Sluta babbla, spela fotboll
Wennman: Ibland behöver det inte vara så märkvärdigt – det kan räcka med billiga ingredienser och ett stabilt recept
BIRMINGHAM. Vi såg Alex mot Sir Alex.
Vi såg Sebastian Larsson mot Wayne Rooney.
Vi satt i ett råtthål vid namn St Andrews och drömde om komforten på Old Trafford.
Vi såg kålsoppa spela 1–1 mot det franska köket.
Ibland behöver det inte vara så märkvärdigt.
Det kan räcka med billiga ingredienser och ett stabilt recept. Det är Birmingham City ett utmärkt exempel på.
När The Blues tog poäng av självaste Manchester United i går var det lagets tolfte raka utan förlust. I de nio senaste matcherna har managern Alex McLeish startat med samma uppställning. Och en absolut ryggrad i detta sensationslag är mittbacksparet Roger Johnson och Scott Dann, som tillsammans endast kostat Birmingham 8,5 miljoner pund, samt målvakten Joe Hart. Som bara är på lån från Manchester City.
Billigt, enkelt, stabilt.
Samtidigt ställde Manchester Uniteds boss Sir Alex Ferguson upp med sin 100:e (!) nya uppställning i rad. Han använde från start bara fyra spelare från laget som fick stryk av Leeds i FA-cupen. Han hade råd att ha stjärnor som Michael Owen och Ryan Giggs på bänken, trots frånvaron av till exempel Dimitar Berbatov.
Dyrt, tillkrånglat, pressat.
Som kålsoppa versus nåt tjusigt franskt, alltså.
Jag drar den jämförelsen eftersom jag faktiskt provade båda delarna i går.
Fenomenalt gott i svinkylan
Vi fick kålsoppa i pappersmugg i paus på St Andrews, och den smakade fenomenalt gott i svinkylan. Den vann lätt mot de två korslagda morötter, den sprittsade potatisklick och den lilla sega köttbit jag betalade dyrt för på fransk krog innan matchen.
Jag brukar inte gå på franska krogar innan matcher. Men jag hade inget val. På Broad Street i Birmingham rådde nämligen krigstillstånd.
På de vanliga haken utanför mitt hotell var det full mobilisering. Eftersom Man United var på besök med 4 000 supportrar (varför lägger man en sån riskmatch en lördagkväll?) stod de största, värsta Blues-monstren uppradade längs husväggarna på spaning efter fiender.
Folk som gick in nånstans för att få en burgare eller nåt enkelt blev utsatta för korsförhör. Andra, som uppenbarligen kom från Manchester, blev jagade nerför gatan av en flock vilda, tjutande djur.
Jag lovar, det var inga snygga scener. Dom där pojkarna var inga svärmorsdrömmar. Brrr.
Birminghams värstingar har alltid haft ett förfärligt rykte, så jag vet inte om man kan säga att hela klubben, fans inkluderade, har kaxat till sig på sistone. Men eftersom nykomlingen går så bra i Premier League så sprider sig kanske ett smärre storhetsvansinne ner till mannen på gatan.
Och de ska kanske passa på medan de kan.
Total dominans i första halvlek
Det är ju egentligen ofattbart att Birmingham, med sin uppställning, kan spela oavgjort mot ett United som åker ner till Midlands och har 67–33 i bollinnehav, 12–2 i hörnor och 10–5 i målchanser. Alla som såg Uniteds totala dominans i första halvlek begriper vad jag talar om.
Ändå kändes det på nåt märkligt sätt som om Birmingham varit närmast segern efteråt. Det hade inte med Darren Fletchers utvisning att göra (det andra gula var löjligt, men han hade liksom samlat ihop till det) eller de sex tilläggsminuterna (var kom DOM i från?) ...det blev bara på det viset att Birmingham gjorde sitt 1–0-mål (Cameron Jerome) när United var som bäst, och United gjorde 1–1 (självmål) när Birmingham äntligen börjat våga spela ett eget spel.
Annars var det mest slå-ifrån-sig. Få lag i ligan är bättre än The Blues på just den detaljen. Alla hjälper till, alla är dödspiloter, alla täcker skott i försvaret som om de vore Börje Salming.
Larson undgår inte kritik
Därför blir också en man som Sebastian Larsson reducerad till en rätt medioker figur såna här gånger. Han får få tillfällen att visa sina offensiva kvaliteter. Det är bara att slita och jobba och knega, upp och ner.
Ni som följer den här spalten vet att jag har hyllat ”Bissen” i ett par år nu, men han ska inte undgå kritik bara för att han är svensk:
Jag avskyr att se detta viftande med armarna, pekande och tjatande på domarna. Dom där dumheterna har ingenting med
”ledaregenskaper” att göra. Det är bara irriterande att betrakta. Det är som att se Fredrik Ljungberg när han var som värst.
Ta ner händerna, sluta babbla och spela fotboll!