Svensk simning kan bli världsbäst

MONTREAL. Glöm nattens finalmiss – svensk simning är redan lika bra som i förra VM.

Nästa uppgift:

Att bli bäst i världen.

Det var längesedan det fanns så många chanser som den här helgen.

Efter två dagar som var så grå, blöta och människofientliga att jag varit på vippen att göra en Ali Gerba och lämna Montreal för Sundsvall så kom solen i går. Plötsligt såg Parc Jean-Drapeaus simstadion ut som en riktig VM-arena.

Inte deppade

Josefin Lillhage (55,61) och Therese Alshammar (55,64) trögade sig bort från 100-finalen, men var inte allt för deppade över det. Hundra är ingen huvuddistans för någon av dem och?

?och om ni inte förstått det än: Det här är ett riktigt VM.

Det är väl bäst att börja med att säga det, för alla er som har svårt att hålla ordning på alla simmästerskap. Det som just nu avgörs i Montreal är riktiga VM, stora VM, VM på den långa banan.

Sedan det första (i Belgrad 1973) har Sverige bara tagit tre VM-guld på lång bana.

I helgen kan det bli ett par till.

Bara det känns skönt att skriva, för svensk simning har upplevt en minikris som hade kunnat växa sig stor.

Mediegeniet Hans Chrunak lämnade in, Therese Alshammar har åkt formslalom, Lars Frölander har – närapå – slutat, Emma Igelström gör simning i radio istället för bassäng.

Lägg till ett katastrofalt VM i Barcelona följt av ett OS utan glitter, så blev det som det blev.

Lite ångestladdat.

Sportbladet ensam

VM i Montreal kan ändra den bilden. En hel drös unga har både fått och tagit chansen, småtjejer som Josefin Wede och Petra Granlund har visat mästerskapsvirke.

Men i Sverige är simning inte tillräckligt stort för att kunna behålla publik och drag bara genom bredd och duktiga juniorer.

Man måste ha stjärnor också. Medaljer.

Sportbladet är den enda svenska tidning som bevakar VM på plats den här gången, det säger en del om hur nyckfullt intresset är. Utan bevakning minskar publiken, sponsorintresset, rekryteringen? Det är ett helveteshjul som är svårt att ta sig ur.

Därför är det ett oerhört viktigt VM som avgörs just nu.

Ynglingarna har gjort sitt – nu är det stjärnornas tur.

Josefin Lillhage visade vägen med sitt brons på 200 fritt, så stark och skön att hon numer svär över ett VM-brons på lång bana.

En badmössa i potten

Men de kommande tre nätterna ska ni ställa klockan av andra skäl.

Anna-Karin Kammerling, Stefan Nystrand, Therese Alshammar.

Kammerling är världens snabbaste fjärilsimmerska, och någon gång måste hon få visa det även på ett stort mästerskap. Jag sätter en badmössa på att hon blir tidernas första svenska om att vinna ett VM-guld.

Stefan Nystrand kör in huvudet i ett fruktansvärt (sydafrikanskt?) getingbo på 50 fritt. Men han har fått både psykiska och fysiska muskler och kan vara med och slåss om allt klaffar på lördag natt.

Och så är Therese Alshammar tillbaka.

Eller, hon har väl egentligen aldrig varit borta – men nu glittrar hon igen, harmonisk och säker och vuxen och muskulös.

Tessan har, med rätt toppning, rejäla guldchanser på både 50 fritt och 50 fjäril, och om hon lyckas är de trista åren borta för gott.

Då kan vi glömma att det någonsin regnat över svensk simning.

Sveriges guldchanser