Niva: ”Platsen där jag började finns snart inte längre”
Uppdaterad 2019-07-11 | Publicerad 2019-07-03
14 unga människor tog livet av sig på ett år. Tyngda av livet i ett isolerat gruvsamhälle vars existensberättigande också är dess oundvikliga undergång.
Erik Nivas uppväxt i Malmberget är en viktig del i hans sommarprat som sänds i eftermiddag.
– Platsen där jag började finns snart inte längre, säger Sportbladets krönikör i ”Sommar i P1”.
– Jag kommer från en plats som inte räknades i går och inte existerar i morgon.
Så inleder Sportbladets krönikör Erik Niva sitt sommarprat i ”Sommar i P1", som sänds klockan 13.00 i dag i Sveriges Radio P1.
Under det en och en halv timme långa programmet försöker krönikören att göra ett personporträtt på sig själv genom att använda tio nyckelord som han själv använder när han skriver personporträtt. Bakgrund, karaktär, vägskäl, framgångsfaktorer, dörröppnare, motgångar, konflikter, svagheter, motståndare och utmaningar.
Niva kommer bland annat in på tidigare konflikter på arbetsplatsen, sin egen individualism, cynism och farhågan att bli ensam under sin skildring av sig själv som person och fotbollsjournalist.
”För varje år kom det närmare...”
Han öppnar också upp sig om sin egen uppväxt i Malmberget.
Hemorten i Gällivare som han beskriver som glömd och neglegerad av övriga världen till den nivån att den inte ens fick plats på väderkartorna. Också en plats som förr eller senare skulle försvinna när gruvhålet som livnär orten blir allt större.
– Vi visste att hela samhället skulle raderas inom någon generation. Att gruvhålet skulle tillåtas att sluka vartenda ett av våra föräldrahem, varenda grusplätt där vi spelade fotboll, varenda gathörn där någon av oss fått sin första kyss. Det var en del av kontraktet att bo i Malmberget. För att om samhället skulle finnas behövde malmen brytas. Men för att malmen skulle brytas måste samhället samtidigt rivas. Och stängslet kom närmare, för varje år kom det närmare, berättar Niva.
”Vi pratade inte”
Under ett år var det 14 unga människor som inte orkade med vetskapen. 14 unga människor som tog livet av sig i orten. Minnestunderna i aulan var många.
– Själva pratade vi aldrig om det. Det är klart vi nämnde det, men vi pratade aldrig om det. Jag var 16 år när allt det här var som mest intensivt, säger Niva och fortsätter:
– Jag minns en söndagsnatt då en kille i klassen ovanför hoppade från sjunde våningen på punkthuset där jag själv gått mitt sista förskoleår. Han råkade landa på en buske som bromsade fallet och vaknade visserligen upp mörbultad, men utan att ens ha brutit någonting. På måndagsmorgonen gick killen till skolan som om inget hade hänt. Och vi pratade inte mer om den saken. Vi pratade inte om den saken över huvudtaget.
”Ingen väg tillbaka”
Samtidigt var och är Malmberget en plats som format Niva som person.
– När jag rannsakar mig själv vet jag att så många av mina ryggmärgsreflexer och attityder kommer från det där gruvhålet 1 300 kilometer norrut, säger Sportbladetkrönikören.
Ett gruvhål som alltså snart bara är ett gruvhål.
– För mig finns det ingen väg tillbaka för jag har inget att återvända till. Avvecklingen och evakueringen av Malmberget är så gott som klar nu... Själv är jag inte riktigt klar med hur jag riktigt känner inför det. Den här slutgiltiga rotlösheten.
– Platsen där jag började finns snart inte längre.