Sämsta möjliga tajming
Niva: Nu väntar en derbysmäll
En vd kan avgå.
En spelare kan inte längre gömma sig.
Det är ödeshelg i Stockholm – och spelar du i Hammarby eller Djurgården står du inför ett av ditt livs värsta prövningar.
En stor del av människorna i huvudstaden hoppas på dig, ber till dig, drömmer om att du ska lyckas.
Du vet att du lär göra dem oerhört besvikna.
Skulle man göra en guidebok till säsongen från helvetet skulle den väl ha ganska precis det här innehållet.
Vi har ju rubbet här, vartenda tänkbart kapitel.
En ihålig spelartrupp. Orealistiska förväntningar. Usla resultat. Dålig ledning. Bortslumpade nyckelspelare. En sparkad tränare. En avhoppad ordförande. Fascistoida supporterfalanger.
Och nu... en vd som sägs avgå med absolut sämsta tänkbara tajming.
Det är för tidigt och för grumligt för att tycka något om det – vi vet fortfarande inget om hotbilder och bakgrunder – men finns det nu kvar någon enda aspekt som skulle kunna göra Hammarbys mardrömsår 2009 ännu värre?
Just det, ja. En riktigt saftig derbysmäll.
Hammarbys spelare vet ju själva om att de förmodligen springer på den redan i morgon.
De är livrädda just nu. De går runt med en känsla som brukar beskrivas som en av de värsta en idrottsman överhuvudtaget kan bära.
Tydligast blir den ofta i boxningsmatcher.
Någon gång efter att de första ronderna är avklarade och kombattanterna har känt färdigt på varandra så kommer en av dem att fyllas av en sorts hemsk panikskräck.
Han har just insett att han är svagare än sin motståndare.
Kanske har han förberett sig sämre, kanske har han lagt upp taktiken fel, kanske är han rätt och slätt fysiskt underlägsen. Det kan egentligen kvitta vilket.
Han kan ändå inte fly ifrån insikten att han kommer att förlora.
Vet redan att de är sämre än AIK
I morgon ska elva Hammarby-spelare gå in inför rullande tv-kameror och ett välfyllt Råsunda för att spela klubbens
mest ödesmättade derby det här årtusendet.
De behöver inte vänta till något avgörande sekvens i mitten av den andra halvleken för att begripa sig på styrkeförhållandet.
De vet redan att de är sämre än AIK.
De inser att de förmodligen kommer att tvingas böja nackarna och lomma ut mot den grönvita kortsidan för att möta all besvikelse och frustration, samtidigt som Norra Stå vajar guldsvart på andra sidan planen.
Men i ett derby kan ju allting hända, sägs det. Då spelar inte tabellen någon roll. Då handlar det om vilka som vill mest och visar mest hjärta.
Tjavars. Det är klyschor som fungerar till en viss gräns, och i det här fallet är den nog redan passerad.
Ändå antar jag att Hammarbys spelare måste klamra sig fast vid dem.
Det är deras skyldighet att försöka lura sig själva, att försöka bygga upp en chans som egentligen knappt finns – och bortom derbynas speciella hjärta-smärta-retorik är det svårt att hitta så värst mycket realistiskt hopp.
Djurgården mentalt i Superettan
Några hemliga äss finns inte att dra fram ur Thom Åhlunds träningsoverallsärmar.
Vad vi sett är vad vi får.
Individuellt sett hade knappt en enda Hammarby-spelare haft någon möjlighet att platsa hos motståndarna.
Kollektivt har inte laget fungerat på hela säsongen. Ändå måste matchen spelas. Ändå måste – MÅSTE! – matchen vinnas. Jag avundas verkligen inte Hammarbys spelare.
Jag hade för den delen inte varit så särskilt sugen på att dra på mig en blårandig tröja heller.
Just den här helgen slipper visserligen Djurgården den där extra tyngden av ett skadeglatt AIK hängandes över axeln – och i det här skedet ska verkligen inte den betydelsen underskattas – men förlorar tabelljumbon mot Örgryte på Stadion i eftermiddag är det ändå en klen tröst.
Då spelar Djurgården i Superettan nästa säsong. I någon mån tycks klubben redan ha förlikat sig med det. Veckan har handlat betydligt mindre om måstematchen än om striden om styrelserummet.
Ingen guldkant över helgen
Tankarna tycks nästan redan ha släppt den blekbistra hösten 2009, och istället styrts iväg mot en gyllene framtid två, tre eller fyra år bort.
Vissa andra kan ju vara där redan om en dryg vecka.
Men det är som det är med AIK och deras drömmar om guld – inte förrän framåt söndag eftermiddag kommer helgen att handla om dem.
Först ska några skärseldar brinna, några Superettan-regn ska falla.
Jag har sett vilka moln det är som har dragit ihop sig ovanför staden inför just de här dagarna.
Det är inte någon guldkant på dem.