Som en överviktig, bakbunden fajter
Erik Niva: Mer stamkrig än en fotbollsmatch
GLASGOW. Historiskt sett har det funkat någorlunda att jämföra Old Firm-derbyna med en tungviktsmatch i boxning.
2015 går det sämre.
Att skicka in dagens Rangers till en semfinal mot Celtic är som att låta en överviktig och punchig fajter gå upp i ringen med ena armen bakbunden.
Alla derbystäder har sina speciella regler och sin särskilda stämning, och i Glasgow är det säregna ovanligt säreget.
Timmarna före match påminner stadskärnan mest om en nutida westernstad i väntan på revolverduellen.
De lättsamt uppsluppna derbykarnevalerna får man leta på andra platser. Här är det ödesmättat, sammanbitet, allvarstyngt. Inga klubbfärger, färre människor än vanligt och en sorts överhängande önskan om att inga civilister ska fastna i korselden när kulorna börjar vina.
”Strictly no football colours”, står det i skylten in till den ena puben. ”No football shown”, på skylten framför den andra.
Så långt bort som i Stirling – en förstad fem mil utanför Glasgow – avstår pubarna från att visa Old Firm-matchen den här dagen. Det är för mycket ilska i luften.
Ökar explosionsartat
Den lokala polisen har även gjort en poäng av att besöka kända hustrumisshandlare. Statistiken visar att den typen av brott ökar explosionsartat i anslutning till de här matcherna, och den här gången har risken bedömts som större än någonsin tidigare.
I nästan tre år har de gamla arvfienderna varit åtskilda. Under den tiden har Celtic ostört kunnat samla ligabucklor på hög, medan Rangers plundrats och dränerats på all sin kraft.
Ändå har den ömsesidiga avsmaken bara vuxit.
Lokalt har den största diskussionen inför matchen handlat om huruvida det här är det 400:e Old Firm-derbyt eller det allra första mötet, ifall Rangers ska räknas som en helt ny klubb eftersom företaget gick i konkurs och likviderades.
Redan halvtimmen före avspark dånar det också från den grönvita kurvan inne på Hampden Park:
– You're not Rangers anymore.
På ett sätt har de ofrånkomligen rätt. Det här är inte Rangers längre, på så sätt att det inte är ett lag värdigt att bära de mesta mästarnas kungsblå spelare.
Spelsugna lagergossar
För 20 år sedan spelade Paul Gascoigne, Brian Laudrup och Jonas Thern på det här mittfältet. Nu ser det ut som att de har samlat ihop några spelsugna gossar från puben, golfbanan och lagret.
Så sent som i förra månaden blev det sista kvarvarande framtidshoppet – 20-årige landslagsmannen Lewis Macleod – utread till lillepluttklubben Brentford halvt mot sin vilja.
I dagens Rangers finns nu överhuvudtaget inga fotbollsspelare. Där finns ett knippe som har varit det, några som hoppas bli det och ett knippe som låtsas vara det – men det är också allt.
Celtic är inte heller vad de har varit, men de har i alla fall Van Dijk, Brown, Johansen, Izaguirre och ytterligare en handfull spelare av någorlunda duglig internationell klass.
Två av dem är svenska.
När jag pratade med Mikael Lustig efter matchen var han nästan lite förvånad över att det hade gått så lätt, att de hade funkat att kryssa sig igenom ett derby på halvfart. Nu tog han själv ett av förvånansvärt få gula kort, men fyllde i övrigt högerkanten med både energi och kvalitet.
Guidetti en bifigur
Och John Guidetti då?
En bifigur den här gången. Återigen har han ju hamnat lite snett i en av sina låneklubbar – snacket om ett derbyhattrick landade fel, även om den här bänkningen handlade mer om hans förhandlingsstrategi än den kretsade kring hans kvaliteter.
Så länge Guidetti tvekar kring Celtic lär nog Celtic fortsätta vara restriktiva med att ge honom speltid. Nu hann han visserligen demonstrera några skvättar entusiasm och framåtanda under sitt 25-minutersinhopp, men nu när världen tittade på var det allt den fick se av den omtalade svensken.
När Guidetti väl hoppade in var själva matchen avgjord sedan länge. Kris Commons använde sin högkaratiga vänsterfot för ett inlägg och ett distansskott under den första halvtimmen, och sedan var det 2-0 till Celtic.
Resten var mer stamkrig än fotbollsmatch.
Det var tacklingar som kunnat krossa en trädstam och rensningar som gick över läktartaket, och det var framförallt öronbedövande sånger om IRA och påven, om Bobby Sands och The Billy Boys, om 400 år gamla slag och potatissvälter som tog slut för sisådär 150 år sedan.
Cupsemifinalen blåstes av. Rivaliteten i Glasgow fortsatte bort mot evigheten.