J-O Waldner tog avsked till bordtennisen

Stefan Holm

Slutkapitlet innehåller en seger och ovärderliga minnesbilder från Liljeholmshallen, O’Learys och partybåten Molly.

38 år efter ligadebuten satte Jan-Ove Waldner, 50, punkt för sin fantastiska karriär.

– Det här var en skön avslutning, säger pingiskungen.

Klockan har passerat 22.00 när Jan-Ove Waldner gör entré på O’Learys vid Liljeholmstorget och placerar trunken bakom ett av matbåsen. Han går fram till baren, beställer en öl och får en applåd av alla nära och kära som har samlats för att hylla en av Sveriges största idrottare genom alla tider.

J-O skrattar, rör sig mellan borden och pratar med gästerna. Han är glad, men samtidigt väldigt, väldigt lättad. Själen ler, kroppen värker.

– Jag är jäkligt glad att det är slut. 10-15 minuter efter matchen kunde jag inte stå, och det är inte kul, säger han till Sportbladet.

”Jag spelade okej”

38 år efter elitseriedebuten för Spårvägen besegrade 50-åringen både ryggproblemen och Rekords Simon Arvidsson med 3–2 innan han föll med 1–3 mot Andreas Törnqvist.

– Jag var lite osäker på min form och tänkte inför matchen: ”Tänk om jag blir överkörd, om det blir 11-2, 11-4, 11-6.” Jag spelade okej, men gör mycket fel, som på upplägg när jag ska stänga matcherna. Jag klarar inte det. Jag klarar inte ens att fokusera i början av andra set. Jag blir mer pajas. Koncentrationen försvinner.

200 åskådare är en bra publiksiffra för Spårvägen. När klubbens och svensk bordtennis största talang avslutade karriären kom det dubbla, och fler hade inte fått plats. Drygt tre och en halv timme före matchstart hade de första fansen börjat köa utanför Liljeholmshallen.

Jan-Ove Waldner var tacksam över allt stöd och hyllades både före och efter matchen. Taket höll på att lyfta när publiken applåderade och skrek hans namn i samband med presentationen.

Hyllar familjen

– Det här var kul för mig, kul för klubben, kul för alla runt omkring och framförallt kul för pingisen. Ja, det betyder mycket för bordtennisen. Hockeyn och fotbollen är så stora, så det är svårt att få utrymme i media.

Efter matchen, när Jan-Ove Waldner själv fick en möjlighet att greppa mikrofonen, kallade han fram mamma Marianne, storebror Kjell-Åke och sin bästa vän och värsta konkurrent, Mikael Appelgren.

– I dag fick jag chansen och brorsan har betytt oerhört mycket. Morsan är fortfarande med på matcherna och jag kollar när hon spelar bowling. Farsan, som tyvärr gick bort i alzheimer för en del år sedan, spelade bowling och var ordförande i klubben. Morsan har suttit i kafeterian och dragit in små men viktiga pengar till klubben. Hon älskar sådant och betyder otroligt mycket. Jag känner inga mer ödmjuka människor och försöker vara som dem, säger Jan-Ove Waldner, som kommer att fortsätta spela uppvisningsmatcher och på Legends tour.

Frågar du huvudpersonen själv slutade han med elitpingisen 2006. Att han efter EM fortsatte med ligaspela i Tyskland och senare Sverige ser han som ett slags alternativ till gymträning. Hans kropp har fått mycket stryk i världens pingishagar och måste underhållas.

”Ger upp vid 02-03”

– Som du vet har det blivit en hel del Voltaren. Det gör ont i ryggen när jag står länge och så har det varit under de tolv senaste åren. Det är en anledning till att man lägger av. Sedan har jag inte motivationen och det går för snabbt när de spelar nu för tiden. Redan efter första matchen sa jag till min sponsor, Donic, att jag slutar efter säsongen. ”Bra”, sa han. Han vill inte att jag ska bli någon strykpåse och det vill inte jag heller, säger J-O Waldner.

Vad händer i framtiden? Får vi se dig som expertkommentator under OS?

– Chanserna är större nu eftersom jag har lite mindre att göra. Det beror lite på vad vi har i Kina, där det är mycket på gång.

Är det redan klart att du ska till Rio de Janeiro?

– Nej, och blir det något åker jag inte dit. Då sitter jag i Sverige. Jag är trött på att resa och reser jag långt åker jag business så att jag är fräsch när jag kommer fram.

Efter middagen på O’Learys åkte sällskapet vidare till partybåten Molly, som ägs av managern Mattias Frisk.

– Men jag ger nog upp vid 02-03. Jag börjar bli gammal, säger Jan-Ove Waldner och flinar.