”För att besegra rädslan ringer jag till Boklöv”

Sportbladet testar OS-grenar Del 1: Backhoppning

För 25 år sedan förändrades sporten när en norrlänning vinklade ut skidspetsarna.

Nu ser Jan Boklöv hur kraven på underhållning har förpestat backhoppningen och hur straffet kommer delas ut i form av allt grövre skador.

Jag åkte till Falun för att skapa en egen bild.

Ett rep är virat runt mitt hjärta.

Det snörper åt, förstör pumpningen, stoppar blodflödet. Kanske är utsikten vacker från Faluns 90-metersbacke, kanske blåser snöflingor i vinden, kanske luktar backen metall. Sånt har jag ingen aning om när jag sitter här på gaten.

Jag misslyckas med en inandning.

Försöker igen – nej.

I huvudet väser en hånfull viskning ”det är bara att hoppa, hur illa kan det gå...

fegis?”. Rösten är min egen, eller kanske min chefs, och gör allt ännu svårare.

Jag blinkar och tänker på min mentors ord.

Det var norska soldater som spred backhoppningen till Sverige vid 1800-talets slut. 40 år senare var vi världsledande, Tore Edman vann VM-guld 1927 och Sven Selånger tog OS-silver 1936.

Efter ett tufft halvsekel blev det 1985. Jan Boklöv från Koskullskulle började experimentera med att rikta skidorna utåt och blev på så sätt bäst i världen. I dag hoppar alla med det som allmänt kallas ”v-stilen”, men som Jan själv kallar ”min stil”.

Inför mitt hopp bad jag honom om hjälp.

”Utvecklingen har baksidor”

Jan, hur kommer man över sin rädsla?

– Rädsla? Vad är du rädd för? Att hoppa? Ett enkelt tips är att aldrig hoppa i en backe kortare än 20 meter. Annars hinner du inte med de tre faserna: hoppa–flyga-landa.

Och om backen är kortare?

– Den skada som ofta sker när oerfarna provar är att man inte hinner landa ordentligt, så när det planar ut ramlar man på rumpan, stoppar ner händerna bakom sig och bryter en arm.

... men är backhoppning en farlig sport? Hur ser det ut för hopparna i OS?

– Säg såhär: har man varit med och skapat något så ser man också hur det utvecklas. Och utvecklingen har baksidor. På min tid insåg man att saker var farliga och de sakerna är precis lika farliga nu – men man har förträngt det. Farterna blir högre för att hopparna får starta för högt upp. Det gör att de inte hinner slutföra hoppen utan riskerar att skada sig. Det är tråkigt, men nu kommer den som fegar minst att vinna, medan den som fegar förlorar.

Hur har vi nått till ett läge där sporten är farlig för utövarna?

– Vi går i alla fall ditåt. Det som har hänt är att många som tittar på tv vill se risker. Som i störtlopp. Inte sitter man och kollar på en biltävling för att se hur duktigt de kör bilen, det är risken att det blir fel som lockar. I backhoppning tillät man förut inte så långa hopp som nu. Det är för att i dag händer inga fall, så det behövs något som lockar oss att titta på. För att behålla publiken måste man skapa nya risker, därför låter man åkarna ha högre fart än backen egentligen klarar av.

Hur slutar den här utvecklingen?

– Med skador. Inget annat. Det är tragiskt att det är så.

När ögonen öppnas har backen krympt. Den är inte längre ett helvetestorn som sträcker sig till molnen, utan en träramp med två skenor.

Ja, det är ingen synvilla, jag är vid en lägre backe. Jag spände av mig skidorna och lämnade Faluns K90-backe med darrben, nu sitter jag på toppen av Kvarnbergets K15 och vet allt om riskbilden.

Och reser mig...

De tre faserna som Boklöv bett mig fokusera på är upphoppet, flygtiden och landningen. De tre faser jag känner är panikglidandet, skräckfärden i luften och kraschen.

Skidorna sticker iväg

För det säger da-dunk när jag dräller ner i snön. Smalbenet gör ont och något går fel med handleden. Det sticker på halsen av snön och skidorna glider iväg till en fotbollsplan 50 meter bort.

– Bra, säger Per Balkåsen. Jag ska inte ens säga hur illa det gick för min son. Han var i Lillehammer och fastnade med en skida vid landningen. Då gick höftkulan ur led.

Per driver Falunklubben Holmens IF och sonen Fredrik Balkåsen är i dag en av Sveriges främsta hoppare. Ändå är han en bra bit från att få vara med i OS och kan bo i Norge mycket tack vare föräldrarnas stöd.

Per hämtar skidorna medan jag rör mig upp i rampen igen. För stillbildernas skull behövs ett till hopp, så jag sätter mig, blinkar, glömmer allt om benbrott och höftkulor, glider iväg – och da-dunkar ner i snön igen.

Ett sista försök

Det känns så lönlöst, men jag gör ett sista försök. Och minsann: jag glider, lättar, landar – och står kvar. Skidorna åker fortfarande bort till fotbollsplanen, men skillnaden är att jag står på dem.

Jag slukas av en snöhög och blir liggande. Pers svarta hund springer ikapp och tacklar mig i bakhuvudet, ett gift par går förbi, vinden tilltar.

Det är kallt men gör inte ont.