Niva: Då hade även jag trott på spöken
Europa League-finalen 2014 var delvis fotbollsmatch, delvis exorcism
Om jag tror på spöken och förbannelser?
Nä, inte det minsta.
Men kanske hade jag gjort det ifall jag stod vid en straffpunkt och var tvungen att göra mål för att undvika en åttonde finalförlust.
Kanske hade jag i alla fall tänkt tanken.
Man vill ju tro att de satt och såg ner över matchen tillsammans, stortränaren och hans superstjärna.
Gnabbandes, käftandes, småbråkandes om hur det hela skulle sluta.
Nu var väl tiden till sist kommen? Nu var det väl ändå dags att glömma gamla oförrätter och lösa upp uråldriga förtrollningar.
Ni kan ju säkert bakgrundshistorien vid det här laget. En förbittrad demontränare som kastade en förbannelse över sin gamla klubb. En skyttekung som till sist kände sig tvingad ta den på allvar och göra allt han kunde för att häva den.
Dagen före Europacupfinalen 1990 knäböjde Eusébio framför Béla Guttmans grav. Det där med den 100-åriga förbannelsen – det var väl ändå inte på riktigt? Visst skulle väl Benfica vinna matchen dagen efter?
Delvis exorcism
Men nä, Benfica förlorade då, precis som Benfica förlorat alla andra europeiska finaler sedan Béla Guttman spottade ur sig sin besvärjelse.
Och det är ju som det är med myter – för varje gång de upprepar sig mångdubblas de i styrka.
Europa League-finalen 2014: delvis fotbollsmatch, delvis exorcism.
Under ganska stora stycken såg Sevilla ut som det mindre allvarstyngda laget, det bättre laget. De tog tag i spelbilden, och den fenomenale Ivan Rakitic drev på framåt i precis de luckor som den avstängde Enzo Pérez lämnat efter sig.
Benfica var decimerat redan från start, och spelade också den första timmen i motvind. Deras felaktigt avstängda spelare fick sällskap av oturligt skadade spelare. Deras straffsparksrop blev bortviftade, deras chanser bortslagna.
Men chanserna började i alla fall komma, och de blev allt fler. Först öppnade matchen upp sig, sedan hittade Benfica rätt i sitt omställningsspel och tog kontroll över den. Öppningarna skapades och lägena fanns – men lägena missades och missades och missades.
Inga mål under ordinarie matchtid. Förlängning.
Myten fick betydelse
Béla Guttmann gick bort redan 1981. Eusébio lämnade oss för bara några månader sedan.
Trots att jag inte har någon egen tro på något efterliv hade jag svårt att skaka av mig den inre bilden av de två tillsammans i någon parallell tillvaro.
För min inre syn såg jag hur Eusébio envist fortsatte tjata matchen igenom. Den här gången, coach?! Kom igen, nu när jag har kommit hit till dig och allt.
Hur resonerade Guttmann? Tvekade han?
Benfica fick några halvchanser under förlängningen, men fick Sevilla fick ett friläge. En Bacca-utsida mot bortre stolpen, en decimeter utanför.
Ingen och inget skiljde lagen åt. Spelet blev både rörigt och tillknäppt på samma gång. När drygt 120 minuter hade gått låg flera krampplågade spelare från båda lagen ner i gräset. De båda tränarna vevade febrilt, de båda kurvorna sjöng intensivt.
Straffar blev det. En sådan där match som avgjordes av nerver, slump och en massa annat som egentligen inte har så mycket med fotbollsfärdigheter att göra. Om nu myter någonsin har praktiskt betydelse så är det nog i just de här lägena.
Tänk om...?!
Varsin boll i mål. Sedan räddade grabben från Lissabon två straffar i rad.
Men Beto fostrades inte i Benfica, han är en produkt av ärkerivalerna i Sporting. Han står inte i mål för det portugisiska laget, utan han motar bollar för det spanska.
Och ifall Bela Guttmann suttit någonstans och lyssnat på Eusébios böner matchen igenom så kanske det nu var någon som viskade något i hans andra öra.
Sevilla har ju sin egna legender att förhålla sig till, sina egna sägner att besjäla.
48 år kvar av förbannelsen?
Första gången de vann Europa League var det en kille som hette Antonio Puerta som sköt dem till final. Han avgjorde semin mot Schalke med ett segermål i sista minuten.
Andra gången de vann Europa League vann de finalen på straffar. Det var 2007, och en 22-årig Puerta sköt en av dem i mål.
Ofattbart nog var han död mindre än fyra månader senare.
Hans minne lever däremot vidare. Varje gång Sevilla hittar kraft ur ett läge där det inte borde finnas någon kraft kvar refererar de numera till ”Espíritu de Puerta”, Puertas anda.
Nu vann de en turnering de egentligen inte ens skulle ha fått delta i, efter en av hela historiens hackigaste vägar fram mot finalen.
Tredje Europa League-titeln på åtta år för Sevilla. 48 år kvar tills Béla Guttmanns förbannelse släpper för Benfica.
Och nä, egentligen tror ju såklart inte jag heller på några fotbollsgudar eller några andar eller några förbannelser – men just ikväll får jag erkänna att jag hade ovanligt svårt att avgöra var dikten slutade och var verkligheten faktiskt tog vid.
Sevilla vann, Benfica förlorade igen.
Jag får fundera på ifall jag ska sortera in matchen på historiehyllan eller bland sagoböckerna.