”Ingen har haft större dopningsskräck än hon”
Publicerad 2012-09-02
Sportbladets Erik Karlsson berättar om tiden i samma träningsgrupp som Klüft
Ett varv runt Nya Ullevi, det är vad som återstår för en av svensk idrotts allra största genom alla tider.
Sportbladets Erik Karlsson har genom sin egen tid i Carolina Klüfts träningsgrupp fått en unik inblick bakom kulisserna.
Här är en berättelse om en sällsynt tävlingsmänniska, dopningsskräck och några ständigt återkommande frågor.
Det var vintern 1998, kanske 1999, och jag var på ett av mina första ”söndagspass” i Tipshallen i Växjö. Ett söndagspass var egentligen som vilket annat träningspass som helst för oss 12-åringar med någon lekfull uppvärmning, lite löpskolning och sen någon specifik grenträning.
Den enda skillnaden var den sista halvtimmen. Då samlades alla, även de äldre träningsgrupper som körde på samma tid, för ett gemensamt bålstyrkepass. Det gick i all sin enkelhet ut på att alla körde magstyrkeövningar i princip utan avbrott i 30 minuter under ledning av tränaren Håkan Widlund (i dag bland annat ansvarig för landslagets äldre juniorer).
Passet var rätt och slätt helt omöjligt. Vi yngre undrade vad den där demontränaren var gjord av, han tröttnade aldrig (eller han visade i alla fall det inte) medan vi andra pausade och klagade över våra smärtor. Han ”knäckte” oss alla, vecka ut och vecka in.
Alla utom en. Det fanns en tjej i 15, 16-årsåldern som vägrade ge sig. Då visste jag inte så mycket mer än att hon hette ”Carro” och att hon visst var duktig på höjdhopp.
Sex år senare ingick jag i samma träningsgrupp som den där envisa tjejen. Då var hon redan regerande världs- och olympiamästarinna och en av Sveriges största internationella idrottsstjärnor.
BBC dök upp på våra träningar
Hennes prestationer hade gått från att resultera i artiklar i Smålandsposten till att vara en av Sveriges mest omskrivna personer i internationell press. BBC dök plötsligt upp på våra träningar för att ta reda på om den där blonda spralliga tjejen verkligen var sådan i verkligheten också.
Och det är där jag också tänker ta avstamp i den här texten, i några av alla de frågor som på ett eller annat sätt alltid återkommer när det gäller Carolina Klüft.
Är hon så där i verkligheten också?
Minns ni när det snurrade som allra fortast där i början? Carro vann allt hon försökte sig på, och när alla frågade sig hur det var möjligt svarade hon något i stil med:
– Jag tävlar inte för att vinna, jag gör det för att idrott är så himla roligt.
När hon ombads försöka förstå att hon var en av idrottsvärldens största var svaret lika ofta:
– Nej, jag är bara en tjej från lilla Växjö i Småland.
Först tog hon alla med storm och blev folkkär, men nästan lika fort kom den där provocerande känslan smygande. Så kan hon väl inte vara på riktigt väl, det är säkert bara en fasad? Alla från klasskompisar till gamla släktingar tvekade.
Men det var egentligen aldrig några problem att svara. Under sex år i samma grupp kan jag inte påminna mig – och tro mig jag har försökt – en enda divalat.
För att friska upp minnet innan jag skrev den här texten hörde jag av mig till lite folk i vår träningsgrupp. Björn Barrefors, EM-deltagare i mångkamp även han, uttryckte det bäst:
– Man tänkte aldrig på att vi tränade med världens bästa idrottskvinna.
Visst, lite av spexandet med kameror och annat kanske gick till överdrift någon enstaka gång tidigt i karriären, men det visade också en av hennes absoluta styrkor som idrottare – av och på-knappen.
En mångkamp är ett mentalt styrkeprov över två dagar. Tappa fokus och allt kan vara kört. Men för att orka behålla koncentrationen måste man kunna släppa den helt också. En paradox Carolina Klüft behärskade fullt ut.
Folk utifrån som såg oss träna trodde nog inte hon var seriös när hon långa stunder under ett träningspass kunde ägna all sin uppmärksamhet åt Agne Bergvalls döttrar, Frida och Molly, som allt som oftast fanns med.
Men vad som såg ut som en avancerad barnpassning kunde på ett ögonblick förvandlas i totalt fokus och ett långt längdhopp, tungt lyft eller snabbt lopp.
Hur kan hon vara så överlägsen, hon måste vara dopad?
I Aten lekte Carolina Klüft hem OS-guldet med över 500 poäng. En fullständigt sanslös marginal i sjukamp (hon skulle exempelvis ha vunnit med ett hopp på fem meter i längdhopp) som med idrottens mest tragiska logik också fick de mest misstänksamma anklagelser att få luft.
”Man kan inte lite på någon, hon är säkert dopad!”. Jag har hört det så många gånger.
Jag tror ingenting kunde vara mer fel.
Frågan är i stället om någon idrottare på världsnivå har varit mer livrädd för dopningspreparat än Carolina Klüft.
