratade med ny glöd

- Jag gillar svåra saker. Då mår jag bra. Är allting lätt mår jag inte bra. Är repen av 18 karat guld fungerar jag inte. När jag var liten sprang jag i backarna med brännässlor hemma i Landskrona bara för att jag skulle testa det. Jag fattade ju att jag inte borde springa där - men jag ville, sa han i våras.

Jag träffade i går Armand med en grupp pojkboxare han coachat i en tävling i Trelleborg. Återigen pratade han med glöd om att boxas på allvar igen.

Svensk proffsboxning skulle behöva hans comeback.

Stefan Alfelt