Niva: De förtjänade inga poäng
MALMÖ. En verklighet som hann ikapp, ett italienskt mästerlag som drog ifrån.
Malmö FF har rätt att hävda att de borde fått några fler domslut med sig.
De kan däremot inte påstå att de förtjänat några poäng.
Det är en sak att stampa på gaspedalen. Ska det få någon effekt måste det faktiskt finnas någon kraft kvar i motorn också.
Efter pausvilan på Nya Malmö Stadion var det som att se två dragracingbilar på startlinjen.
Signalen kom och det var dags att explodera – men i just det här heatet var det bara det ena ekipaget som accelererade.
Juventus susade in i den andra halvleken i upptrimmad överljudsfart, medan Malmö FF sävligt puttrade igång.
Turbon var förbrukad. Efter en evighetslång höst som hela tiden pendlat mellan toppvarv och viloläge fanns det nu inte längre någon tempohöjning kvar.
Istället tvingades Malmö jaga italienska skuggor. De hann inte upp i press eller in i dueller eller rätt i positioner, och Juventus bara ökade och ökade ända tills de sprang in med det där oundvikliga målet.
Vinterkrig
I det skedet kändes det som att de hade bombarderat MFF:s mål i en smärre evighet. I själva verket hade det inte ens gått fem minuter av halvleken.
Luckan var uppsprängd, försprånget etablerat. De himmelsblå segade sig sedan återigen upp i marschfart, löpte både långt och tappert utan att för den sakens skull någonsin vara särskilt nära att hinna ikapp.
Jämnast var det så länge båda parter satt fast i gyttjan.
Första halvlek bestod till stora av vinterkrig, och i ett sådant sammanhang är finska och ghananska mittfältssoldater minst lika användbara som de mest blåblodiga fotbollsaristokrater.
Så länge de bara hann in i fajterna kunde MFF:arna hantera dem. Mittbackarna och innermittfältarna gick jämnt i sina matcher-i-matchen, Robin Olsen tog både de bollar han skulle och de han egentligen inte hade någon rätt att få tag.
Rosenberg och Kiese Thelin fick ner ett par bollar, vaskade fram några halv- och kvartschanser. Forsberg vann ett par löpdueller, ett par fasta situationer skapade en del oreda.
Ville ha straff
Skulle de ha haft en straff? Borde de ha besparats det där andramålet?
Möjligen. Säkerligen.
Ingen kan anklaga den portugisiske visselblåsaren för att ha varit hemmabetonad – men ingen kan heller övertala mig att det här i första hand var en domarmatch.
Uefa – maffia?
Nja, jo, det finns ju en hel del argument att använda om vi nu ska ha en diskussion om hur den europeiska fotbollens högsta institution bidragit till att avståndet vuxit mellan fotbollens stora och små, men en enskild novemberkväll i Malmö är inget av de starkare.
Den här matchen vann Juventus för att de i grunden är ett klart starkare lag, som dessutom hade en extraväxel att lägga in när de behövde den.
Malmö FF gjorde det helt okej – kollektivt sett en treplusinsats – men det här var en kväll då de inte lyckades generera kraften att överträffa sig själva.
CL-sagan slut
De exploderade mot Sparta Prag, de exploderade mot Red Bull Salzburg, de exploderade mot Olympiakos och de exploderade mot Atlético Madrid.
Antingen fanns det nu inte tillräckligt med krut kvar, eller så hade det fuktats ner i novembervätan. Det gnistrade och sprakade, men det blev aldrig någon riktig jävla smäll.
Champions League-sagan är slut nu, utan att för den sakens skull vara över. Minnena kommer att beså över flera supportergenerationer, och de hopspelade poängen räcker till ännu en europeisk kvalfinal nere i Grekland.
Malmö FF kommer att åka dit både besegrade och decimerade, men de kommer inte att vara chanslösa.
Numera är de ett såpass bra fotbollslag att jag är trygg i att de kan hävda sig på hög internationell nivå utan att ständigt behöva överprestera.
De har hunnit väldigt långt den här hösten. Ikväll blev de förbisprungna ändå.