Mål: Bäst i världen

För åtta år sedan utmanade hon världsettan – nu ska Arvidssons tillbaka

MELBOURNE. 2001 mötte hon Jelena Jankovic i juniorfinalen i Australian Open. I dag är serbiskan bäst i världen.

Sofia Arvidsson hamnade ofrivilligt på tennisens berg-och-dalbana, men har nu bestämt sig för att kliva av på högsta punkten.

– Jag vill vinna fler tävlingar. Jag vill nå långt i Grand Slam-turneringarna. Jag vill mycket, säger 24-åringen.

På Queen Street i centrala Melbourne promenerar en kvinna klädd i linne och kjol. Två meter bakom henne går en man i långbyxor och jacka.

Invånarna försöker klä sig efter vädret och det är just det som gör skådespelet så intressant.

Kylande glass eller värmande kaffe?

Solkräm eller vindskydd?

Sandaler eller moon boots?

Kvicksilvret skjuter i höjden för att sedan falla snabbare än världens börser. 32 grader blir 16. Den som slumrar till i solen väcks när kastvindarna kommer farande som lavetter.

Bra om allt stämmer

Det är med vädret i delstaten Victoria som med Sofia Arvidsson.

Medan andra spelare sakta men säkert klättrar eller rasar på världsrankingen väljer halländskan att åka berg-och-dalbana – 167-113-176-67-63-102-64. Ena dagen slår hon en världsspelare för att veckan därpå förlora mot en kvalspelare som inte ens Björn Hellberg har hört talas om.

– Så har det alltid varit. Jag är en inspirationsmänniska. Stämmer allt spelar jag jävligt bra, men det kommer dagar då det inte är så. Toppspelarna gör bra ifrån sig varje vecka och har en hög lägstanivå. Det är skillnaden. Jag måste bli jämnare, säger Sofia Arvidsson.

Inför Australian Open, som inleds på måndag, har hon spelat två turneringar och blivit utslagen direkt, mot Tatjana Garbin i Brisbane och Stephanie Foretz i Sydney.

– Det var inte så jag ville börja året, men det har känts bättre och bättre för varje dag sedan jag kom till Melbourne. Det är bara att stryka ett streck över de två första tävlingarna och köra på här. Jag har höga förväntningar, säger 24-åringen.

Williams är favorit

Du möter Alisa Klejbanova i första omgången.

– Ja, det ska bli spännande. Jag mötte henne förra året, hade fyra matchbollar men fick stryk.

Så det är dags för revansch?

– Jo, jag gillar inte att förlora två gånger mot samma motståndare. Här har jag gått till tredje omgången en gång (2006). Det vore kul att gå längre än så.

Vem vinner Australian Open?

– Jag hoppas att det blir jag, så klart. Den inställningen måste man ha.

Om jag i stället frågar vem som är din favorit till slutsegern?

– Systrarna Williams är farliga, alltså. När Serena är på spelhumör är hon bäst. Hon har en helt annan kraft och tyngd än andra spelare.

Vilket är ditt mål för säsongen?

– Att nå min bästa ranking och slå mig in bland de 20 bästa. Jag har slagit topp 10-spelare och vet att jag har kapaciteten. Det är ingen tvekan om det.

Vad minns du från juniorfinalen 2001?

– Det var oerhört stort, men då var man inte lika fokuserad. Mellan matcherna gick man runt och kollade på alla stora spelare, ”Titta, där är han”, ”Titta, där är hon”... Det gav mycket inspiration. Det var häftigt bara att få äta i samma matsal som stjärnorna.

Åt specialare

Vem blev du mest imponerad av?

– Jag kollade mest på de svenska killarna – Jonas Björkman, Thomas Johansson, Thomas Enqvist. En kväll var vi ute och åt tillsammans. För mig var det fantastiskt stort. Det var på en restaurang dit Enqvist alltid åkte inför sina matcher. Han hade en egen pastarätt och ville alltid ha avocado i sin sallad. Så när han kom dit sprang kocken iväg och köpte det. Jag beställde hans specialpasta: tagliatelle med tomat, gräddsås, kyckling, broccoli och lax. Det var jättegott.

Varför blev Jankovic och inte du bäst i världen?

– Jag hoppas att jag blir det. Man är inte nöjd förrän man är bäst.

Vad måste du förbättra för att närma dig världstoppen?

– Det handlar om fysiken, om att bli mer explosiv, om att komma snabbare till bollen och hinna med i ett högre tempo. Rör jag mig bra spelar jag bra. Så är det alltid. Jag blir aldrig världens snabbaste spelare, men ett par tiondelar kan betyda mycket för mig.

Vad ska du göra för att bli snabbare?

– Kenth Olsson, Johan Wissmans tränare, ska hjälpa mig med fysträningen. Vi har kört ett par grundläggande pass och gjort några tester, så att han ser var jag står.

”Jankovic är egotrippad”

Vad har du för kontakt med Jankovic och de andra världsspelarna?

– Just hon och jag har haft ett par duster. När vi möttes i US Open uppträdde hon konstigt, la sig ner på banan och låtsades vara skadad. Hon är lite speciell. Jag umgås mer med Ana Ivanovic, som är väldigt trevlig och sympatisk. För något år sedan var jag i Schweiz och tränade med henne. Jankovic är mer egotrippad.

Förra året visades en dokumentär om Jankovic på biograferna i Serbien. Hon, Novak Djokovic och Ivanovic är ofattbart stora i sitt hemland. När Ivanovic fyllde 20 år kom tydligen Boris Tadic, presidenten, på kalaset. Du blev inte uppvaktad av Göran Persson, som satt vid makten när du fyllde 20?

– Det kanske kommer om jag blir världsetta. Ja, det får väl bli målet då.

Sofia Arvidsson skrattar, men uttalandet är lika delar skämt och allvar. Sofia har alltid varit en vinnare och vill bli det även på tennisbanan.

Som barn ägnade hon sig även åt bordtennis, simning och fotboll.

Hur det gick?

Vid 14 års ålder blev hon svensk mästarinna i bordtennis. Hon vann sydsvenska mäste rskapet i simning och som fotbollsspelare blev hon distriktsmästare – med IF Centerns pojklag.

– Idrotten gick otroligt bra. Jag har begåvats med mycket talang. Jag har faktiskt mött Dusan Djuric, han som spelade i HBK. Jag var mittback.

En elak jäkel?

– Visst, jag sparkade motståndarna på smalbenen. Sedan smilade jag mot domaren... Nä, det gjorde jag inte.

Har du ångrat att du satsade på tennisen?

– Någon gång, när man sitter ensam på hotellrummet... Tennis är jättekul när du vinner och själv får ta all ”cred”. Det är inte lika roligt efter en förlust, när du ska

förklara varför du förlorade. Det är mycket lättare i ett lag, där man förlorar och vinner tillsammans. Delad glädje är dubbel glädje. Det saknar jag ibland. Samtidigt finns det en anledning till att jag valde en individuell idrott. Jag är väl lite mer ”ego” än andra.

Du har vunnit en WTA-titel, i Memphis 2006. Händer det att du tänker tillbaka på det?

– Ofta. Den känslan vill jag uppleva igen. Det är det som driver mig när det känns jobbigt, säger Sofia Arvidsson.