Sanningen om livet i syndernas högborg

Bordeller, partybussar och frosseri

PARIS. Här öppnas dörrarna till idrottsvärldens mest mytomspunna plats.

Ett kloster på dagen.

Ibiza på natten.

Rapporteringen kring OS-byn har återkommande handlat om synder. Mest uppmärksamhet fick en artikel i ESPN:s Body Issue där amerikanska fotbollsmålvakten Hope Solo och skytten Josh Lakatos beskrev livet bakom murarna.

– Jag har sett folk som haft sex ute i det fria, på gräsmattor och mellan byggnaderna, sa Solo.

– Jag drev en bordell i OS-byn! Jag har aldrig sett så mycket sedeslöshet, berättade Lakatos.

Men kan det verkligen stämma? Är det omoralens högborg vi nu står mitt i? Uppenbart är i alla fall att galenskapen flyttat in.

För i en nybyggd lägenhet står två fotografer och dokumenterar en säng i kartong.

De är två av totalt 200 journalister som under fyra timmar släppts in bakom murarna till en av idrottsvärldens mest hemliga platser. En återuppstående stadsdel omgärdad av rykten och skvaller, men med invånare tystade av rigorösa avtal om foto- och filmförbud.

Tills nu.

För dels har den Internationella olympiska kommittén lättat på reglerna i OS-byn (de aktiva får numera fota och filma, men bara om de gör det fult nog för att inte reta tv-bolagen). Dels har vi tre dagar innan invigningen i Paris fått närmast fri rörlighet.

De tänker vi på Sportbladet inte spendera i en kartongsäng, för det är trots allt nedanför de höga fönstren allt påstås hända.

Ambitionen med OS-byn i Paris är att ingen idrottare ska behöva lämna den. Här finns tvättinrättningar, restauranger, caféer och träningslokaler i ett bostadsområde som byggts efter visionen om hur alla liknande kommer se ut 2050.

När de aktiva ändå måste ta sig utanför murarna ska träningsmöjligheterna inte vara mer än 20 minuter bort och tävlingarna inte längre än en halvtimme. För att möta det målet har vägarna till och från området stängts av och de större asfaltssträckorna försetts med speciella filer för OS-bilarna.

De största trafikfarorna hittar vi istället inne i OS-byn.

Först vinglar en dam från Kazakstan förbi så ostadigt att det bara kan vara minuter sedan hon lärde sig cykla och inte långt senare flörtar tre australienska skejtare och en cyklist från Turkmenistan flitigt med faran.

Men värst är ändå tre snubbar från Niger som håller på att ställa till med OS största försäkringsärende när de likt Alberto Tomba med ögonbindel tävlar mellan andra aktiva längs byns paradgata.

Det är ett under om ingen skadas här bland framrusande cyklar och susande elbilar de närmaste veckorna. Här drivs förresten allt av elektricitet, och det är slående hur tyst stadsmiljön blir. Ända tills killarna från Niger gör ett litet misstag...

Utanför matsalen hittar vi två personer som redan är bekanta med de här farorna. Där spelar nämligen en lettisk extremcyklist in innehåll till sina sociala medier, med en orolig österrikisk kollega tätt intill.

– Ni vet att det här är farligt, vädjar österrikaren till fotograferna som suktar efter fler snurrar.

Det verkar dock inte besvära OS-hoppet från Lettland nämnvärt när han ger sig iväg på en ny vansinnesfärd mellan de olympiska flaggorna. Stopp tar det först i dörren till kantinen där den manliga vakten vänligt informerar honom om att det är förbjudet att ta med cyklar in i matsalen.

Det påminner om en scen från en mellanstadieskola, och det är inte det enda här som för tankarna till just barn. Intill kantinen finns nämligen deltagarnas lekrum.

Till vänster innanför dörren kan de aktiva ta lustiga selfies med hjälp av en förvirrad uppsättning speglar, bortom den sjunka ner likt en lektionsskolkande 14-åring i stora svarta saccosäckar och längst in i hörnet låta sig hypnotiseras av ett lotterihjul.

Rakt mitt emot spelar en aktiv från Ghana tv-spel, intill honom ställs en rumän mot en jamaican i bordsfotboll och bakom dem kastar en indier basketbollar. Allt samtidigt som en man från Benin försöker förstå hur han laddar ner deltagarnas egen mobilapplikation.

