Det här var inte ens nära, Luleå
Publicerad 2016-04-12
Jag är den första att gratulera Frölunda till en väldigt välförtjänt finalplats
LULEÅ. Luleå försökte, men kunde inte. Luleå ville, men orkade inte
När Frölunda får spela på sina premisser är det ett förbaskat duktigt ishockeylag.
Och nu när de också växt mentalt har de verkligen ett jätteläge att vinna SM-guld.
Är det något man har lärt sig i det här slutspelet är det att inte ta ut något i förskott. Men när Nicklas Lasu gjorde både 3–0 och 4–0 i slutet av mittperioden drogs rullgardinen definitivt ner i Coop Arena. Och när Ryan Lasch sköt 5–1 i inledningen av tredje perioden började folk lämna arenan. Heder dock till ståplats som sjöng till sista sekunden och lite till.
Att förlora säsongens sista hemmamatch med 2-8 är givetvis aldrig okej, men jag tänker inte rasa eller kräva någon ursäkt.
Frölunda var för bra.
Luleå hade inte kraften att utmana.
Inför nedsläpp sprang hjälten från förra mötet i Coop Arena, Toyne Ringwald, runt med storflaggan för att trycka igång publiken på sittplats. Men det här var inte ens nära det vi fick uppleva i fredags.
Gav Frölundas forward något de älskar
Visst, Luleå skapade några öppna lägen i första perioden. Rajala, Fabricius eller Harju borde ha gjort mål, men jag är långt ifrån säker på att det hade räckt ändå.
Hemmalaget orkade inte ligga nära i markeringsspelet, orkade inte vara snabb till pucken, orkade inte komma upp och sätta hög press. Luleå gav Frölundas forwards något de älskar: ytor.
Men stort beröm till Frölunda som, trots några tunga förluster i matchserien, konsekvent fortsatt trumma på med det spel man är bäst på. Dessutom har göteborgarna växt som lag under Roger Rönnbergs tre år.
Kvartsfinal för två år sedan. Semifinal för ett år sedan. Och nu SM-final. Frölunda har tagit ett steg varje säsong och i det här slutspelet tycker jag laget verkligen har visat det – både på isen och i båset.
Frölunda har växt som lag
Värvningarna av Joey Crabb och Oliver Lauridsen har varit viktiga och gett Frölunda en dimension till i täta slutspelsmatcher. Skickligheten har funnits där, nu har man också fått in den hårdhet som krävs.
Tränare Roger Rönnberg har också vuxit, hans lugn under matchserien mot Luleå har varit väldigt betydelsefullt.
Något han själv höll med om:
– Ja, jag är lugnare, behöver inte driva på den här gruppen. Den drivs inifrån av vår kärntrupp. Det är ingen som vågar vara dålig bredvid Lasu och Joel Lundqvist. Det är ingen som inte slänger sig och täcker skott.
Joel Lundqvist, var med och vann SM-guld både 2003 och 2005. Han log lurigt när jag tog upp den nya, lugna Rönnberg:
– Vi två hjälps åt att lugna varandra.
Ni har jobbat med det?
– Det har vi gjort. Han är betydligt lugnare nu än han var för något år sedan. Humörmässigt kan vi vara ganska lika och det bästa är om vi tajmar olika så att inte båda står och hetsar och gapar samtidigt. Då kan den ene lugna den andre. Där hjälps vi åt en del med blickar för att ta ner varandra.
Svårt att kalla det ett misslyckande
Nu väntar Frölundas första SM-final på tio år. Mot vem får vi veta på onsdag kväll.
Spontant kan jag känna att Skellefteå passar bättre än Växjö. En final mot Skellefteå blir mer en matchserie på Frölundas premisser. Två lag som inte spelar helt olikt varandra och sett till de senaste säsongerna har Frölunda haft relativt lätt mot Skellefteå.
Oavsett motstånd har Frölunda givetvis ett jätteläge att vinna SM-guld.
Rönnberg har aldrig coachat ett lag i en SM-final, men vann JVM-guld 2012.
– Vi har ett lag som påminner mycket om de där jäkla 92:orna i Calgary. Joel, Lasu och Fantenberg och de andra har sånt oerhört driv och de spelar verkligen för kompisen bredvid. De spelar inte för mig utan för klubbmärket och att vinna tillsammans.