Alfelt: HIF har allt – utom offensiv spets
Ett lag som spelade bra men som inte hade spetsen för att vinna.
Mot ett lag som tog paus i finliret och kämpade hem en välbehövlig seger.
Skånederbyt Helsingborg mot Malmö borde kanske varit en toppmatch men nu var den mest en match med två lag som försökte hitta tillbaka till sig själva.
MFF gjorde det. Kanske.
Att Malmö är och kommer att förbli ett topplag i allsvenskan 2014 är ganska självklart, men till derbyt på Olympia kom man med två tunga förluster. Hemma mot HIF i cupen och mot Häcken.
Guillermo Molins pratade efteråt om att man mot HIF gick tillbaka till grunderna med att sätta försvaret främst, vilket är tvärt emot vad han sagt under Malmös framgångsrika period. Då har det hetat att MFF vunnit därför att man spelar en modern fotboll med ett lag där två eller max tre spelare kan anses defensiva. Det är så fotbollseftersnack funkar. Man säger det som låter bäst för dagen.
Molins var även i går tillsammans med smarte Magnus Eriksson och inte helt precise avslutaren Markus Rosenberg Malmös offensiva nav. En bollsäker trio som tvingar motståndarna att prestera maximalt defensivt för att få stopp på dem.
HIF har allt utom offensiv spets
Straffen som avgjorde matchen var solklar. Jere Uronen hade ingen anledning att trycka till Eriksson i en ofarlig situation.
Molins straffmål blev märkligt nog matchens enda. Robin Olsen i MFF:s mål tvingades till flera bra räddningar. Markus Rosenberg hade chanser till ett hattrick men kom som närmast med en stolpträff. Guillermo Molins hade för tunga ben när han rundat Pär Hansson, kom ur vinkel och träffade stolpen.
Sett till andra halvlek tycker många att det var en klar seger för MFF men i första halvlek var HIF det bättre laget med övertag på mittfältet tack vare spelintelligente Loret Sadiku som åt upp ytor och vann duellen med Simon Thern och Markus Halsti. Abdul Khalili fick utrymme att stå för offensiv briljans med sin passningsskicklighet.
HIF:s problem är att laget har allt utom offensiv spets. Alvaro Santos är en av 2000-talets mest briljanta allsvenska spelare men som ensam topp skänker han inte medspelarna ett enkelt alternativ att skicka i väg en lång lycka till-boll när inget annat fungerar. Santos kan bjuda på kvalitet men behöver också kvalitetsuppspel.
Med enbart David Accams snabbhet som riktigt vapen blir HIF sårbart oavsett hur bra man än försvarar sig. Malmö neutraliserade Accam. Miiko Albornoz vann kampen mot honom på kanten och när han flyttades in i mitten försvann Accam av sig själv. Han är en snabb kantspelare men knappast den man bygger ett helt lags offensiv på.
Paradoxen är att HIF inte har råd att förstärka förrän man sålt Accam dyrt. En ljusning är att Imad Khalili kanske är på väg tillbaka från utlåningen till Al Shabab men framför allt måste HIF snart vinna ett par matcher i följd snart för att slipa krissnack.
Vad har svensk fotboll mot bengaler?
Återigen hamnade bengaler i fokus efter att MFF-klacken bränt av sådana under i stort sett hela andra halvlek. Domaren Jonas Eriksson följde riktlinjerna och lät matchen spelas eftersom det inte var tillräckligt många tända samtidigt för att bryta, samt att vinden gjorde att röken inte vällde ut på planen och försvårade Pär Hanssons arbete i målet.
Min fråga blir då – vad är det Svenska fotbollförbundet har emot bengaler?
Är det att effekten av dem – röken – inte ska påverka själva fotbollsspelet på planen?
Eller är det att de är livsfarliga brandrisker som kan antända publikens kläder?
Om svaret är ja på min sista fråga förstår jag inte varför matcherna inte bryts så fort som en enda bengal tänds.