På tävlingar packade hon ner sin vattenflaska på ett sätt i ryggsäcken så hon skulle se om någon annan rört den, på restauranger ville hon alltid ha in sitt vatten med korken obruten – allt för att ingen någonsin skulle få chansen att manipulera hennes dryck med ett otillåtet preparat.
Försenat plan blev stort problem
Som världsidrottare testas man ofta, men svårare än att klämma fram en kissburk på beställning en söndagseftermiddag är kanske att planera sitt liv månader i förväg. För att WADA ska kunna komma och göra oplanerade tester är alla världsstjärnor (i alla fall inom friidrotten) tvungna att på förhand berätta var de ska befinna sig de kommande två månaderna, dag för dag, nästan timme för timme.
En sådan planering, blandat med skräcken för att utebli från ett oannonserat test (tre missade test ger en avstängning) kunde bli stundom kaotiskt. På väg till ett läger (jag tror det var Sydafrika) ställdes reseplanen på ända och flyget ner blev helt enkelt tre timmar försenat. Jobbigt för alla som reste, men för Carro som hade lovat Wadas kontrollanter att hon skulle finnas tillgänglig på vår destination från och med ett visst klockslag blev det riktigt svettigt.
Ett ivrigt ringande och mejlande löste uppgiften den gången men jag förstår bakgrunden till att hon själv något år senare föreslog att idrottare borde få ett chip inopererat för att underlätta möjligheten att bli oannonserat dopningstestad.
Hur kan hon byta gren, hon är ju bäst i världen?
Ja, frågan ställs fortfarande till Carro med jämna mellanrum. Bortsett från diverse förbundskapteners fotbollsuttagningar till EM och VM är det få idrottares beslut som ifrågasatts så ofta, länge och envist som när Klüft, snart 25 år gammal, helt sonika valde att sluta med den gren hon totaldominerat i över fem år för att satsa på längdhopp.
Eller val och val förresten. Det Carro själv hela tiden försökte skjuta tillbaka på dem som kritiserade valet var att hon faktiskt inte hade något val.
Kroppen hade efter nio mångkampssäsonger på elitnivå inte ork och kraft till en till. Det var byt eller sluta.
Det var onda baksidor smärtande muskelfästen och en fot helt utan ledband (ett pris hon fick betala för sitt VM guld i Helsingfors där hon gjorde två tävlingsdagar med en svårt stukad fot).
Själv tyckte jag det var ett genidrag, det skulle bli spännande och se vad hon faktiskt kunde hoppa när inte fokus behövde läggas på sex grenar till. Vi hade alla sett oräkneliga hopp på träning där Agne Bergvall muntert läste av måttbandet och mumlade något om att ”det var ganska bra det där…”. Nu skulle hon dessutom kunna lyfta av lite muskler på överkroppen och bli ännu lättare.
Och som hon försökte.
Vi trodde hon var skadad
Jag tror det var i april/maj 2008 som hon kom till ett sprintpass. Hon körde bara några enstaka övningar sen bröt hon passet. Vi funderade på om det var någon skada men nej då, hon hade bara ingen energi. De senaste tre dagarna hade hon hemma i Karlskrona gått i genom en saltvattensdiet. För att rensa ur kroppen, och kanske bli av med något kilo slaggprodukter, drack hon bara saltvatten.
– Det är rätt extremt, kanske något man gör vad tionde år, som Carro själv sa när vi pratade om det något år senare.
Viljan och motivationen fanns där alltså, problemet var väl bara att hon fick mer rätt än hon själv hade hoppats på. Hon trodde inte kroppen skulle palla för sjukamp, den höll inte för längd heller.
Någonstans där under den värsta skadeperioden med den avslitna baksidan och smärtande smalbenet lämnade jag träningsgruppen.
Sen dess har vi mest haft kontakt professionellt. Senast jag å yrkets vägnar ringde upp hade OS-drömmen gått i kras i en längdhoppsgrop i Kuortane.
Bittert så klart, men karriären skulle ta slut på hennes villkor, inte kroppens.
– Jag ska fullfölja den här säsongen på mitt sätt, det får vara som det är, jag ska tävla för att jag älskar friidrott och tycker det är så himla kul, sa hon då.
I eftermiddag går Carolina Klüft ut på en tävlingsbana för sista gången, hennes insats i stafetten kan potentiellt avgöra en hel Finnkamp.
Hur det går?
Ingen aning, jag är egentligen bara säker på en sak.
Jag vet att hon kommer ha roligt.
Reporter och… sprinter
Nu jobbar Erik Karlsson på Sportbladet, men när han tränade med världens bästa sjukampare var fokus helt på friidrotten.
ERIK KARLSSON
Ålder: 25. Friidrottsbakgrund: 100 och 200-meterslöpare för IFK Växjö fram till 2010. Meriter: En seniorlandskamp, lag-EM 2009, JVM-deltagare på 4x100 meter 2006, ISM-tvåa 200 meter. Personliga rekord: 60 m: 6,86. 100 m: 10,73. 200m: 21,74 (i). Arbetar som: Reporter på Sportbladet.