Beninmannen har en bit kvar till datorkörkortet. Men ändå inte lika långt som den argentinare som sånär prejar oss utanför det amerikanska parkeringsgaraget har till ett vanligt körkort.

Jag hinner gå igenom alla mina (två) spanska svordomar i huvudet men inser snabbt att det vore dumt att ta chansen mot en OS-atlet. Vi rör oss istället vidare mot ett tillsynes öde betonghus där det ska visa sig finnas välkommen förstärkning.

För på andra sidan bron, under överseende av en kinesisk panda, står den bleka skapelsen till byggnad där arrangören dumpat hela Paris-regionens behov av brandsläckare.

Men det är inte det vita pulvret vi tror oss ha nytta av i vår kamp mot sydamerikanen, utan de världsklassboxare som tränar framför släckarna.

Längre bort ser vi också belgare med ryggsäckarna fulla av badmintonracket och en hel bunt fransmän med landhockeyklubbor. Allt är som ett sommarläger för förvuxna barn.

Vuxit har också de turkiska basketspelare som nu tar vägen förbi det informella boxningsgymmet.

Kroppar som mobilmaster, halsar som teleskop och runt dem skor stora nog att bära ett helt lag gymnastikdamer ner för Seine under fredagens OS-invigning.

Skulle skorna trots allt inte flyta kan annars de spanska handbollsherrarna flytta vattnet med hjälp av medicinbollarna de nu testar det nya gymgolvets hållbarhet med. Ljudet är dock ingenting i jämförelse med stötarna tyngdlyftaren från Samoa ger ifrån sig när hon jonglerar skivstänger intill.

Här släpps vi inte in, men kan genom fönstret ändå ägna oss åt vår nya favorittävling: Gissa sport på kropp.

Basketspelarna är lätta, simmarna något kluriga men de fyra danska handbollsspelare vi strax innan gnuggat axlar med i världens smalaste (?) trappa hade lätt kunnat misstas för såväl rugbyspelare som roddare eller romerska bronsstatyer.

Beröringen är brysk, men det är ändå det närmaste vi kommer intimt umgänge under våra fyra timmar i byn.

Andra kommer dock säkerligen ha större lycka.

Under OS i Sydney 2000 påstås de 70 000 kondomer arrangören tillhandahöll ha tagit slut, och visst går det att förstå om idrottarna behöver få någon typ av utlopp efter att ha levt med strikta dieter och maximal press. Många gånger dessutom under flera års tid.

Lika lätt är det att dela internationell medias fascination över det.

För bara tanken på vad som kan ske när världens mest explosiva, uthålliga, pricksäkra, muskulösa och viga människor i det tillståndet stängs in bakom murar på en extremt liten yta – med filmförbud (förut) och någon slags informell tystnadsplikt (fortfarande)... Det är en fantasi som hade inspirerat illustratören bakom Kama Sutra-boken till så många nya stordåd att Sjöwall/Wahlöös Beck-serie snart skulle framstå som en pamflett i jämförelse.

Det är dock väldigt lite som är sexigt med de rum de här nyskapande gymnastikgrenarna i så fall är tänkta att äga rum i.

Sängarna av kartong är så hårda att du står upp igen innan du hunnit lägga dig ner, lägenheterna så få att 16 handbollsdamer ska packas in i två boenden (alla spelare utom en stackare som måste ha tagit med cykeln in i matsalen och därför tvingas sova med ledarna) och temperaturen i rummen så hög att Sveriges meteorolog placerat egen utrustning på taket för att kunna tipsa de aktiva om när det är dags att dra för jalusierna.

Doften i trapphuset påminner samtidigt om en djurmatsaffär och inredningen är snällt sammanfattad begränsad.

En styling värdig en studentlägenhet på CSN-budget. Precis som köken som än så länge gapar helt tomma i väntan på att de permanenta invånarna ska ta över.

Här påstås osannolikt nog ändå allt idrottarna bett om finnas.

Innan spelen tillfrågades nämligen 53 tidigare aktiva från 24 olika länder kring vilka behov invånarna i en OS-by har. Resultatet blev ett manifest som till och med hade provocerat ett par föräldrar med övervåningen full av tonårssöner.

Här står hur idrottarna måste tas om hand, hur alla deras behov måste tillgodoses och hur volontärerna ska se till att idrottsidolerna känner sig ”unika och värdesatta”.

Samtidigt visar åtminstone en tidigare aktiv också självinsikt genom att beskriva hur idrottarna ”är lata och oroar sig över minsta lilla ansträngning”.

