Wennerholm: En kanadensare som älskade svensk ishockey

Jag glömmer aldrig Wayne Flemings svarta ögon efter en förlust.

Eller hans raseriutbrott i båset som skapade rubriker.

Men bakom den kanadensiska ytan fanns en man som älskade svensk hockey och kunde gråta som ett barn efter en förlust.

Bilden av Wayne Fleming var solkig när han lämnade Leksand efter fyra säsonger 1996. Tvivelaktiga ekonomiska affärer, gratis matkassar på Hemköp.

Ständiga rubriker om raseriutbrott och två svarta ögon som gjorde att man skyggade inför att ställa första frågan efter en förlust.

Men bilden ljög.

Vad gäller ekonomin tror jag att Wayne Fleming var helt oskyldig. Han skrev på ett avtal och fick det han var lovad, men kunde naturligtvis omöjligt vara insatt i svenska skatteregler. Det lämnar jag därhän och det är preskriberat nu, även om han (också) lämnade ett Leksand i ekonomiskt kaos.

Brann för spelarna

Men jag har sällan stött på en coach som varit så älskad av sina spelare.

Från Philadelphia Flyers gamle lagkapten Peter Forsberg till elitserierookien Mikael Karlberg i Leksand anno 1992.

Och hundratals spelare däremellan som haft Wayne Fleming som coach.

Han brann inte bara för hockeyn. Han brann för sina lag, sina spelare och till och med för sina spelares familjer.

Och han älskade Sverige och svensk hockey. Det spelade ingen roll vilken klubb han tränade.

När han lämnade var det som om han lämnade ett övergivet barn efter sig.

Kärleken och oron fanns kvar för alltid.

Jag mötte honom massor av gånger under mina resor till NHL och han gled alltid fram från ingenstans för att fråga hur det stod till med elitserien, hur det gick för lagen och vilka spelare som utmärkte sig. Men det märktes samtidigt att han var påläst. Han hängde med.

Tårögd över Leksand

Han ryckte in och räddade kvar Brynäs via kvalserien 2005, men det var det sista han gjorde på svensk mark.

Men det var hans fyra år i Leksand som skapade kärleken till svensk hockey.

De åren glömde han aldrig.

Och det är som den gamle Leksandsspelaren Niklas Eriksson berättar.

Varje gång han pratade om tiden i Leksand blev han tårögd.

Det är ingen överdrift. Det är bara en beskrivning av en man, hans passion och hans kärlek till hockeyn.