Månsson: En riktig prestigevärvning – men en dålig affär

Allsvenskans bästa spelare för tre år sedan, plockad från en konkurrent framför näsan på andra tilltänkta topplag.

Ja, Blåvitt har slagit till med en riktig prestigevärvning i May Mahlangu.

Ett problem bara. Jag tror inte att det är en bra affär.

helskärm

Bäst att förtydliga direkt:

May Mahlangu är en av seriens bästa spelare när han är i form. Arbetskapaciteten, passningsspelet, det där speciella drivet när han transporterar bollen…när spelet stämmer är sydafrikanen en njutning att se på.

Ändå blir jag inte klok för IFK Göteborgs satsning.

Jag vet inte om Håkan Mild ville slå till med en crowd pleaser just innan han kliver av som sportchef, men jag har svårt att se vad Blåvitt ska med en innermittfältare till. Just den lagdelen, med tunga duon Jakob Johansson/Philip Haglund, var den kanske mest stabila i fjol. Bakom dem finns de spelskickliga talangerna Joel Allansson och Darijan Bojanic som båda har potential att blomma ut i år.

Mahlangu känns som ett resursslöseri, fotbollsmässigt såväl som ekonomiskt.

Spela honom på en kant?

Jo, det går förstås, särskilt med tanke på snabbheten.

Men det vore också att kasta bort potential, May är skickligare centralt i banan och är ingen typisk poängspelare som vissa verkar tro: kvaliteterna kommer bättre till sin rätt i en mer tillbakadragen mittfältsroll.

Kan ta tid innan formen infinner sig

Kontraktslängden är heller ingen önskelösning. Mahlangu vill ut i Europa, om den saken råder inga tvivel, det var bara den där hälskadan i somras som satte stopp. Blåvitts möjligheter att få avkastning på affären (som sannerligen inte är gratis) är i princip obefintlig. Så fort Mahlangu får chansen att skriva ett större kontrakt i en sydligare liga: ja, då sticker han.

Spela 4–3–3 eller sätta upp Philip Haglund som ”tia” i ett 4–2–3–1?

Tja, kanske, men jag tror inte att Micke Stahre kommer att frångå ett rakt 4–4–2, taktiken som han behärskar bäst, som grundprincip. Den läxan lärde han sig om inte annat 2012 när han försökte göra allt på en gång. Jag minns också säsongen 2010 när Stahre slet med att få in prestigelånet Sebastian Eguren i sin AIK-elva. Lösningen blev ofta att tvåvägsmittfältaren Eguren (som visserligen var sjuk och hade svårt att göra sig själv rättvisa) spelade som tillbakadragen forward i ett nykomponerat 4–4–1–1-system som floppade helt under vårsäsongen.

Man ska också komma igång att Mahlangu har varit skadad sedan i somras. Själv säger han att han är spelklar om fyra veckor, vi får hoppas att det stämmer. Men det finns en uppenbar risk att det tar tid innan toppformen sitter…

Nåväl, säsongen har inte börjat. Än så länge kan man bara spekulera.

Borde ha stannat – eller gått till MFF

Att plocka in en anfallare av hög klass är också lättare sagt än gjort, men det är uppenbart att det var i den lagdelen som Göteborg behövde investera. Och om det inte gick här och nu: bättre att hålla i pengarna och försöka igen till sommaren.

För Mahlangus del känns det heller inte som en optimal lösning. 24-åringen var inte sugen på Malmö FF på grund av dåliga erfarenheter av Åge Hareides långbollsfotboll, men om han vill spela i ett lag som håller bollen på marken så hade MFF ändå varit ett mer passande val.

Liksom att ha stannat i Helsingborg i ett år till.