Stjärnor på is

Mats Wennerholm

Skridskoåkning ska få systrarna Kallur i form

NYKVARN. Skridskoåkning.

Det ska rädda Susanna och Jenny Kallurs säsong.

Friidrottens egen version av Stjärnor på is.

– Det är jättekul och ger oss en chans att träna explosivitet, samtidigt som det inte sliter på kroppen, säger Sanna.

Det var tränaren Torbjörn Eriksson som kom på idén inför höstträningen som startade i måndags.

– Eftersom de inte kan springa så är det bättre att åka skridskor än att inte göra något alls. Och det är ganska likt sprint i accelerationen.

Hur kom du på det?

– Jag är ju väldigt idrottsintresserad och har hållit på med flera idrotter själv. Jag tycker det är intressant att vidga vyerna lite. Därför tror jag det här är ett bra alternativ, när de inte kan springa. De får inte de där stötarna som man får med sprintträning. Och det lustiga är att både Sanna och Jenny åker skridskor precis som de springer.

Det är inte Bambi på hal is, då?

– Nej, rakt fram går det bra. Jag är faktiskt imponerad.

”Sargen som sätter stopp”

Själva är de ganska självkritiska till sin egen skridskoåkning.

– Ja, vi är väl inte sådär jättebra på att göra stoppsladdar. Det är mer sargen som sätter stopp i så fall, säger Jenny.

Sanna och Jenny gick på is i tisdags och det är meningen att de ska åka skridskor ett pass i veckan den närmaste tiden.

– Jag kör omkring i ”Klabbes” gamla skridskor. De luktar hemskt illa och är två storlekar för stora, säger Sanna och syftar på pojkvännen Klas Aspling, själv gammal storspelare som gjorde sin sista säsong i Falu HC 2002–03.

Torbjörn Eriksson har även satt in gymnastik på träningsschemat i höst – också det en nyhet.

– De är ju gamla gymnaster och de får köra räck och barr för att träna överkroppen. Jag tror att de tycker det är kul också.

Det gäller att hitta alternativ, eftersom varken Sanna eller Jenny kan gå för fullt.

”Hoppas på det bästa”

Sannas stressfraktur är kvar, men efter fyra veckors vila är smärtan helt borta. 

Jenny har varit borta i nästan ett år och har inte maxbelastat sitt ben ännu.

Därför vet ingen hur de kommer reagera när de ska springa häck för första gången. Inte ens de själva.

– Nej, vi får se. Jag hoppas att det ska gå bra, men det är omöjligt att säga hur stressfrakturen i smalbenet har läkt eller hur lång tid det kommer att ta. Vi får se hur det går, men det är bara att hoppas på det bästa, säger Sanna.

– Mitt ben känns mycket bättre, men man vet  ju aldrig förrän man maxbelastat. Men jag ser verkligen fram emot att börja tävla igen, säger Jenny som vilat från friidrotten i ett helt år.

Sanna är också optimist.

– Ja, det är skönt att vara i gång och ladda för nästa säsong. Stora målet är VM i Berlin i augusti. Det är verkligen dags för en riktigt bra utomhussäsong.

Är du orolig?

– Nej. Första målet är att bli frisk. Sedan komma tillbaka och springa skitfort.