Det rimmar illa med sexryktena, men så länge jag kan minnas har rapporteringen från OS-byn ändå nästan uteslutande handlat om mat, fest och kroppskontakt. Det är synd, för under vårt besök får vi också se en annan bild av bostadsområdet som är ännu mer förtjänt av att belysas.

I ett hus hämtar en israelisk idrottare sin tvätt samtidigt som två kubaner joggar förbi och ett gäng afghaner smaskar i sig varsin isglass. Vid ingången till matsalen byter i sin tur en man från Mauretanien pins med en kazak.

Här bor de alla innanför samma murar, i lika varma rum och på lika hårda sängar. Japaner och jamaicaner. Sudaneser och saudier. Brottare och basketspelare. Idoler och talanger. Multimiljonärer och bidragstagare.

Det var också något de tidigare idrottarna själva tryckte på i manifestet inför spelen. Att sociala ytor måste finnas där alla tillsammans med kollegor från andra idrotter och nationer kan titta, jubla och njuta av spelen tillsammans. 

De beskrev hur interaktioner mellan kända och mindre kända idrottare ska uppmuntras och gav exempel på vad som kan hända när olika typer av möten möjliggörs.

”I Sotji 2014 såg jag idrottare från länder som är geopolitiska motståndare sitta tillsammans och diskutera och debattera på ett respektfullt sätt. Det var otroligt att se”, vittnar en tidigare aktiv om.

Här i Paris OS-by finns som sagt också israelerna. Visserligen i en extra kameraförsedd byggnad som städats från tecken på vilka som bebor den men trots allt fortfarande bara ett stenkast från de palestinska flaggor någon hängt längst upp i USA:s hus.

Någonstans kanske också de ryssar som är här och tävlar under neutral flagg tränar, äter och promenerar sida vid sida med de ukrainare som tapetserat balkongerna på sitt hus med sina stolta flaggor och skyltfönstren på bottenvåningen med lyckönskningar från skolbarn på hemmaplan.

En av teckningarna föreställer en person som i ena ögonblicket är en OS-fäktare på medaljjakt i Paris och i nästa en kamouflageklädd soldat med ett barn hukandes nedanför geväret i famnen.

Men kanske är det också de här, på andra platser närmast otänkbara, mötena som bortom alla elbilar, återvinningsbara sängar och klimatbesparande mat den här byn är uppbyggd av är det allra viktigaste av visionen för ett bostadsområde i 2050.

”Men sexet då?”, undrar Kama Sutra-illustratören så klart ändå. Hur var det nu med de där bordellerna?!

Jag vill ogärna göra någon besviken, men under de fyra timmarna vi får i OS-byn är det ingenting annat som vittnar om en kommande brottningsmatch än just brottarna. Men det betyder inte att ryktena inte stämmer.

Nere vid kajkanten mot Seine har nämligen ett festområde byggts upp som påminner mer om rivieran än Paris. Än så länge finns det bara några kanotslalomåkare med alkoholfri öl här i stolarna, men snart kommer det att förändras.

Inför spelen har by-chefen Laurent Michaud bekräftat att intimitetsförbudet som rådde under de covid-präglade spelen i Tokyo för tre år sedan hävts (som en naturlig följd har också de sexsäkra svenska OS-kläderna tack och lov designats om), och rykten säger att det redan börjat gå vilt till här i Paris. Så vilt att den tyska logistikchefen är pressad efter att ha placerat sina idrottares boende ovanpå det här på nätterna gungande rivieraområdet.

Det verkar faktiskt vara precis som en tidigare aktiv vittnar om i manifestet: ”Så fort tävlingarna är över skiftar vi från kloster till Ibiza på 24 timmar”. Uppe vid den stimmiga entrén till området har Kenyas rugbylag också redan satt tonen genom att dansa in på området med en stor bandare.

Festen kan börja, och för att inte störa tyskarna allt för mycket kommer idrottarna så fort de tävlat färdigt här i Paris också bussas ut från byn till andra festplatser runt om i staden. Allt för att kunna dansa, fira och festa även utanför syndens högborg.

För det går efter fyra timmar innanför murarna inte att dementera att OS-byn faktiskt är just det. Men inte heller med säkerhet bekräfta det.

Vad som däremot står alldeles klart är att den i vilket fall också är så mycket mer. En mötesplats på alla sätt och vis. Ett bostadsområde värd att stå som framtidsvision.

OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program