Gubbarna regerar
LONDON. Allas ögon var på Wayne Rooney och det mumlades frågor i mungipor:
Hur mår han, egentligen? Är det nåt fel på honom? Är han på väg mot nåt slags sammanbrott?
Äh, det här var goda nyheter för Super-Wayne:
Manchester United står inte och faller med honom.
Man kan ju misstänka att det faktiskt varit den där pressen på hans person som spökat på sistone. Rooney hade ett osannolikt flyt i våras och gjorde mål på allting, och följdaktligen skulle han också bli kung i VM. När det slutade i fiasko startade alla spekulationer om att han var för sliten.
Nu handlar det om att han inte har kommit igång än efter semestern, att han behöver mer speltid för att hitta formen.
Antingen för sliten eller för utvilad...det är typiskt för de riktigt stora stjärnorna, de som har enorma förväntningar på sig i varje match. Slutar de plötsligt göra mål letar alla fel och märkliga förklaringar och klankar ner på dem. Det finns inget utrymme för att vara normalbra. De bedöms efter en annan skala. Fråga en sån som Zlatan Ibrahimovic, han delar ibland hiss med Wayne Rooney: från toppen till källaren på tio sekunder.
Nu har det sagts att Rooney ska ta revansch för misslyckandet i VM och bära United på sina axlar, så som han delvis gjorde i fjol. Inte undra på att mannen ser stressad ut. Hela Old Trafford kräver storverk av honom, samtidigt som han kräver nya stordåd av sig själv. Men give him a break, han är bara en av elva spelare i laget.
Överglänstes av Berbatov
När United buslätt slog Newcastle med 3–0 i går var det alltså en slags befrielse för Rooney. Han såg ut att vara på uppgång, men han var inte i toppform och byttes ut (enligt Sir Alex förhandsplaner) mot Javier Hernandez i andra halvlek.
Rooney gjorde inga mål. Han överglänstes av andra i United, däribland Dimitar Berbatov. Han kanske fick en påminnelse om att han inte är oersättlig, att han är en del av ett kollektiv och att United klarar sig förbannat bra ändå. Det kanske var nyttigt och minskar pressen framöver.
Berbatov (som gjorde 1–0) har inte samma prestationsångest. Det hade han möjligen i fjol, men mot Newcastle såg han lika mjuk, fin och självsäker ut som han gjorde sista säsongen i Tottenham. Han spelar som en man som inte har nåt att förlora, i motsats till anfallskollegan Rooney.
De två använder sina penslar på olika sätt: Berbatov målar små, vackra vykort, Rooney täcker en laduvägg med falu rödfärg. Eller om ni vill: Berbatov jobbar med pincett, Rooney med bultsax. Jag tror de kommer att komplettera varandra fint den här säsongen.
Giggs otrolig
United såg bra ut annars. Om det utdelades stilpoäng i fotboll skulle laget få premiäromgångens bronsmedalj, efter Tottenham (guld) och Chelsea (silver). Men det är inte konståkning det handlar om, det gäller att få jobbet gjort och det blev som väntat en professionell, kliniskt ren trepoängare på Old Trafford.
Många rubriker i dag kommer att handla om Ryan Giggs, 37 i november. Han hoppade in och gjorde mål för 21:a säsongen i rad. Det är helt otroligt. Jag brukar dra till med att Giggs har den känsligaste vänstern efter John McEnroe, Phil Mickelson och Mikael Appelgren, men ingen av de tre sistnämnda kan skjuta ett mål som 3–0 i går.
Och notera då att Giggs spelades fram av Paul Scholes, snart 36. Det blev en hjärtlig kram mellan de två veteranerna i Dad´s Army. Och ingen mådde bättre än överste Ferguson på tränarbänken.
Newcastle? Bra tendenser av Andy Carroll och Jonas Gutierrez, som är så snabba att de kommer att spelvända in en del poäng i höst. Däremot tvivlar jag på att det defensiva mittfältsparet, illbattingarna Alan Smith och Joey Barton, håller i längden. Det kommer att bli en del gula och röda kort där.
Barton kom i Clark Gable-mustasch och påstod att han inte tänker raka sig förrän Newcastle vunnit sin första match i ligan. Kan möjligen dröja ett tag, men jag tror ”Skatorna” klarar sig kvar.